Håkan Sunnlidens blogg

Och de hänger ihop de två, läran och livet.

2012-01-27T16:12:00.000+01:00

Skönt att vara hemma igen även om det kör ihop sig lite på hemmaplan när man är borta. Nu ska jag försöka vara ledig resten av fredagen och hela morgondagen. Jag förbereder i regel söndagens predikan på lördagskvällen och söndagsmorgonen. Det kan låta sent för några läsare, men förutsättningen är förstås att jag kan texten och att en potentiell predikan växer sig starkare för varje dag som går i veckan. När man predikat så många år som jag gjort, ligger betoningen snarare på bönen. I kväll ska Kari och jag på cellmöte och inviga ett nytt hem och vidare får det väl bli en blogg eller två under kommande dagar. Annars vila.

Kyrkans Tidning (KT) kom igår och jag såg att den innehöll mycket om dopet. Jag har inte hunnit läsa det ännu, men tänkte skriva något om dopet här innan (om) jag läser KT. Det verkar som att motsättningen mellan gammal hederlig kristen tro och den nyliberala tar sin utgångspunkt i de odöpta. Under alla år har vi präster fått frågan vad som händer med dem som inte är döpta. Och vi har fått kritik från baptisterna som dels menar att dopet (vattnet) inte räddar och dels menar att barnet inte har någon synd och därför inte heller behöver dopet. Då har vi som hållit fast vid Bibeln och Bekännelsen sagt att barnen visst behöver bli frälsta, men att Gud kan frälsa också dem som inte är döpta. Gud är större än dopet så att säga och kan verkar utöver dopet. Vi människor däremot har att hålla oss till tron och dopet efter Herrens befallning.

Det verkar som att nyliberalerna tar fasta på detta senare faktum att Gud är större. Anna-Karin Hammar för mångas talan när hon hävdar att frälsningen (Jesu död och uppståndelse) omfattar och riktar sig till hela skapelsen. Det blir den nya grundvalen. Alla är Guds barn, barnen går inte förlorade och Gud ger sin nåd till alla. Därför behövs egentligen inte dopet, utan det kan vara en högtid bland andra. Med detta som grund krockar det rejält med Bekännelsen. Komministern Christian Braw har skrivit några artiklar om Bekännelsen i Svensk Pastoraltidskrift. I det senaste numret kom han så till dopet och redogör för Confessio Augustana, art IX, den om dopet. Jag citerar:

Om dopet sägs fyra sker: 1. Det är nödvändigt för frälsningen. 2. Att Gud ger sin nåd genom dopet. 3. Att barn bör döpas för att bli upptagna i Guds nåd. 4. Att omdop och föreställningen om barns frälsning utan dop avvisas.

Braw konstaterar också när det gäller dopet att det aldrig fanns någon konflikt mellan de romerska och evangeliska teologerna i Augsburg år 1530. Här finns med andra ord klara och tunga besked. Står vi idag inför att förkasta någonting i dessa fyra punkter? Är kyrkomötet med sina 251 lekmän beredda att avvisa både Bibeln och Bekännelsen? Vi får se, men det finns skäl att frukta.

Men även om läran kommer att överleva finns det skäl för Svenska kyrkan att se över sin praxis. När, var och hur ska vi döpa? Jag håller med om att vi inte ska vägra att döpa dem som önskar så. Redan det faktum att människor än idag vill, av vilket skäl som helst, döpa sitt barn kan ses som tillräckligt skäl. Föräldrarna har gjort ett val de önskar och jag tror inte att vi "ska hindra barnen att komma". Men när det är sagt finns det så mycket mer att säga om själva inbjudan, om dopsamtalet, om faddrarnas åtaganden, om församlingens förböner och om barnets kristna fostran. Allt det där borde vara på plats, men jag förstår att det inte kommer att uppskattas av alla. Här ser jag prästernas och församlingarnas nästa stora utmaning. Och de hänger ihop de två, läran och livet.

Nu går jag och packar väskan.

2012-01-22T22:51:00.000+01:00

Tack för uppmuntran och kommentarer. Flera av er har bidragit med tankar kring dopet och jag tänkte kommentera dem, men det har liksom inte riktigt hunnits med. Jag har laddat ner Anna-Karin Hammars avhandling och ska titta närmare på den framöver. Men jag tycker att själva utgångspunkten, tesen eller grundtanken är tveksam. Hon tycks hävda att frälsningen gäller hela skapelsen och i förlängningen blir inte dopet nödvändigt. Det räcker så att säga med att vi är frälsta.

Ett andra frågetecken som behöver rätas ut är detta att barnen döps på sin egen tro. I Skriften hade inte barnen någon självständig ställning, men de ingick i hushållet. Det var hushållet i sin helhet som lät döpa sig. Det var föräldrarna eller fadern som gick i god för att barnet fick en kristen miljö. Hushållets var den första kyrkan. Men tydligen hävdas här och där att barnet har en egen tro. Ja, på skapelsens plan kanske. Alla hedningar har också en tro, men att det skulle tro oavhängigt miljön verkar fortfarande tveksamt i mina ögon. Menar ni verkligen att vi ska döpa hedningarnas barn? Inte döpte väl apostlarna barn utan att hushållet var med?

Det kanske trots allt är så att dopet behöver diskuteras. Det lär väl bli en diskussion som hörts förut även om den måste anpassas till vår situation.

Annars är jag mest upptagen med ekklesiologin i struktur-utredningen Närhet och samverkan. Den ska behandlas och beslutas om på höstens kyrkomöte. Men redan i morgon sätter ledamöterna från Frimodig kyrka i gång. Under tre dagar ska vi behandla ämnet ur åtta olika synvinklar. Jag har fått äran att inleda med ekklesiologin i utredningen. Som ni säkert kan ana 'är den i det närmaste obefintlig i utredningen eller åtminstone väl dold. Jag tror Frimodig kyrka kommer att arbeta för att stärka församlingarna snarare än pastoraten. Men det lär jag återkomma till. Jag är tillbaka på torsdag. Nu går jag och packar väskan.

Några varningssignaler - i förväg

2012-01-18T22:15:00.000+01:00

Jag var tvungen att fråga mina kollegor om deras tanke är att vi döper de små barnen på barnens egen tro. Jag har alltid tänkt att det är föräldrarna som står för tron och som går i god för barnens kristna fostran. Möjligtvis kan jag rättfärdiga dophandlingen med att de ska ju ändå konfirmeras. Men biskoparnas dopbrev säger att vi döper barnen därför att de tror eller kommer att tro. Jag har döpt i 34 år, men aldrig hört det argumentet förut. Nej, det hade inte kollegorna heller. Här är något lurt. Men det finns fler varningssignaler och jag listar sex stycken här för att så att säga varna i förväg innan den "stora dop diskussionen " bryter ur. Om den nu inte försvinner i den politiska hanteringen av struktur utredningen, vilket också är en risk. De sex varningarna är följande:

1. Diskussionen kommer att rikta in sig på de odöpta. Vi får inte se ner på dem eftersom också de är Guds barn. Kristus dog också för dem som inte är döpta och de odöpta är faktiskt jämlika med de döpta. Denna inriktning drivs av Kyrkans Tidning. Det är en fråga om jämlikhet.

2. Det första argumentet för nuvarande slappa och fortsättningsvis än slappare dop praxis backas upp teologiskt av Anna-Karin Hammars doktorsavhandling som jag har inte läst. Hon talar om alla människors gemenskap med Gud och därmed alla människors lika värde. Egentligen behövs inget dop.

3. Vi kan inte heller längre tala om att människor av födseln ärver synd, än mindre skuld. Människor är inte fångade i ondskan. Däremot ska vi be Gud bevara oss för det onda som ju Jesus också lär oss i bönen Fader Vår. Arvssynden ska vi tala tyst om.

4. När det kommer till dop praxis gäller regeln: Döp så många som möjligt. Det är ett sätt att förstå nuvarande praxis. Det rättfärdigar nuvarande praxis och stärker eller "säkerställer" denna praxis också fortsättningsvis. Argumentet att de döpta ska bli betalande medlemmar är alltför ofint för att använda. Nej, då är det bättre att dra till med att Jesus vill att alla ska bli döpta.

5. Vårt samhälle är individualiserat och därför ska vi ta största möjliga hänsyn till kunderna, till dem som har betalat sin avgift. Deras sätt att beställa dop ogillas visserlligen av många präster men kunden har alltid rätt. Kanske kan vi till och med hjälpa föräldrarna med lokaler, prissättning och innehåll till festen. Vi vill ju göra så bra som möjligt för alla.

6. De bibliska bilderna som död-uppståndelse, pånyttfödelse, Kristi klädnad och så vidare ska inte övertolkas eller ens förstås bokstavligt. De är olika bilder för att beskriva "det stora" med dopet.

Denna lista kan du käre läsare gärna återvända till när diskussionerna sätter igång. Det finns en risk att diskussionern aldrig blir av, ändringarna i Kyrkohandboken aldrig diskuteras utan att (S) och (C) röstar igenom hela paketet hur som helst. I sådana fall spelar diskussionerna ändå ingen roll. Biskoparna har visserligen skrivit sitt dopbrev, men vem bryr sig? Biskoparna utgör också Läronämnden inom kyrkomötet, men som sagt, vem bryr sig? Det finns så mycket annat som är viktigt. Förresten finns det tillräckligt med öppningar i biskopsbrevet för att köra igenom det som behövs.

Avslutningsvis kan det vara så att Humanisterna kan bli våra bästa bundsförvanter även om det låter hemskt. De kommer att använda sig av begreppet religionsfrihet. Vi ska inte tvinga de små barnen till dop. Det bryter mot grundlagen. Alltså samma skäl som de använder mot judarnas omskärelse. De kan också komma att peka på skillnaden mellan stat och kyrka och förorda borgerliga dop. Då blir diskussionen ungefär densamma som den om vigselförordnandet. Men det såg vi hur det gick med den diskussionen.

Kanske kan också baptisterna skjuta till ett och annat argument till vår fördel. Men det är inte säkert.

Det bästa sättet att stå emot är naturligtvis att se till den egna pastoralen. Se till att göra rätt i den egna församlingen även om denna kommer att framstå som bakåt strävande. Som jag sagt tidigare: Svenska kyrkan faller sönder i sina beståndsdelar, - församlingarna. Kanske någon tycker att jag är alltför kritisk, då säger jag bara: Den som lever får se! Och det dröjer inte alltför länge förrän vi har svaret. Då ska jag inte säga: Vad var det jag sa. Det behövs inte eftersom jag redan har sagt det jag har sagt. Det känns skönt. Hoppas fler gör det.

Att döpa, - om dopet, del 5.

2012-01-16T17:28:00.001+01:00

Helt i linje med den tidigare välviljan talas här inledningsvis om "låga trösklar". "Det ska vara lätt att finna vägen till dopet," skriver biskoparna. Jag tänker hur svårt det har varit för många att finna vägen. Att låta döpa sig var att gå emot strömmen. Riskerna för trakasserier och rena förföljelser var uppenbara. Några var rädda för att falla tillbaka till ett världsligt leverne och valde att vänta med dopet så länge de kunde, som Augustinus till exempel. Men nu ska det vara lätt.

Biskoparna talar om vikten av undervisning och tycker att den kan komma i efterhand. Det kan jag också tycka om den alls kommer. Det är ju där problemet ligger. Det gläder mig när biskoparna skriver att inte bara utbildningen (?) utan också den egna gudsrelationen är viktig. Här behöver våra församlingar noga tänka igenom strategierna för dopundervisningen. Hur hjälper vi människor att upptäcka det kristna livet? Biskoparna nämner faddrarnas betydelse. Jag undrar stilla vilken hjälp faddrar i allmänhet får för att kunna utföra sitt uppdrag.

I nästa stycke talas om hur föräldrarnas önskningar ska tas tillvara i dopgudstjänsten. Det är ett viktigt stycke. Jag har lagt märke till hur föräldrarna i allt högre utsträckning "beställer" dop. Så sker ofta vid begravningar och vigslar. De anhöriga eller kontrahenterna önskar inte alltid, ibland kräver de. Ska vi få en liknande utveckling med dopgudstjänsterna? Jag tror det och ser att biskoparna verkar vara medvetna om problemet. Kan det vara så att problemet inte bara har med individualismen att göra utan också vår vilja att alla ska döpas? De låga trösklarna för med sig att "kunden alltid har rätt". Det är det som är de låga trösklarna.

En annan fara biskoparna varnar för är att också dopen med efterföljande kalas blir alltmer påkostade. Samma utveckling som vigslarna alltså. Men vågar kyrkoherdarna ta dessa duster med kunderna? Biskoparna påminner också om vikten av att nattvardsgästerna är döpta. Det har varit ett antal motioner i kyrkomötet om att också odöpta ska få tillträde till nattvarden. "Det får de ju i Missionskyrkan". Också detta är en viktig fråga. I synnerhet eftersom konfirmationens ställning är så svag. Ingen behöver längre vara konfirmerad för att få ta emot nattvarden, men döpta måste de vara.

Avslutningsvis försvarar biskoparna barndopets ställning. Det gör de genom att citera kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr). Men jag menar att bara för att han sa som han sa då är det inte säkert att han skulle sagt detsamma idag. Här lägger biskoparna till något de anser vara viktigt: "Det är inte föräldrarnas tro som är grunden för barndopet." I stället citerar de Martin Luther som skriver: "Barnet bära vi fram i den tanken och förhoppningen, att det tror, och bedja att Gud måtte förläna denna tro." Det här är en punkt jag gärna skulle diskutera. Jag trodde barnen ingick i hushållets tro. Inte döpte väl apostlarna barn om inte föräldrarna var troende?

Biskoparna väcker också en för mig ny fråga. Kan vi döpa barn med tanke på landets religionsfrihet? Biskoparna kommer undan tills vidare genom att skriva att om föräldrarna inte döper sina barn har de ändå valt. Biskoparna menar att barnen har rätt till ett andligt sammanhang. "Att staten ska vara religiöst neutral innebär inte att medborgarna ska vara det. Tvärtom, tro måste förmedlas, framför allt i hemmen och i församlingen."

Jag har gjort en summering av Biskoparnas dopbrev i fem bloggar. Nästa blogg ska jag försöka sammanfatta vad jag tror kan bli eller borde bli underlag för diskussion. Det finns omistliga inslag i dopet som vi inte får förlora. Dit hör förståelsen av arvssynden, men jag tror att inte bara den utan mycket annat kommer att ifrågasättas och i värsta fall temporärt försvinna. Och när sedan 251 lekmän ska rösta om saken vet vi aldrig vart det tar vägen.

Teologiska frågor om dopet, - om dopet, del 4.

2012-01-15T16:00:00.001+01:00

Det är tid att diskutera dopets grundläggande teologi. Den här gången är det inte som under studietiden för att det alltid är roligt att diskutera teologi. Inte heller är det för att vi ska bestämma kyrkosamfundens olika positioner. Den här gången handlar det snarare om den sunda lärans överlevnad. I Skriften finns olika slag av dop, men det vi talar om nu är det kristna dopet, det som förenar oss med Jesus Kristus och gör oss till hans lärjungar.

På sid 50 i biskoparnas brev står att läsa om skillnaden mellan tecken, symbol och sakrament. Ett sakrament förmedlar nåd skriver biskoparna. Nyckelordet här är "förmedlar". Det är god läsning som sedan logiskt följs av rubriken: "Måste man vara döpt för att bli frälst?" Frågan är på konfirmandnivå, men viktig för det. Jag tycker biskoparna gör bra ifrån sig när de på sid 54 och 55 skriver:

"Vad är det för skillnad mellan att vara född och att vara döpt, mellan skapelse och frälsning? Den kristna övertygelsen att vi är skapade av Gud innebär att vi hör samman med Gud. Samtidigt finns avståndet där ..."

"Det finns ett nära samband mellan skapelsen och frälsningen, men de är inte identiska. Födelsen ger oss livet men ett liv som är hotat och som slutar med döden. Dopet ger oss löftet om evigt liv."

Nästa stycke bär rubriken: "Vad säger dopet oss om synd och arvssynd?" På min blogg 2 kommenterade Paul skillnaden mellan synd och skuld. Du kan läsa den själv. Paul gjorde ett påpekande när han skrev att arvssynd ofta tolkats som arvsskuld. Biskoparna skriver om detta:

"Om arvsyndsläran inte uppfattas som en tolkning som handlar om hur synden och skulden förs över till den enskilda människan från generation till generation, utan tolkas som ett uttryck för den ena sidan av en grundläggande spänning i tillvaron, kan den fortfarande ge viktiga tolkningsmöjligheter för livet."

Det syns vara viktigt att ingen "ärver" synd och skuld från sina föräldrar. Ärligt talat framstår detta för mig närmast som en pedagogisk fråga. Sakligt är det nog så att peccatum originale, som det heter på latin, är en synd som människan föds in i, som hon i den meningen övertar såsom arv. Paulus skambelägger ingen för detta, men konstaterar att "alla har gått miste om härligheten från Gud". Detta är bakgrunden som gör att vi behöver försoning och upprättelse. Det kanske går att göra omskrivningar för detta tragiska faktum, men därmed ändras ingenting. Nu får vi hålla ögonen öppna så inte den nya Kyrkohandboken kommer att dölja denna hemska bakgrund och reducera dopet till en högtidlig ceremoni.

"Vilket är sambandet mellan dop och tro?" frågar biskoparna. Här citerar de förtjänstfullt Luthers lilla katekes som stryker under trons betydelse. Men gång efter annan är det som att lärjungaskapet inte bara kommer i efterhand utan försvinner helt. "Dopet är början på den kristna livsvägen", skriver de. Men det är inte bara början utan det är hela livet. Och tron ska finnas med hela vägen, inte reduceras till något som eventuellt kommer senare.

Dopseden idag, om dopet, del 3.

2012-01-14T21:54:00.000+01:00

Med åren har jag blivit alltmer kritisk till Svenska kyrkans sätt att praktisera dop. Det är klart att vi vill se många döpta, det vill säga många bli lärjungar, men det är ju just det som inte sker. För det första kommer långt ifrån alla döpta ens tillbaka till konfirmationsundervisningen. För det andra som en prästkollega bryskt uttryckte saken: "Ingenstans står det skrivet att vi är kallade att döpa hedningarnas barn". Så sant som det är sagt. Det är enligt min mening ett minimikrav att familjen firar gudstjänst. För det tredje hörde jag att man in Italien på 4-500-talet slutade döpa barn av det skälet att tron inte var förhanden. Inga barn döptes under ett antal år därför att man ville sätta en ny, mer kristen kultur innan man på nytt började döpa barn. Nåja, nu var det inte mig det handla om utan biskoparnas dopbrev. Vad skriver de om saken?

Inledningsvis ställer också biskoparna frågan varför barnen ska döpas alls. De ställer frågan, men menar att det är församlingens sak att diskutera och hitta en passande dopsed eller doppastoral. Vi behöver reflektera över hur och när vi bjuder in till dop, skriver de. I vanlig ordning menar de att dopet är ett bra uttryck för "Guds förekommande nåd" och det är förvisso sant, men är det ett bra argument? Vågar vi tro att undervisning, tro, omvändelse och efterföljelse följer efteråt? Det går väl att ta fram statistik på sådant? Men det förslaget har jag aldrig hört framföras. Det stannar vid reflektioner och förekommande nåd. Jag vågar inte tro att vi kommer längre än så, men däremot att dopsiffrorna kan komma att sjunka av sig självt.

I förlängningen av "den förekommande nåden" för biskoparna fram ett argument som delvis är nytt. Det handlar om hänsynen till alla dem som tillhör en annan religion, de som är muslimer, judar, hinduer etc. Hur bereder vi plats för dem, frågar biskoparna? De måste också få känna sig välkomna i Svenska kyrkan.

Ytterligare en delvis ny aspekt förs fram. Sverige är världens mest sekulariserade land. Biskoparnas positiva tolkning blir då att de som faktiskt frågar efter dopet gör de av eget val. De vill verkligen bli döpta. "Vi behöver diskutera hur vi kan bejaka synen på tron som en individuell angelägenhet, samtidigt som vi värnar det om gemensamma", skriver biskoparna. Här tycker jag biskoparna har lämnat Kyrkans tro. Svenska kyrkan ska väl knappast vara mottagare av individernas tro? De fortsätter med att skriva: "Församlingens uppgift är att koppla samman den tro som redan finns där med kyrkans tradition och tro". Det här är sådant där typiskt flummigt uttryck som säkert kommer att användas för att bejaka människors tro i allmänhet. Det låter så rätt, men kan bli så fel. Även om det inte är så biskoparna skriver eller i bästa fall inte ens menar. Här behövs inte bara diskussioner utan också teologisk klarhet.

Avslutningsvis konstaterar jag att det ställs många i och för sig viktiga och relevanta frågor, men det kommer ju inga svar. Än mindre några anvisningar. I nästa del behandlar biskoparna teologiska frågor.

Nio dopmotiv, - om dopet, del 2.

2012-01-13T16:02:00.000+01:00

I biskoparnas brev talas det i del 1 om "den symboliska rörelsen ner i vattnet ...". Jag reagerar intuitivt när jag läser att dopet är en symbol av det skälet att det inte alls är en symbol. Eller, kanske måste det definieras vad det betyder att det är en symbol. För det finns väl en verklighet bakom symbolen? När vi så kommer till del 2 som handlar om vad dopet är återkommer ordet symbol. Där står faktiskt: "I dopet visas symboliskt vad som sker reellt." Det var skönt att läsa, men sedan kvarstår frågan vad som faktiskt sker. I del 2 anger biskoparna förtjänstfullt nio dopmotiv: Dopet innebär:

1. ... att dö och uppstå med Kristus.
Vattnet är livshotande. Vi kan drunkna och dö i det, men det är också livgivande, eftersom vi föds ur det och det ger oss liv. Biskoparna talar om detta i allmänna termer, det vill säga som en beskrivning av alla människors liv. Det är riktigt, men vår tolkningsnyckel är Kristus. Vi är sammanvigda med Kristus som är verkligheten själv. Och det är detta som vi ska förmedla till människorna. Biskoparna skriver att denna död och uppståndelse är en kamp som pågår hela jordlivet, så länge den gamla människan eller arvssynden lever inom oss. Det är en klassisk beskrivning som nu hotas av Kyrkans Tidning med sina chefsteologer.

2. ... att klä sig i Kristus.
De skriver inte det men saken var den att dopdräkten skulle tas på när man kom upp ur dopgraven. den "symboliserar" den himmelska dräkten, de rättfärdigas linne. Kanske skulle vi återgå till att döpa folk så nakna vi faktiskt är?

3. ... att vara kyrka.
Vi döps in i Kristi kropp skriver Paulus, in i en gemenskap. På den tiden var detta menat konkret. Det var ett sätt att bli upptagen i den gudstjänstfirande församlingen. Dopet gav tillträde till nattvarden. Här har biskoparna reducerat detta faktum till att skriva att vi utgör en nådesgemenskap. Vad är det? Jag menar i praktiken? Det finns med i vår nuvarande dopordning att den som döps tillfrågas om han/hon "vill leva med församlingen i Kristi gemenskap". Oftast är det inte så i praktiken och därför tror jag sådana tankar hotas. De stämmer ju inte med verkligheten.

4. ... att födas på nytt.
Det finns två bibelställen som talar om att vi föds på nytt när vi döps. Det går att använda dem och tala om dopet som en startpunkt även om det sedan handlar om hela livet. Jag tycker om vad jag läste någon gång: När vi föds föds vi för att dö. När vi döps döps vi för att leva.

5. ... att bli ren och ta emot Guds Ande.
Här kopplar biskoparna tanken till Johannes döparens reningsbad och Anden som svävar över Jesus. Det är ett kort stycke och betonar inte alls vad jag skulle vilja se. I dopet tar vi emot den Helige Ande. Det omnämna med en rad: "Dopet förknippas med mottagandet av Guds Ande ...", men i själva verket är det den Helige Ande som är nyckeln till hela det kristna livet. Att bli döpt i den Helige Ande, få kraft att leva och strida är så att säga själva grejen. Men jag förstår försiktigheten samtidigt som jag beklagar den.

6. ... att förlåtas.
Också detta är ett kort, kort stycke. Förlåtelsen kommer igen gång efter annan. Den är viktigt, men ...
Biskoparna stryker under att omvändelsen kommer först och sedan syndernas förlåtelse. Det är bra tt de betonar den ordningen.

7. ... att ha ett uppdrag.
Det ligger så att säga i dopets natur att vi inte bara inlemmas i Kristi kropp utan också bekänner Kyrkans tro och kallas att utföra Kyrkans uppdrag. Här har biskoparna återigen reducerat eller anpassat (?) texten till vår tid. Det står att varje döpt människa är kallad att delta i byggandet av samhället. Hhm, kanske inte fel, men behöver man vara döpt för det? Knappast. Däremot kallas den döpte att inte bara delta i byggandet av samhället, utan i byggandet av kristen gemenskap! Och det är verkligen något som går långt utöver vad biskoparna skriver. Här behövs en komplettering.

8. ... att leva i och av nåd.
Rätt igen, men börjar det inte bli lite mycket syndernas förlåtelse och nåd, bortsett från att det aldrig kan bli för mycket av den varan? Det står mycket om Guds trofasthet, men ingenting om vår. Grundtanken för detta dopmotiv är förbundet.

9. .. att vara välsignad
Motivet är: "Jag är med er alla dagar ..."

Det här var ett långt kapitel, men matnyttigt och en bra grund för fortsatta samtal. Nästa del och blogg handlar om dopseden. Då börjar det bli svårt tycker jag.

Döpa, lära, leva! - om dopet, del 1.

2012-01-12T20:56:00.001+01:00

Det är tydligt att vi har en ny dopdebatt framför oss. Det har sina fördelar och sina risker. Är det inte lite märkligt att det ska talas om oklarheter vad gäller förståelsen av dopet. Jag menar; vi har faktiskt döpt i 2 000 år. Det är väl klart att vi vet vad vi håller på med! Men tydligen inte alla. Eller som Anna-Sofia Bonde skriver i Kyrkans tidning: "Vi förstår nog mycket bra vad dopet handlar om - men vi tycker inte om det."

Kyrkans Tidning rubricerar ledaren med orden: "Smärtsam oklarhet om odöpta barn". Men det kanske inte är riktigt där vi ska börja. Biskoparnas brev "Leva i dopet" består av fem delar. Först handlar det om dopets grund och vårt uppdrag att döpa. Rubriken är: Döpa, lära, leva! Sedan beskriver de med hjälp av de bibliska bilderna vad dopet är till sitt väsen. För det tredje handlar det om dopseden idag, med betoning på idag. För det fjärde tar de upp teologiska frågor om dopet och slutligen om själva dophandlingen och dess följder. Det betyder att jag gör nu fem bloggar, en för varje del och jag lägger tonvikten vid dopets innehåll och visar på någon eller några öppningar för fortsatt bearbetning.

Först utgår de från dopordningen. "Gud vill att vi ska leva i gemenskap med Honom". Varje människa är kallad att leva i gemenskap med Gud och dopet är själva ingången i gemenskapen. Här skulle biskoparna också behövt skriva att dopet här samman med tron. Istället går de vidare med att det barn (kan också vara en vuxen) som vi nämner vid namn ska befrias från mörkrets makt och få sitt namn skrivet i Livets bok. Bra, men det är på den här punkten Kyrkans Tidning omtolkar det hela om än med stöd från vissa teologer. De skriver att vi inte behöver befrias utan beskyddas. Nja, det är väl inte riktigt samma sak? Befrielsebönen är gemensam för alla kyrkor i 2 000 är och nu tycker företrädare för Svenska kyrkan inte att den behövs längre. I till exempel Alingsås har de tagit bort den, men återinfört den eftersom de omtolkar den som jag skrev ovan. Nu vill de att hela Svenska kyrkan ska omtolka den och det snabbt så kyrkopolitikerna hinner ändra i den nya Kyrkohandboken innan de förstår vad som sker eller innan protesterna blir för starka. Plötsligt vacklar biskopsbrevet.

Sedan kommer det stora snedsteget när de skriver: "De (orden i dopbefallningen, min anm.) är påfallande enkla: gå och döp så många som möjligt." Hoppsan. Här gick det väl lite väl fort. Var det inte lärjungar vi skulle göra? Det är väl inte antalet medlemmar som är det viktiga? Det är väl lärjungar som är det viktiga? Tyvärr tror jag detta kommer att fungera som en underliggande förståelse under hela samtalets gång, utan att sägas naturligtvis: Vi ska döpa så många som möjligt.

Fortsättningsvis skrive biskoparna om spänningen mellan individens kallelse och Kyrkans tro. De menar att dopet är personligt, att de döpta är "kallade att leva och stå på godhetens sida"Vad det betyder kan se olika ut eftersom dopet kan ses "som en livstydning och ett livsprogram". Det är med andra ord väldigt skapelsebetonat, en tendens som präglar inte bara boken utan också Kyrkans tidning och förmodligen debatten framöver. Det där med pånyttfödelse, Kyrkans tro och uppgift och att leva ett eskatologiskt liv blir för svårt. Och ändå hör det till essensen. Hur ska vi kunna samtala om vad som händer med de odöpta barnen när vi inte ens har en gemensam grundförståelse?

I nästa blogg berättar jag vad biskoparna skriver om de bibliska bilderna.

Bygga församling?

2012-01-12T14:31:00.002+01:00

Nu slänger jag iväg en blogg. Ska vara på annat håll om 45 minuter. Men saken är den att jag har läst Biskoparnas dopbrev i nyårshelgen och jag tyckte det i stora delar var bra. Klassisk dopteologi, men med lite öppningar. Då tänkte jag att jag ska skriva några bloggar om detta eftersom det kommer att diskuteras framöver och eftersom dopet är så viktigt för församlingsbygget.

Men för 10 minuter sedan upptäcker jag att Kyrkans Tidning har hunnit före. Och tro det eller ej, - men tidningen fokuserar praktiskt taget helt och hållet på de odöpta. Vi får inte hålla de odöpta utanför. Kan vi verkligen tro att de kan gå förlorade om de inte är döpta? Vi måste ta bort arvssynden ...

Jag ser en dopstrid blossa upp framför mig. Förutsatt att åtminstone några präster vågar engagera sig. Sedan om det hjälper är en annan sak. Det är ju inte teologin som styr Svenska kyrkan, utan politiken. Framåt Kristi stridsmän!

Ha Jesus i centrum

2012-01-09T23:38:00.000+01:00

Det är viktigt inte bara att göra motstånd i största allmänhet mot sekulariseringen utan att arbeta på dess motsats, sakraliseringen. Det räcker inte med att strida i egen kraft. Vi behöver den Helige Ande. Det räcker inte med ord. Vi behöver bygga församling i praktiken. Det räcker inte att tänka fritt. Vi behöver också tänka rätt, det vill säga bibliskt.

Det är en fantastisk händelse att Växjö stift vill arbeta med Jesus i centrum. Det heter visserligen i konceptet: "Vårda det heliga", men det betyder: "Ha Jesus i centrum". Jag hörde en av de drivande stiftsarbetarna säga just: "Det borde ändras till Jesus i centrum, så att folk förstår vad som menas." Så sant som det är sagt. Jag glömmer för övrigt aldrig stiftsarbetaren som skulle introducera saken för stiftsfullmäktige. Han inledde med orden: "Detta är inte ett projekt. Det är ett koncept, därför att det har inget slut." Jag vet inte inte hur många som förstod vad han sa, men här kommer definitionen på ett koncept.

Ett koncept är en övergripande och bärande idé. Ordet "koncept" används inom förvaltningsrät för att beskriva ett utkast. Ett koncept kan avse en tänkt lösning på ett givet problem.

Den 3 mars 2012 anordnar Värnamo församling en introduktionsdag i ämnet. Här nedan får du utförligare information. Klicka på bilden så förstoras den.

Jag återkommer med fler kommentarer i ämnet, men boka gärna in denna dag oavsett var i landet du bor. Och varför inte ta med sig andra intressenter eller din lilla gemenskap? Om ni kommer på fredagskvällen behöver ni kanske övernattning, men det kan vi förhoppningsvis hjälpa till med. På fredagskvällen tänkte jag göra en introduktion och sedan ägnar vi lördagen åt att presentera konceptet.

Framåt Kristi stridsmän

2012-01-08T19:57:00.001+01:00

Nu har jag funderat några dagar på Anna-Sofia Bondes omsorgsfulla varning i Svensk Pastoraltidskrift (SPT), nr 1-2/2012. Den bär rubriken Det högkyrkliga martyriet och vänder sig till alla högkyrkliga vänner med maningen att "iaktta viss försiktighet inför möjligheten att bjuda in bitterheten i sitt inre" Det är en befogad och tänkvärd varning. Det finns säkert många både besvikna och bittra högkyrkliga inom Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har till stora delar tagit till sig av den högkyrkliga liturgin med dess rikedom, en del teologiskt tänkande kring diakonin och börjat upptäcka vikten av gudstjänstfirare. För detta kan både Svenska kyrkan och högkyrkligheten vara glada. Den högkyrkliga förnyelsen har berikat Svenska kyrkan underifrån och inifrån.

Den nuvarande kyrkliga överheten har, ironiskt nog, ofta kommit ur högkyrkligheten. Ändå motar Svenska kyrkans överhet konsekvent bort de högkyrkliga genom att i praktiken införa yrkesförbud och krav på lojal anpassning. Svensk kyrkotidning (SKT) har i nr 6 och 16/2011 sagt detsamma som jag anfört ovan, definierat högkyrkligheten som "konservativ och exkluderande" och slagit fast att därför behöver vi inte de högkyrkliga längre. Att kraften bakom dessa trakasserier är politisk sägs ingenting om. Men det var ju så (S) och (C) ville ha det.

Dag Sandahl kommenterar Anna-Sofia Bondes maning 7 januari 2012 med att gå henne till mötes och säga att bitterheten är befogad. Han har skäl att vara bitter men vill inte leva av den, skriver han avslutningsvis. Bitterheten går med andra ord att hantera.

Jag vill komplettera med en annan kommentar. Anna-Sofia Bondes maning är befogad, men se upp med slutsatsen! Om slutsatsen blir anpassning, uppgivenhet och tystnad är den, menar jag, lika farlig som bitterheten. Kanske inte för individen, men för kyrkan. Det är självklart så att vi måste beräkna priset för efterföljelsen, för de strider vi kallas in i och för de uppoffringar vi gör. Det är självklart för varje kristen att dagligen ta upp sitt kors och bära det med tacksägelse. Men det vi har sett och det som kan vara en felaktig följd av Anna-Sofia Bondes omsorg är undfallenhet, anpassning och karriärism. Kyrkan kallas här i tiden för Ecclesia militans, det vill säga den kämpande kyrkan. Därför hoppas jag att allt fler får upptäcka att vi faktiskt befinner oss i ett krig, se vari kriget består och kämpa som goda stridsmän. Bitterhet är inget framgångsrikt vapen i den goda kampen. Det vet Dag och det vet jag.

Om någon undrar hur jag lärt mig att undvika bitterhet kan jag dela med mig på en punkt. Håll distans till Svenska kyrkan! Förväxla inte Svenska kyrkan med Kristi kyrka. De två överlappar förvisso varandra, men se hur de glider isär! Svenska kyrkan har 6,6 miljoner medlemmar. De utgör ett gigantiskt missionsfält och kampen behöver föras under de svåraste förhållanden. Jesus har för övrigt inte lovat något annat. Framåt Kristi stridsmän!

Boka in Seminariedagen den 3 mars

2011-12-30T17:19:00.000+01:00

Nu har foldern kommit till vinterns för oss stora händelse. Jag klistrar här in framsidan bara för att se om tekniken fungerar och lovar att återkomma med mer information nästa år.

Julfirande både här och där

2011-12-27T19:03:00.001+01:00

Kari och jag ber att få önska er alla en riktigt god fortsättning på julen och en god avslutning på året 2011. Det har så här långt varit dagar fyllda med bra innehåll. I år fick jag hastigt skriva en predikan på engelska och skicka ner till vännerna i Tirana. Den skulle användas på julafton i kyrkan. Till min glädje fick jag också veta att de firat jul i Bathore och kortet nedan är taget i samband med det julfirandet. Mannen till höger heter Hadji och är hjälpledare till Elona som vi sponsrar sedan några år tillbaka. För tio år sedan kom cirka 50 000 "flyktningar" till Bathore och slog upp sina bopålar. Idag finns där flera missioner, men i den rapport jag fick var de så glada för vi var de ända som ordnat med julklappar till barnen.

De har också firat jul i Pogradesh, staden i sydöstra Albanien där vi startade det Bibelläger vi nu genomfört tre år i rad. Bilden nedan är från det julfirandet. De flesta av de kvinnor ni ser på bilden är med i det bönenätverk som vi håller på att bilda. Vi ber regelbundet för varandra.

Själva firade vi julen i Värnamo kyrka. Men det började hos yngsta dottern Elisabet och hennes familj. De bjöd på en riktig julbrunch innan de for till Claes´ föräldrar i Hylletofta. Jag ledde julbönen kl 17 och deltog självklart i midnattsmässan kl 23. Efter den, jag repeterar, efter den reste vi till Skåne och till Jacob och hans familj. De sov visserligen när vi kom, men vi fick hela Juldagen tillsammans. Framåt kvällen reste vi tillbaka eftersom jag ledde Högmässan på Annandag Jul. Kari fortsatte till vår äldste son Victor och hans familj på Annandagen och kommer hem om några minuter. Jag fick stanna hem på grund av en begravning. Så kan julfirandet se ut när man är präst. Jag hade önskat mig Leif GW Perssons bok Gustavs grabb i julklapp och den fick jag också. Den har jag redan läst ut. Nu är det några dagar kvar till nästa storhelg, men jag hör nog av mig innan dess. Jag har nämligen också hunnit läsa Biskoparnas Dopbrev och det är värt några kommentarer.

Att fanatiskt hålla fast vid Svenska kyrkan

2011-12-23T20:58:00.000+01:00

Nu är det bara ett dygn kvar på advent. Då måste jag skynda mig att försöka åtminstone tillfälligt avsluta uppgörelsen med biskop och domkapitel. Jag ser återigen att många har läst dessa bloggar och fyra personer har hört av sig till mig personligen. En gav mig mer information, en försåg mig med senaste brevet från prosten Östlund, en undrade hur jag kan vara kvar i Svenska kyrkan och en manade mig till försiktighet. Därför vill jag säga att jag inte känner vare sig besvikelse eller bitterhet. Det som driver mig just nu är nog dels att jag i högre grad än tidigare förstår vad f Dag kallar för lögnsystemet och dels att jag upplever det som en del av min kallelse som präst att göra det känt. Det är inte mer än ett par år sedan jag personkryssades in i Stiftsfullmäktige, stiftstyrelse och kyrkomöte. Jag ser med egna ögon och hör med egna öron vad jag inte sett och hört tidigare om än hört talas om. Tidigare hörde jag mycket gnäll och kritik vänt mot kyrkan och dess ledning, men det mesta tillskrev jag kritikerna själva. Det var vidare också något som jag inte kunde göra något åt. Men nu är det annorlunda. Nu har det blivit en del av min prästkallelse att offentligt tala ut. Jag är övertygad om att Svenska kyrkan tvunget måste byta system för att inte alldeles upphöra att vara en kyrka. Låt mig få ge exempel på några sådana stora förändringar jag vill arbeta för.

För det första att ändra kyrkomötets sammansättning, kanske gå tillbaka till det som var innan. Hälften präster/teologer och hälften lekmän + biskoparna som har utslags röst, låt säga 25 + 25 + 13 = 63 personer.

För det andra att den statliga lagen om Svenska kyrkan helt och hållet tas bort. Befria Svenska kyrkan och jämställ den med andra trossamfund i landet. Skippa samtidigt statens vigselförordnanden.

För det tredje se till att valsystemet ändras från att värdera politisk makt till att värdera teologisk sådan.

För det fjärde slå ihop stiftsstyrelsen och domkapitlet. Vi behöver inga dubbelkommandon och särskilt inte ett politiserat domkapitel.

Sedan hoppas jag att den ena kan ge det andra varför inga fler exempel behövs här.

Prosten Östlund har den 19 december från sin sjuksäng begärt hos Luleå Domkapitel att få bli befriad från vigningstjänsten. Det gjorde mig ont att läsa brevet, men han har min fulla förståelse och mitt fulla stöd. Han anser sig vara präst också fortsättningsvis, men vill inte vara till besvär för Svenska kyrkan. Det ska bli intressant att se hur domkapitlet behandlar detta. Kan de verkligen neka honom detta? Kan de verkligen bevilja detta? Om jag har läst rätt sammanträder de den 29 februari.

Så fick jag ett brev från en före detta kvinnlig präst. Hon avsa sig ämbetet för några år sedan. Hon förundras över att jag "fanatiskt håller fast vid Svenska kyrkan". Jag tror att jag har förklarat det tidigare. Hennes slutsats blev att lämna, min blev att stanna kvar. Ett skäl till att jag stannar kvar är att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar. Var i Sverige hittar jag ett större missionsfält? Jag känner inte att jag kan lämna alla dessa. Jag känner att jag som en oppositionell präst kan tala till dem. Har jag nu dessutom blivit invald både här och där måste jag tro att den Helige Ande har lett det så. Men då måste jag få tala också när det drabbar biskop och domkapitel. Det är möjligt att många skulle bli glada om jag lämnade Svenska kyrkan, men jag skulle inte bli det.

Nu får det räcka för denna gång. Advent går mot sitt slut och nu vill jag se julen an. Först har vi julbön kl 17 och sedan midnattsmässa 23. Jag ser redan fram emot det. Kanske kan jag skicka en julhälsning till er under morgondagen?!

En politisk rättegång

2011-12-22T21:49:00.000+01:00

Först vill jag bara fästa er mening på att jag har tagit bort en mening från min förra blogg. Angreppet på Biskop Johansson var inte bra. Jag måste inte bara skilja ut Domkapitlets ordförande och Biskopen, utan också personen Johansson. Biskopen är inte delad i två utan i tre. Stackaren. Nåja, jag tog bort det, men har inte ändrat någonting i sak, eftersom det nu står klart att den process jag fick gå igenom var politisk, inte teologisk. Så till saken.

Rubriken ovan skulle kunna syfta på den rättegång som de två svenska journalisterna gått igenom i Etiopien. Det sades vara en politisk rättegång. Men det är inte om dem jag tänker skriva utan om Domkapitlets sätt att driva rättegång.

Efter min förra blogg fick jag ett telefonsamtal från en kollega i Luleå stift. Han berättade för mig att Irene Gustafsson (IG) sitter både i Luleås Domkapitel och i kyrkomötet. Det var hon som målade plakat och gick ut på gatorna för att protestera när OAS-rörelsen ville ha sitt sommarmöte där. Hon är också i hög grad delaktig i hanteringen av prosten Östlund. Hon sitter nämligen i Luleå Domkapitel. Hon är socialdemokrat. Efter samtalet läste jag socialdemokraternas kyrkopolitiska program. Där står bland annat att läsa att (S) ska verka för att

Välkomna samkönade par att gifta sig i Svenska kyrkan!

Så långt är jag inte häpen. Naturligtvis får IG med innevarande system precis som vi andra verka för sin och partiets sak. Jag vill bara visa att hon verkar utifrån partiet och att det ena sedan ger det andra. IG var en av dem som drev ärendet mot prosten Östlund. Hon gjorde det utifrån partiprogrammet och så nitiskt att hon förblindades av att prosten Östlund skickat tillbaka stitt vigselförordnande på grund av sjukdom. Hon kunde inte se, inte urskilja eller när tiden kom ödmjuka sig. Viljan att ha rätt och att ge sig på dem som skickat tillbaka förordnandet var överordnat. Och det var politisk motiverat, inte pastoralt eller ens teologisk.

IG sitter också i kyrkomötet. Hon sitter i Tillsyns- och uppdragsutskottet, det utskott som behandlade min motion. Hon drev självklart saken utifrån partiprogrammet.

I Växjö Domkapitel sitter Margareta Andersson. Hon är Centerpartist, men också ordförande i Kyrkorättsutskottet, det utskott som jag sitter som ersättare i och som skulle uttala sig om min motion. I Centerpartiets program står att läsa:

att äktenskapslagstiftningen ska vara könsneutral och omfatta både homosexuella och heterosexuella par.
att borgerliga vigselförrättare inte ska kunna neka förrättning med hänvisning till personernas kön.

Eftersom jag själv varit tillsynsärende kan jag lova er att Margareta Andersson verkade utifrån sitt partiprogram. Det gjorde hon också i kyrkomötets utskott.

Slutsatsen kan bara bli den att Domkapitlet dömer utifrån politiska program. Det går inte att teologiskt motivera att Östlund eller Sunnliden ska ha skriftliga varningar för att de skickat tillbaka sina vigselförordnanden. Det går bara att motivera politiskt. Och polititken var bestämd innan rättegången började. Med andra ord en politisk rättegång. Detta ställer Biskoparna Stiglund och Johansson i mycket dålig dager och i än sämre dager när man betänker att de upphör att vara biskopar när de sitter som ordföranden i Domkapitlet. Detta är inte hedervärt. Jag tycker att vi ska avskaffa Domkapitlen. De behövs helt enkelt inte längre.

Nu går skam på torra land, del 4

2011-12-19T20:36:00.010+01:00

Nu har jag fått Domkapitlets inkompetens bekräftad. Jag dömdes som ni vet till en skriftlig erinran därför att jag är "illojal" mot Svenska kyrkan. Det var som jag påpekade i min överklagan ett missförstånd som låg bakom Domkapitlets beslut. Biskop Johansson och stiftsjuristen la ordet "illojal" i min mun. Jag dömdes sedan mot mitt nekande. Jag anser fortfarande inte att jag har brutit mot mina prästlöften. Men jag kunde inte då veta att det fanns en dold agenda bakom Domkapitlets sätt att behandla mig. Jag bara visste att att vad jag än sa så vändes det emot mig. De ville inte lyssna och jag förvånades. Det var någonting som inte stämde med denna rättsprocess. Det var en skenprocess från början till slut. Jag kunde inte veta att det skulle betraktas som "illojalt" att skicka tillbaka ett förordnande jag ändå inte tänkte använda. Än mindre att jag skulle med detta ha brutit mina prästlöften. Känner inte Biskop Johansson mig så väl? Eller varför svek han mig? Jag visste inte att han var så bakbunden och att han upphörde att vara Biskop i samma stund han tog på sig hatten på vilken det står "Domkapitlets ordförande". Men nu har den dolda agendan uppenbarats.

Helt utan anledning har den sjuklige och 81-årige prosten André Östlund fått samma skriftliga varning som jag. Östlund har haft fyra vigslar efter att han blev sjukpensionär 1987, dock ingen vigsel efter år 2000. Han skickade tillbaka förordnandet därför att han är för sjuk för att kunna viga. Östlund fick samma erinran som jag med samma motivering den 28 mars, det vill säga två månader före mig. Jag hade inte en chans i processen därför att den var redan uppgjord. Detta är inte rättssäkert. Jag visste det. Jag kände på mig detta.

Sonen David Östlund gick i taket över att hans far har behandlats så ondskefullt. Sonen har dokumenterat hela ärendet från och med 24 mars 2010 till och med 29 oktober 2011 och skrev ett öppet julbrev till Biskop Stiglund. Det ärendet har med andra ord pågått i mer än 1 1/2 år. Det har avslutats ensidigt från Domkapitlets sida, men ser ut att fortsätta från sonens sida. Förhoppningsvis leder det till allmänt åtal. Nu har Biskop Stiglund och Domkapititlet i Luleå haft långt tid på sig att rätta till det övergrepp som uppenbarligen har begåtts, men de vill inte av ännu ej redovisade skäl. Det Biskop Stiglund har gjort är att han har försökt gjuta olja på vågorna genom att i ett personligt brev skriva till den åldrige Östlund att domen egentligen bygger på en annan grund än den redovisade. Plus att Biskopen skriver att det bara är en mild kritik, men någon ursäkt framförs inte. Domkapitlet har offentligt hängt ut prosten Östlund som illojal, som en svikare. Det är så vi ska minnas honom.

Sonen Östlund fick ett möte med Biskop Stiglund den 9 september. Han ville att de skulle göra upp i godo och att Domkapitlet skulle be om ursäkt. Sedan skulle saken vara utagerad. De samtalade i två timmar. Vad Biskopen inte sa var att Domkapitlet fyra dagar tidigare hade samtalat om debaclet, men beslutat att den skriftliga erinran ska stå fast. Biskopen hade också skrivit ett oförskämt brev till modern några dagar tidigare som inte heller omnämndes. Sonen tyckte att samtalet var hållet i en god ton och att Biskopen visade sig försående. Det var först efteråt sonen insåg att han var förd bakom ljuset. Lurad. Och än en gång gick han i taket.

Allt det här har alltså skett innan kyrkomötet 2011. Men ingen av oss visste om det därför att Domkapitlet har mörkat sitt agerande. Det är i och med detta klarlagt, svart på vitt, att (S) och (C) driver frågan på ett okristligt, rättsosäkert och våldsamt sätt. Och de som är Biskopar idag upphör att vara Biskopar när de hamnar i Domkapitlet. De vågar inte säga emot och de tar inget personligt ansvar.

Den som vill läsa kan läsa Dag Sandahls kommentar här. Ärendet är så illa skött att jag hoppas sonen drivet ärendet till allmän domstol. Jag ska gärna hjälpa till i vittnesbåset med min dokumentation.

Det finns faktiskt mer som behöver uppenbaras av eländet med vigselförordnandet. Men jag sparar det tills vidare. Nu beslutade kyrkomötet att kyrkostyrelsen ska undersöka hur man kan säkerställa att alla präster innehar ett förordnande från Kammarkollegiet. Det är bra att Dag Sandahl och Bertil Ohlsson som skrev motionen tillsammans med mig båda sitter med i kyrkostyrelsen och kan följa ärendet på nära håll. Men jag är osäker på Dags tilltänkta taktik att driva frågan att Burells motion måste fullföljas. Han menar att bara genom att göra så kan det bli uppenbart att det inte går. Jag hoppas han har rätt, för nu går skam på torra land.

Negativa tankar är farliga för självkänslan, del 3

2011-12-16T20:54:00.009+01:00

Med hjälp av vissa statistiska uppgifter kan jag se hur många som har besökt min blogg. Det visade sig att många läst vad jag skrivit om skuld, skam och att det inte finns någon förlåtelse för skammen. Det finns ingen förlåtelse därför att skam inte är någon synd, utan snarare en trasig självbild eller självkänsla. Mycken skam, särskilt den vita, innebär att min inre röst kritiserar mig. "Jag kan inte", "jag är inget värd" eller "det blir aldrig någon ordning på mig". En sådan självbild behöver repareras. Min plågoande, den kritiska rösten, behöver visas bort. I sin bok Självkänsla på djupet, som skrevs innan boken om skuld och skam, ger Marta Cullberg Weston sju övningar som hjälper mig att kasta ut plågoanden. Jag redovisar dem här kort, men på mitt eget sätt.

1. Avslöja den negativa röstens existens.Hur är det du tänker egentligen? Hur brukar det låta? Om du blir medveten om det kommer du att känna igen anfäktelserna. Tyvärr tycker inte hjärnan om tomrummet och därför måste de negativa tankarna på sikt ersättas med andra tankar.

2. Tala positivt till dig själv.Gör en lista på dina personliga styrkor. Det är alltid svårare att vara positiv än negativ. Här krävs kraft. Som kristen kan jag tänka på hur mycket Gud älskar mig och vad det betyder att leva i Kristus. Om Gud älskar mig som jag är, måste jag acceptera det. Ersätt orden "oss" och "vi" i Ef 1:3-10 med orden "mig" och "jag". Det är en övning jag själv använt mig av.

3. Hitta en stödperson. Ta vara på din "bästis". Lyssna till dem som försöker stärka dig. Här betyder den heliga gemenskapen så mycket. I vartfall om vi godtar varandra och lär oss vad uppbyggelse är.

4. Avslöja det budskap den inre kritikern kommer med.Försök att lägga märke till när och hur anfäktelserna sätter in. Du kan så vara bättre beredd. Som kristna talar vi gärna om Guds vapenrustning, men vet vi när och hur vi ska använda den? Det går att frigöra sig från plågoandens kritik. Det kan man göra genom att dra en gräns för kritiken, genom att erkänna och tro att allt samverkar till det bästa, genom att inte jämföra sig med andra eller genom att sluta använda ordet "borde". Säg inte "Jag borde städa ..." utan säg i stället som det är: "Jag vill inte städa ..."

5. Avbryt plågoandens tjat. Du behöver lära dig att använda stoppknappen. Du måste säga: "Sluta!" Sätt i stället in de rätta och sanna orden och förbered dig på att kasta ut plågoanden.

6. Avslöja den inre kritikern.Det är nästan omöjligt att styra sina tankar, men plågoanden, eller den inre kritikern som Cullberg Weston kallar rösten är sannolikt inte din. Den rösten kommer från någon annan, från pappa, läraren, prästen eller vem det kan vara. Vem är din kritiker? Om du kan ge kritikern ett namn, "perfektionisten", "papparösten", "domaren" eller liknande fokuserar du mer konkret. Du ska inte förväxla rösten med någon annan person bara för att den kom därifrån, utan identifiera själva rösten. Cullberg Weston föreslår att man till exempel föreställer sig en fågel, en korp som sitter på axeln och pratar i örat. Var hör rösten rätteligen hemma? Om jag kunde jaga iväg den vart skulle den då ta vägen?

7. Kasta ut den inre kritikern!Säg: "Nu räcker det! Lämna mig. Jag vill vara herre i mitt eget hus." Cullberg Weston menar att man ibland får ta i lite extra och kanske ta hjälp av någon, en terapeut till exempel.

Det är märkligt att läsa sådant här eftersom det påminner så mycket om vad Jesus lär oss om befrielse. Det gäller att återknyta kontakten med det friska inom sig, att acceptera sig själv som Gud har accepterat mig i Jesus Kristus. Negativa tankar är farliga för självkänslan. Jesus talar ofta om att älska sin nästa som sig själv. De två hänger ihop. Vi kan älska trots att den andre eller jag själv inte är fullkomlig. Kärleken utspelar sig på ett annat plan.

Det finns mycket mer att säga om befrielsen och tillämpningen är alltid personlig. Men jag ville ha med det här eftersom så många läst vad jag skrivit tidigare.

Ny inriktning för KD?

2011-12-16T16:38:00.002+01:00

Jag har jut slagit av TV:n efter att ha sett intervjun med Mats Odell, kandidat till ny partiledare för KD. Jag blev lite upplivad av det hela även om jag inte såg hela inslaget.

Det är nu kanske 15 år sedan Kari och jag blev tillfrågade om att engagera oss lite mer politiskt. Kari blev efter valet ordförande i Socialnämnden i Sävsjö och vad jag erfarit gjorde hon riktigt bra ifrån sig under två mandatperioder. När jag kom upp på vallistan kom TV 4 Jönköping farande och ställde frågor om homosexualitet. Ärlig som jag är försökte jag svara efter bästa förstånd, men några dagar senare ringde nuvarande äldreministern Maria Larsson och skällde på mig. Hon bad mig att fortsättningsvis vara tyst. Jag är inte helt säker på att det bara berodde på mitt uttalande. Det var ju faktiskt också så, vill jag minnas, att jag fick nästan lika många personkryss som hon. Om jag hade stått högre upp på listan hade jag kanske varit äldreminister. Kanske lika bra att det inte blev så. Skämt åsido var det första gången jag förstod vad partipiskan innebär. Den passar inte mig. Så mycket kan jag säga.

Sedan dess har KD ändrat inriktning alltmer bort från den kristna tron. Och nu tydligen så mycket att alla siffror pekar rakt ner. Det finns egentligen bara en sak att göra om KD ska kunna få en nystart och det är att ställa upp de två inriktningarna mot varandra, representerade av Göran Hägglund och Mats Odell. Bara på det sättet kan KD:s väljare få en ny chans. Nu är det dags att bestämma sig för vilken inriktning som ska gälla framöver. Avgörandet ska ske vid partiets stämma i Västerås den 28 januari. Det verkar på intervjun som jag såg att det kommer att bli ett spännande val. Tyvärr är det kanske så att vilken inriktning som än vinner innebär det en ytterligare försvagning av partiet. Visserligen menade Mats Odell att han kommer att göra vad han kan för att läka partiet efter den 28 januari. Lätt att säga men förmodligen svårare att förvekliga.

Hursomhelst är det som sker bra. Den inriktning och hållning partistyrelsen visat upp så här långt är meningslös. Birger Schlaug kommenterade förslaget om att införa stämpelklocka på dagis i TV-soffan denna morgon med orden: "Är det det som är kristen politik betackar jag mig". Alla som satt i soffan tyckte det var jätte roligt.

Jag har hört till kritikerna under senare år genom tystnaden. Tänk om det blir ändring på det framöver? Det är en spännande tid vi lever i - ideologiernas tid.

Skammen kan inte förlåtas, del 2

2011-12-14T14:40:00.004+01:00

Det kan tyckas märkligt att skammen så helt har hållits undan i vår kultur när det samtidigt är så att alla har "skam i kroppen". I sin bok Från skam till självrespekt beskriver Marta Cullberg Weston olika slag av skam. Den röda, vita, svarta och rosa. Den röda består till största del av sådant jag själv orsakat. Den vita är den värsta formen eftersom den är mer eller mindre medfödd, sitter i generna så att säga. Den svarta innebär att jag har brutit med tidens normer. Jag har inte betett mig som alla andra och skäms för det. Den rosa är snarlik, men rör mer min person. Jag är inte som alla andra.

Psykoanalytikern Francis Broucek ställer upp en lista på skammens olika källor. Han menar att vi kan komma att skämmas över praktiskt taget vad som helst kring vår person - vårt utseende, våra kläder, vår kropp eller våra personlighetsdrag. Vi kan skämmas över allt som vi identifierar oss med som vår bakgrund, var familj, vår religion eller vårt hemland. Vi kan känna skam över att inte bli accepterade i vissa sammanhang, över bristande kompetens eller andra svagheter. Vi kan känna skam när vi blottställs, när vår heder smutsats eller våra gränser inte respekteras. Vi kan känna skam när vi inte lyckas leva upp till våra egna eller andras förväntningar. Vi kan känna skam över våra hemliga tankar och impulser. Allt detta kan kännas i hela kroppen och inget av det kan förlåtas eftersom det inte hör hemma i syndabekännelsen.

Det är hög tid att vi börjar lära oss att känna igen skammen och att hantera den på bästa sätt. För den går att hantera och det är vad Marta Cullberg Westons bok handlar om, en bok som jag rekommenderar till dig som känner igen dig i beskrivningen ovan.

Det stora problemet och förmodligen förklaringen till att vi inte talar om skammen, vare sig som enskilda eller som kristen gemenskap, är naturligtvis att vi skäms för den. Det sista vi önskar är att det ska avslöjas hurudana vi egentligen är. Därför utbreder sig en tystnadens kultur. Det gäller det lilla sammanhanget men också i det stora som till exempel inom Svenska kyrkan. Det finns saker vi vet aldrig kommer att uppskattas. Det är lönlöst att ta upp det därför att i slutänden bestraffas vi med skam och vår självrespekt skadas. Den kamp vi har att kämpa är därför inte bara av organisatorisk eller dogmatisk art utan det är en kamp mot andevärldens alla furstar och väldigheter. Det är gott att veta att när Jesus motades ut ur staden för att korsfästas, det mest skamfyllda av alla straff, så besegrade han också skammen genom sin uppståndelse från de döda. Prisad vare han i evighet!

Skuld och skam, del 1

2011-12-11T17:51:00.005+01:00

Det gladde mig mycket att läsa senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift (SPT). Kollegan Mikael Löwegren har skrivit en artikel under rubriken "Men tar vi inte för lätt på synden ...?". Detta med anledning av att vi numera mer eller mindre rationaliserat bort skriftermålet ur Högmässa. Hans motfråga, och tes får jag förmoda, är den motsatta: Han frågar: "Tar vi inte för lätt på synden med ett infogat allmänt skriftermål?" Löwegren slår istället ett slag för den enskilda själavården och bikten. Men det som gjorde mig glad är att jag får läsa om skillnaden mellan synd, skam och sår. Om Luthers stora fråga var hur ska jag finna en nådig Gud är vår tids fråga snarare hur jag kan veta att jag är älskad och att mitt liv har en mening. Men då talar vi inte längre om synd utan om skam, ett ämne vi praktiskt taget aldrig talar om. Jag citerar:

Det här berör också vår tids stora brottning med en annan problematik än syndaskulden, nämligen skammen. Känslan av allmän uselhet, av att jag inte bara har gjort fel utan är fel. Förlåtelsen är det liturgiska svaret på synden, välsignelsen är det liturgiska svaret på skammen. Blandas de samman binder vi människor itsället för att befria. Om människor i syndabekännelsen tror att de ska lägga fram sin allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom att prästen förlåter den, förstärker vi den skam som skulle brytas.

Jag tror att Löwegren pekar på något så viktigt att han kunde skrivit mer om det. Det är nu några månader sedan jag läste tre böcker just om skam. Det började med att jag läste Marta Cullberg Westons böcker Från skam till självrespekt och Självkänsla på djupet, författade i omvänd ordning. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och hon belyser olika slag av skam. Den vanligaste formen av skam är att man helt enkelt gjort bort sig och skäms för det. Den svåraste formen är den som härrör ur inre föreställningar att vara värdelös, av det skälet att dessa fräter på människans grundläggande livskänsla. Det är lätt för vem som helst att känna igen sig i hennes beskrivningar eftersom alla har skam. Skammen är i grund något positivt, ett inre reglage som gör att vi kan fungera i våra relationer. Det är när vi överskrider gränsen som den blir negativ.

Den tredje boken jag läste är mer "vetenskaplig" och beskriver skammen som grund för depression eller som en väg till ömsesidighet. Det är psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis som behandlat skammens natur och uppkomst, liksom dee biologiska och psykiska utveckling. Han visar på sambandet mellan svåra skamkänslor och depression. Och jag förstår att här hjälper inte syndaförlåtelsen utan endast välsignelsen.

Det ligger i skammens natur att gömma sig. Det är därför vi aldrig talar om den. Istället får den växa sig allt starkare. Här måste ske en förändring i ord och handling. Det räcker inte med ryggdunkningar och hurtiga fraser. Varje människa behöver få se att hon är skapad till ett meningsfullt liv och att vi tjänar en Gud som vill välsigna oss och vårt kall. Gammal god kristen undervisning med andra ord.

Har (S) och (C?) satt sin prägel på det svenska skolväsendet?

2011-12-04T19:43:00.006+01:00

När kyrkomötet var samlat var bland annat frågan om skolavslutningar uppe. Det är förmodligen det som har gjort att jag varit extra öppen för skolvärlden den senaste tiden. Nu har det gått så långt att jag bara måste skriva om den svenska skolan som uppenbarligen, precis som Svenska kyrkan, befinner sig i en djup kris. Jag tar det i kronologisk ordning.

1. Vad skolavslutningarna beträffar är det ett faktum att svensk lag i paragraf 1 talar om frihet från religion. Paragraf 2 talar om frihet till religion. Om någon är förvånad rekommenderar jag Petri Kajonius bok Förunderlighet och radikalitet som handlar om ett av de mest extremaste länderna i världen. Problemet med skolavslutningarna tycks vara att de ligger utanför undervisningen. I undervisningen får nämligen ingen religiös påverkan förekomma, men avslutningarna ingår inte i undervisningen så där kan det i princip förekomma. Jag tycker Dag Sandahl formulerade det träffsäkert när han sa till rektorn: "Jag har inga problem med detta. Jag gör som jag brukar. Det är du som har problem. Hur vill du ha det?" Det vill säga skolan har problem. Nu till problem två.

2. Internatskolorna. Det är uppenbart att, inte bara Lundsbergs internatskola har problem, utan alla friskolor. Det kan inte vara en nyhet för någon att (S) och (C?) har problem med privatskolar. Jag vill inte rättfärdiggöra sådant som varit fel på våra internatskolor, men rent historiskt vet vi att vänstern har problem med friskolorna och helst vill avskaffa dem. Till detta vill jag säga att jag själv gått på internatskola, en skola som varit en av de största välsignelserna i mitt liv. Skolan grundades av prästen Peter Fjellstedt och var ägnad åt dem som ville bli präster men inte hade råd. Det var där jag lärde känna den Helige Ande och det var där kallelsen växte sig stark. Jag förordar i första hand internatskolor för alla och i andra hand privata skolor och i tredje hand kommunala. Jag tror inte att det är statens uppgift att fostra de unga, se förra bloggen. Det är föräldrarnas sak och sedan deras företrädares.

3. Jag samtalade med en god vän i veckan som ligger bakom oss. Han är lärare. Nu har han fått hoppa in som vikarie i matematik på några andra skolor. Skälet? Jo, sju av nio lärare är sjukskrivna! De orkar helt enkelt inte längre. Skolan är inte bara i kris utan sjuk. Jag ska förklara. Han har ett 20-tal elever i matematik och de uppträder håglöst. De kan inte. De vill inte. De orkar inte. De kommer knappast att klara sina mål. De som klarar sig bäst, ja till och med galant är alla invandrare. Invandrarnas föräldrar tillåter inte att deras barn slarvar med läxorna. Eller att de ständigt och jämt är ute och festar. Invandrarbarnen kan sina läxor och min gode vän sa: "Om bara några år kommer alla viktiga jobb att besättas av invandrare! Svenskarna håller inte måttet". Nu förstår jag varför vi behöver invandrarinvandring. Om någon ska kunna rädda detta land eller åtminstone dess välfärd är det invandrarna.

Han fortsatte med att berätta att den svenska skolan i jämförelse med andra länder befinner sig på samma nivå som Somalia! Det finns ändå en skillnad och det är den att i Sverige består klasserna av 20-30 mer eller mindre ointresserade elever. I Somalia kan de sitta 200 elever i skuggan av några träd. De har inte papper och penna, utan skriver i sanden. Det är dödstyst när läraren talar och de håller samma nivå som svenska elever.

Det blev en lång blogg, men jag är lite tagen. Kan det vara så att att det faktum att det svenska samhället, (S) och (C?), inte bara härskar över Svenska kyrkan utan också har satt sin prägel på det svenska skolväsendet? Jag tror jag måste fråga Värnamobon Annie Lööf.

en funderare om framtiden

2011-12-02T18:07:00.008+01:00

På tåget hem från Stockholm igår läste jag ut Förunderlighet och radikalitet, en bok skriven av Petri Kajonius. Han gör en samhällspsykologisk analys och boken är relativt lättläst även om den är sprängfylld med faktauppgifter. Varje sida har en notapparat så det går lätt att kolla varifrån han hämtar sina påståenden.

Undersökning efter undersökning visar att Sverige i jämförelse med andra länder är mer eller mindre extremt. Det är det mest individualistiska och det mest feminiserade landet i hela världen. En förklaring är att statsformen i över hundra år har präglats av så kallad statsindividualism, det vill säga att staten gör allt vad som står i dess makt för att främja individens livsmål. I gengäld kräver staten att individen står till statens förfogande.

Den svenska samhällsmodellen kännetecknas av att individen byter ut en typ av frihet mot en annan. Individens "frigörelse" innebär frihet från tvång och gör att hon i stället kommer att kräva en annan typ av frihet, nämligen möjligheter och rättigheter. Få eller inga skyldigheter men alla rättigheter med andra ord. Det betyder att staten ska stå för skyldigheterna och individen för rättigheterna. För detta krävs ett jättelikt ingrepp av staten. Om utvecklingen ska gå åt det önskade hållet måste individen finna sig i lagar, förordningar, skatter och övervakning. Om staten ska stå för tryggheten, måste den använda sig av lagar och förordningar med mera. Denna utveckling är inte alls lagom, utan extrem.

Kajonius visar att staten har övertagit Svenska kyrkans roll när det gäller uppfostran, inte endast uppfostran av barnen utan av medborgarna! Här har vi skälet till att det bara får finnas en åsikt i taget i Sverige och varför olikheter tonas ner. Problemet är bara att staten därmed har åtagit sig ett hopplöst uppdrag. Det att fostra det onda i människan. Det finns inget samhälle i världen som har lyckats med det. Det går inte att göra om människor. Risken är när staten försöker att den använder sig av övergrepp i form av åsiktsregistrering, kontrollsystem och bestraffningar.

Kajonius visar också att i takt med att staten tar över ansvaret så minskar ansvaret hos individen. Eller negativt uttryckt; individen blir ansvarslös. Detta är lika hemst som det ovan av det skälet att den trygghet staten utlovar bara kan uppstå i det familjära sammanhanget, i människors nära relationer. Det vill säga just där ansvarstagandet undergrävs.

När vi ändå är inne på kyrkan. Annika Borg skrev en tankeväckande krönika i Kyrkans Tidning på delvis samma tema. Hon lyfter fram det faktum att vi inte har eller kommer att ha råd med vår välfärd. Hon skriver att det inte spelar någon roll om staten tänker eller vill rätt. Den kommer inte att ha råd. Det spelar ingen roll om individen kräver sin rätt för det går inte att möta kravet. Hon skriver det som ligger i luften när man läser Kajonius bok: "Krympande resurser kan få ett samhälle att moraliskt haverera. Motsättningarna mellan människor att växa. Främlingshat att öka."

Finns det några alternativ till statsindividualismen? Kan staten i framtiden leverera den välfärd den lovar? Går det att rusta sig för de svåra villkoren? Petri Kajonius och Annika Borg har några försiktiga tankar också kring det. Borg skriver: "Ett sätt att rusta sig är att inse faktum och sluta med nostalgitrippen bakåt eller överskylandet av hur läget är."

Det är inte bara greker eller italienare som behöver ta sig en funderare om framtiden. Det gäller i lika hög grad svenskarna.

Den arma Svenska kyrkan

2011-12-01T20:43:00.004+01:00

Kom från Stockholm för 20 minuter sedan. Hittade Kyrkans tidning innanför dörren och kunde inte låta bli att slå upp intervjun med Ulla Karlsson. Jag såg rubriken "Jag ångrar ingenting" och tänkte att det var skönt att hon slutade. Sedan läste jag vidare och utan att direkt ändra uppfattning inser jag att hennes dilemma är detsamma som mitt eget. Ulla och jag har placerats i varsitt dike. Hon efter en debattartikel. Jag efter att ha verkat i mer än 30 år som en Svenska kyrkans trotjänare. Det kan vara detsamma. Problemet är inte Ullas eller mitt, utan Svenska kyrkans. Hur behandlar man folk egentligen?

Ulla säger: "Jag nådde en gräns, kände att kroppen började säga ifrån ... Tystnaden från kyrkans ledning har varit kompakt. Jag har varit väldigt ensam." Hon är inte precis den förste, om jag säger så. Vi har en kyrklig ledning som inte vågar ta ett teologiskt samtal. Som inte lyssnar och som är fullständigt underordnat (S) och (C). Det är för bedrövligt. I synnerhet som vi vet att hela (?) Västerås stift och de flesta feministteologer tycker detsamma som Ulla. Det är så ynkligt att jag saknar ord. För egen del framförde jag 50, numera har jag 60, teologiska argument för att inte ta emot ett förordnande från kammarkollegiet. Vare sig Biskop, Domkapitel, Överklagandenämnd eller kyrkomöte brydde sig ett dugg - för att vara ärlig. Överklagandenämndens utlåtande var rent patetiskt. De ville inte ens tro på det jag skrev.

Ulla fortsätter: "Människor är rädda för att säga sin mening, rädda att förlora jobbet och rädda för att bli utfrysta. Därför håller de tyst." Oh, Ulla, hur rätt har du inte? Det finns så många kollegor som skulle gjort som jag med vigselförordnandet, men öppet säger de att de inte vågar! En tystnadens kultur håller på att utbreda sig över organisationen. Jag sa det till Domkapitlet. De har öron, men de hör inte. Jag vädjar till alla kollegor och vänner som läser detta; Vi måste få ett slut på detta. Vi måste bryta kyrkopolitikernas makt annars kommer vi att gå under fullständigt. Det nuvarande systemet framstår alltmer som ett Guds straff.

Det var meningen att det skulle bli samtal om ärendet i Ullas församling, berättar hon, men så blev det inte. Kyrkoherden satte stopp för det. Det skulle skapa för mycket oro. Istället blev det en församlingskväll omkring strukturutredningen. Jag baxnar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, förmodligen det förra.

Jag känner plötsligt att jag kan ge luft inte bara för detta utan för mycket mer. Inte därför att jag är bitter utan därför att jag älskar Kristi kyrka och hatar (för att uttrycka det bibliskt) dem som bryter ner henne. Sedan tycker jag fortfarande att det kanske var lika bra att Ulla slutade. Om inte annat så för hennes egen skull. Men i ett större sammanhang handlar det inte om henne. Eller om mig. Utan om den arma Svenska kyrkan.

Eva Spångberg - in memoriam

2011-11-27T20:18:00.004+01:00

Så börjar ett nytt Kyrkans år, en ny vecka med nya möjligheter.

Det förra kyrkoåret avslutades (nästan) med att Kari och jag var på begravning på vårt förra tjänsteställe Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg begravdes i torsdags. Jag minns första gången jag mötte henne. Hon fyllde 60 år och det var på sin plats att den nye kyrkoherden uppvaktade. Hon var ensam vid tillfället och vi fick ett förtroendefyllt samtal. Samma år, på sensommaren, bröt väckelsen ut. Kyrkan var välfylld kväll efter kväll. Vi hade 35 väckelsemöten på sju veckor. Människor lämnade sig åt Gud, betryckta blev befriade och sjuka helade. Det var många som villa ha och fick förbön. En kväll alldeles i början av kampanjen såg jag Eva i bänken och bad henne vara med som förebedjare. Hon tvekade och först efteråt förstod jag varför. Ingen hade tidigare bett henne om något liknande och hon visste inte om hon dög till detta. Men det gjorde hon.

Några år senare startade vi Bibelskolan i Nya Hjälmseryd. Eva var självskriven som en av lärarna. Hon undervisade ur Gamla Testamentet, men också en hel del om Kyrkans år och i enskild självavård. Tillsammans startade vi också det förlag som hon senare tog över och på vilket allt hennes material är utgivet.

Hon var en gudabegåvad förkunnare. Lägg märke till vad jag skrev - förkunnare. Det är sant att hon var en skicklig träsnidare, men snideriet var hennes redskap. Själva budskapet satt så att säga inte i träet utan det var inskrivet i henne själv. Evangeliet blev ett med henne, hennes liv blev ett vittnesbörd och figurerna uttryckte just detta.

I torsdags var Nya Hjälmseryds kyrka än en gång praktiskt taget fullsatt. Här fanns alla de gamla trosvännerna, här fanns biskopar, präster och gamla fängelsekunder. Alla kunde lyssna till Eva och Eva lyssnade lika uppmärksamt till dem alla. Begravningsgudstjänsten leddes av Biskopen och min efterträdare Anders Griph. Eva talade ofta om "att få komma hem" och därför var det på sin plats att Inga-May Hörnberg började med att sjunga Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud. Jag kände att där hörde jag hemma Sedan berättade Anders på ett utmärkt sätt om Evas liv och tjänst.

Inledningspsalmen var 223;- Jag vet en port som öppen står, där från de gyllne salar ...
Efter överlåtelsen sjön vi 561;- Glädje utan Gud ej finnes, utan Gud ej finnes frid ...
Slutpsalmen var 165;- Vår blick mot helga berget går, där Jesus, du förklarad står ...
Ute vid graven sjöng vi 277;- Så tag nu mina händer och led du mig ...

Eva fick en kallelse från Gud. Hon gjorde den fast och har nu fullbordat den. Mer än så kan en människa inte göra. Alla människor är kallade, men inte till ett och detsamma. Gemensamt för alla kallade är att kallelsen kommer från och sker i gemenskap med Gud. Kallelsen upplevs som gränslös. Uppdraget är alltid för stort. Så är det och så ska det vara eftersom det tvingar den kallade att leva nära Gud. Jag tänkte på detta när jag läste ledaren i Kyrkans Tidning där begreppet kallelse problematiserades. Försäkringskassan har ju larmat om prästernas, särskilt kyrkoherdarnas, sjukskrivningar. Problemen uppstår, menar jag, dels när kompetensen inte räcker till och dels när jag vägrar att inse det.

Eva hade en stor kallelse samtidigt som hon, i synnerhet inte under senare år, hade en särskilt stark fysik. Hon överlevde tack vare att hon levde nära Gud. Gemenskapen med Gud, Guds personliga tilltal genom evangeliets ord och genom den Helige Ande betydde mer för henne än människors förväntningar och ibland högljudda krav.

Så fullbordades Evas kallelse och så slutade Kyrkans år 2011. Slutet fylldes med minnen, tacksägelser och nya tankar.

Så börjar ett nytt Kyrkans år.

(S), (C) och halva (M)

2011-11-20T20:23:00.005+01:00

Det kan väl knappast ha undgått läsarna av denna blogg att jag har gjort (S) och (C) till mina kyrkopolitiska motståndare. Om du missat det så vet det från och med nu. Plus att du ska lägga till halva (M). Nu undrar du kanske över skälen? När det gäller (S) tror jag de flesta förstår. Socialismen är i grund ogudaktig, anhängare av sekularismen och bedräglig. Det senare grundar jag dels på deras eget program som visar hur de ända från Hjalmar Brantings tid velat privatisera, läs marginalisera, den kristna tron. I nästan hundra år har de systematiskt undergrävt den kristna tron. Dels stadfäste Håkan Juholt själv denna linje genom att så sent som för någon månad sedan slå fast att socialdemokratisk kyrkopolitik är en del av socialdemokratisk kulturpolitik. Så enkelt var det. Vad (C) beträffar är det inte lika tydligt. Eftersom jag bara kan generalisera i en blogg vill jag dels hävda att (C) står för vad jag tidigare kallat för "hembygdskristendom" och dels hålla emot dem att de tagit (S) i hand. Tillsams kan de två styra Svenska kyrkan. Men (M) då? (M) bestämde sig för att rösta emot Burell (S) och Perers (C)när de ville "säkerställa att alla präster ska inneha ett vigselförordnande". När det sedan kom till röstning var de i grund splittrade och svek sig själva. Den som vill läsa om cirkusen kan klicka här. Nu har (M) dragit sig tillbaka och efterträdarna är då måna om att bevara den värdegrund som (M) står för. Vilken den nu är. Det diskuteras för närvarande hur den ska se ut. Jag undrar hur den kommer att se ut vad beträffande synen på äktenskapet. Sedan undrar jag förstås varför inte Bibeln och bekännelsen inte längre duger?

I dagens Svd finns en fantastiskt spännande ledare under rubriken Så tappar de mäktiga greppet. Forskaren Jim Collins har undersökt hur de faser ser ut som leder till kollaps. De är fem stycken.

1. hybris. Man tar sin ställning för given och ser den som en rättighet.
2. odisciplinerad jakt efter mer makt. Man ger sig in på områden man inte behärskar.
3. förnekelse och bortförklaringar. Man tar inte andra på allvar utan viftar bort dem.
4. fåfängt sökande efter frälsning. Allting kommer att ordna sig, om bara ...
5. kapitulation och irrelevans. De desperata greppen i fas 4 leder till fas 5.

Nu menar Collins att det åtminstone är teoretiskt möjligt att häva den nedåtgående trenden. Men att göra det är inte så enkelt. Ledaren handlar om (S) och den profana politik de driver, men jag tror att den går att överföra också till kyrkopolitiken. Den är ju en del av den profana. I sådana fall tror jag att (S), (C) och halva (M), kanske fler, befinner sig åtminstone i fas 3. Hur lång tid det tar att komma till fas 5 förtäljer inte ledaren.

För sent skall syndaren vakna.

2011-11-18T15:07:00.003+01:00

Rubriken är inte bara föranledd av att det är Domssöndagen kommande söndag. Just nu diskuteras en frågeställning inom Växjö stift som gör mig häpen. Frågan är; Varför är det så få komministrar i Växjö stift som vill bli kyrkoherdar? Frågan emanerar förmodligen från de så kallade kyrkoherdeutbildningarna i Stockholm och Lund. Det hör till saken att alla som vill bli kyrkoherdar måste gå igenom en utbildning först. Lunds stift verkar inte ha några problem att få komministrar som går denna utbildning, förmodligen inte heller Stockholms stift, men i Växjö stift verkar det vara mer än lovligt trögt. Därför behöver nu stiftet få veta orsaken till detta. Här följer sex tänkbara orsaker:

1. För det första har vi präster blivit tjänstemän med lokal anställning. Tidigare var vi ämbetsmän under Biskopens främjande och tillsyn. Om det inte fungerade som det skulle kunde Biskopen flytta oss till annan tjänst. Det var inte så roligt, men det garanterade ändå en viss trygghet. Idag är det otryggt att vara präst och särskilt att vara kyrkoherde.

2. För det andra finns det en inbyggd spänning mellan arbetsgivaren och arbetstagare och kyrkoherden måste nog trots sin chefsställning finna sig i att vara arbetstagare. Detta är ju orsaken till att arbetsgivaren kan köpa ut inte bara komministrar utan också kyrkoherdar, ja till och med biskopar. Makten ligger i princip odelad hos kyrkopolitikerna. Vilka präster med längtan efter att följa den Jesus som kallat dem vill gå in under sådana villkor?

3. För det tredje måste varje präst som aspirerar på en kyrkoherdetjänst genomgå en utbildning. Det gäller att först bli utvald och sedan få utbildningen betald. Det finns församlingar som inte vill rekommendera vissa präster och det finns församlingar som inte vill betala de höga kostnaderna. De skickar ju sina präster till en utbildning som innebär att prästen ifråga söker sig ifrån den egna församlingen. Det blir så att säga att betala chefsutbildningar för andra församlingar än den egna.

4. För det fjärde finns det gamla systemet kvar som innebär att Domkapitlet kommer att rekommendera en av de sökanden. Det finns präster som klarat sig igenom de tre första punkterna för att sedan bara få veta av sitt eget Domkapitel att de inte är önskvärda. Jag känner sådana som förödmjukats på detta sätt och som säger att de aldrig mer ska söka någon kyrkoherdetjänst.

5. För det femte och nu får jag ta mig själv som exempel skulle jag inte ens bli behörigförklarad. Skälet är att jag inte har rätt åsikter i vissa till synes grundläggande och avgörande frågor. Jag har inte förändrats (läs; svikit mitt första prästlöfte) på samma sätt som Svenska kyrkan i övrigt. Jag vet att jag oönskad, trotjänare som jag är. Därför bli själva frågan varför jag inte sökt någon kyrkoherdetjänst närmast oförskämd. Det är troligt att fler än jag upplever denna åsiktregistrering så orättfärdig att de till och med avstår från att söka kyrkoherdetjäster.

6.För det sjätte har det under decennier pågått en politisk likriktning och omdaning av Svenska kyrkan, vägledd och genomförd av främst (S) och (C) som innebär att organisationen i många avseenden lämnat det kristna perspektivet. Därför är det märkligt att den nu frågar sig varför inte fler komministrar vill bli kyrkoherdar. Som man bäddar får man ligga. Jag tycker att komministrarna i Växjö stift är värda all heder just därför att de avstår från att legitimera den nuvarande ordningen.

Avslutningsvis: Prolemet är nu inte bara akut utan också väldigt praktiskt. Utvecklingen innebär att fel personer blir kyrkoherdar. Det vill säga samma fenomen som i kyrkomötet; när moderaterna drar sig tillbaka, flyttar socialdemokraterna fram sina ställningar. När de bekännelsetrogna prästerna avstår kyrkoherdetjänsterna, frivilligt eller ofrivilligt, blir det andra som kommer att ta dessa tjänster. Och allt pekar på att det blir värre. Nu ska vi ju har färre kyrkoherdar. Får vi dessutom sämre andliga ledare kan raset påskyndas. Det är nog inte så att bara antalet medlemmar, det vill säga sämre ekonomi och fler mögliga kyrkobyggnader är det enda problemet eller ens det största. Det största kan vara bristen på andligt ledarskap och att kyrkopolitikerna med sin teologiska otillräcklighet tar över alltmer. För sent skall syndaren vakna.

Kyrkans Tidning, nr 45/11

2011-11-10T20:58:00.003+01:00

Har funderat några dagar på att skriva en ny blogg men inte riktigt fått till det. Men så idag kom Kyrkans Tidning och det är svårt att vara likgiltig inför den. Det är upp till läsaren av denna blogg att avgöra om det är positivt eller negativt. Jag tycker nog innerst inne att det är positivt även om jag saknar en del skribenter. Hur som helst; låt mig få kommentera en del av det som skrivits.

På sid 3 skriver den nye kolumnisten Biskopen, eller är han f.d. Biskopen (?), Lennart Koskinen under rubriken Har stress med identitet att göra? Kolumnen är föranledd av att Försäkringskassan visat att präster ligger i topp när det gäller negativ stress och depressioner. Biskop (?) Lennart är inte förvånad. Inte jag heller. Men han frågar:

Är det ett jobb att vara präst eller för den delen diakon eller biskop? Borde vi kanske tydligare skilja på kall och anställning? Även icke anställda präster är präster.

Detta passar mig bra. Det är klart att prästen är kallad! Och är han kallad är han kallad. Om han sedan är anställd är sekundärt enligt mitt sätt att se det. Apostlarna var till exempel inte anställda inom Svenska kyrkan och det gick ju bra! Men vad betyder det i frågan om vigselförordnandet? Är det rimligt att knyta statens bemyndigande till prästämbetet? Det är ju vad (S) och (C) ämnar göra. Det är väl klart att man kan vara kallad, prästvigd och anställd i Svenska kyrkan utan att ha ett vigselförordnande från en svensk sekulär stat! Hur svårt kan det bli?

Jag bläddrar till sid 15. TD i etik, Ann Heberlein skriver om parrelationer. Hon nämner att det på sistone kommit ut böcker om "lyckade skilsmässor" och avslutar på följande sätt:

Kanske behövs berättelse om det mogna äktenskapet, om par som genomlevt och överlevt inte bara en utan hundra kriser också: som kämpat för att hålla löftet om kärlek också när det varit svårt och som , kanske, kommit ut starkare på andra sidan.

Ja,men detta är ju lysande. Finns det för övrigt sådan böcker över huvud taget? Skulle de i sådana fall sälja? Tillåt mig tvivla. Men de skulle kunna betyda mycket för dem som vill leva fullt ut.

För övrigt läste jag nekrologen över min gamle församlingsbo Eva Spångberg. Hon är värd en egen blogg, kanske i morgon. Sedan läste jag Christian Braws utmärkta intervju med Peter Halldorf och och recensionen av hans senaste bok Heligt År. Avslutningsvis läste jag Karin Långström Vinges Till eftertanke, en betraktelse inför kommande söndag. Jag tyckte om den.

Kan vigselfrågan användas som hävstång

2011-11-04T14:50:00.004+01:00

Jag har precis lagt på luren och tänkte ge er några spontana kommentarer. Jag är glad när jag tänker på i vilken grad Olle Burell (S) går på. Gång efter gång gör han det tydligt och klart att den allmänneliga Kyrkan är underordnad (S) och (C). Eller annorlunda uttryckt; kyrkomötet är överordnat. Och det är klart att i det ljuset är jag illojal och borde lämna kyrkan. Jag menar emellertid att Olle Burells och kyrkomötets verklighetsbeskrivning är falsk. Kyrkomötet som brukar kallas Svenska kyrkans "högsta beslutande organ" är faktiskt underordnat Bibeln och bekännelsen. Om nu detta bestrids kunde man väl åtminstone tänka att organisationen är underordnad Barmhärtigheten. Men icke ens det.

Du kan klicka till P1 och så själv höra inslaget. Du kommer då att höra hur Burell går på med enorm självsäkerhet. Det är just detta som gläder mig. Det blir så tydligt att vi har olika uppfattningar om verkligheten. Tänk om vigselfrågan kunde få lyfta så att den stora frågan kommer upp på bordet. Först kyrkans skiljande från staten och sedan frågan om hur vi ska förstå begreppet "demokrati" inom Svenska kyrkan. Det finns ju olika slag av demokratier och Svenska kyrkans borde kallas kyrklig demokrati till skillnad mot profan demokrati. Kanske ligger frågeställning inte så långt borta och kanske kan vigselfrågan användas som hävstång i den saken under det år som ligger framför oss.

Låt oss vara en Frimodig kyrka!

Debatt i P 1 "Människor och tro", kl 14.30

2011-11-03T18:51:00.006+01:00

Häromdagen publicerades den intervju Värnamo Nyheter gjorde med mig. Jag läste den inte innan eftersom jag nu litar på journalisten Henrik Timner. Han berättade vad han ville skriva och jag godkände det hela. Men igår läste jag den som sagt och slogs av tanken; Har jag verkligen sagt så? Är jag så kritisk mot kyrkopolitikerna? Intervjun som bar rubriken "Sunnliden kritisk mot 'utrensningspolitik' i kyrkomöte" var ord och inga visor. Efter att ha läst den tvån gånger inser jag att just så kritisk är jag. Värnamo Nyheter gjoprde ett bra jhobb. De återgav vad jag sagt. Tyvärr får jag inte publicera intervjun här och inte går det att länka till den heller. Men ett par citat kan väl duga.

"... trots det ser han sig delvis som vinnare. Han menar att årets kyrkomöte synliggjorde det politiska spelet och det han kallar den "politiserade nya statskyran".
- Alla ledamöter från S och C gick emot mig. Det blev tydligt i debatten att man hade bestämt sig i förväg i slutna rum. Jag hade inte en chans att vinna, säger Håkan Sunnliden."

och längre ner

"Vad kyrkostyrelsen ska återkomma med är enligt Håkan Sunnliden rent tvång.
- Säkerställa betyder ju att tvinga. Alla ska rätta in sig i ledet. I debatten sa man att man "måste stämma i bäcken", säger han och fortsätter:
- De styrs av rädslor. Jag tycker kyrkan ska drivas av tron."

Idag kom så Kyrkans Tidning. Jag visste att de skulle skriva om debatten och att ärkebiskopen skulle säga ... ingenting, men inte att Susanne Wigorts Yngvesson skulle skriva under rubriken "å andra sidan". Hon har rubriken "Maktdemonstration mot dem som inte vill viga" och hon är om möjligt ännu tydligare än jag. Dessutom kan jag länka till hennes tankar. Det gör jag gärna.
Klicka här. Först kommer tidningens mer officiella kommentar eller rädsla sedan kommer Susannes kommentar. När jag klickade mig till dessa sidor såg jag att också förre chefredaktören Ingvar Laxvik fört fram tankar liknande mina. Det är klart att jag blir glad när jag läser Laxviks enkla logik. Det här passar mig bra inför morgondagens debatt i P 1 Människor och tro. Kl 14.30 ska jag än en gång möta Olle Burell (S) i en direktsändning. Den här gången har vi facit i hand. Fast inte hela eftersom frågan kommer att leva vidare.

...en underbar tid framför sig.

2011-10-31T20:36:00.004+01:00

När man har varit borta i mer än en vecka och sedan kommer tillbaka till jobbet så har det naturligtvis samlats en del på skrivbordet. Denna dag har jag ägnat mig åt att sortera upp, reda ut, samtala och planera för morgondagen och vidare. Det känns som det blev mycket gjort. Sedan har jag gett en intervju till Värnamo Nyheter.Jag vet inte om den kommer i morgon eller när. Kanske kan jag få tag på den och publicera den här. De gjorde förresten en bra intervju i tidningen Kyrka och Folk också, nr 42/2011. Ja, det har blivit mycket av uppmärksamhet och förhoppningsvis ökar förståelsen för vår minoritetssituation och opinionen växer. Det känns faktiskt ganska hoppfullt.

Problemet är att kritikerna har rätt. Svenska kyrkan är en världslig organisation med arbetsregler som kan brytas, ob-tillägg och majoritetsbeslut. Det som kyrkopolitikerna emellertid inte tycks begripa är att Kristi Kyrka är överordnad. Svenska kyrkan är till sitt väsen något mer än en världslig organisation. Den sorterar under under den allmänneliga Kyrkan, under Bibeln och bekännelsen. Men så långt kommer man sällan eller aldrig i de politiska sammanhangen. Reformationen handlade om Sola Scriptura-principen, detta att Bibeln var överordnad påven och den romerska kyrkans tradition. Svenska kyrkan är uppbyggd på en princip som i praktiken är satt ur spel.

Nu vill makthavarna inte gärna erkänna det och med hjälp av liberalteologerna hävdar man i stället att Bibeln måste tolkas. Det låter rätt, men Bibeln kan väl knappast tolkas hur som helst? Inte anpassas till vår tid på ett sådant sätt att man upphäver dess bokstav? Men så långt går aldrig resonemangen. Fast jag tror att på samma sätt som politiken kommer att bli mer tydlig, det världsliga regementet allt aggresivare så kommer också liberalteologin att avslöjas, bli mer synlig i till exempel den nya Handbok man nu förbereder.

Detta synliggörande tycker jag är bra. Ju mörkare situationen blir desto starkare kommer tron att lysa. Kanske har den allmänneliga Kyrkan en underbar tid framför sig. Den kan bli ett riktigt bra alternativ.

För övrigt vill jag redan nu flagga för vår konferens kring smågruppsarbetet som kommer att äga rum lördagen den 3 mars 2012. Mer information kommer framöver. Det var den dagen. Nu släcker jag snart ner.

Varför blev det sådan debatt?

2011-10-31T09:22:00.003+01:00

Tillbaka på jobbet. När jag promenerade ner funderade jag bland annat på nästa blogg. Och formulerade några ord. Väl på jobnbet såg jag kommentaren på förra bloggen. Just så som jag misstänker att en del uppfattar situationen. Mitt svar var redan givet. Men det finns många andra viktigare saker att skriva om än min ringa person.

Det har inte minst under debatten blivit väldigt tydligt för mig hur Svenska kyrkan styrs. Jag har skrivit det förr. (S) och (C) styr med järnhand. Alla beslut är i princip uppgjorda i förhand - i slutna rum. Nu inser jag att det är detta som kallas politik. Burell gjorde klart för mig att detta i hans och många andras ögon är ett "systemrätt", det vill säga just så ska det vara. Plötsligt glimmar det till för mig och jag inser att här kanske det finns ett hopp. (S) har rasat i opinionssiffrorna och (C) har inte mycket att stoltsera med. Om de kan rasa i riksdagen kan de väl rasa i kyrkomötet? Det var min enkla tanke. Tänk om det kommer en dag, förhoppningsvis snart, när (S) och (C) tappar greppet om Svenska kyrkan. Då kan mycket ändras fort. Jag tror att det är det de inser och är rädda för.

Varför blev det sådan debatt kring vigselförordnandet? Varför rör det upp sådana känslor? Kanske är det så att majoriteten - innerst inne - inte är riktigt säker på att det var bra beslut de fattade Kanske är det så att de - innerst inne - begriper att det bästa vore ett civiläktenskap. Det skulle delvis lösa problemet för Svenska kyrkan. Frågan skulle då bli rent inomkyrklig och vi skulle behöva ta upp saken på nytt. Denna gång ur ett teologiskt perspektiv. Och ett ekumeniskt sådant. Vi lär få behålla den könsneutrala vigseln och också fortsättningsvis kommer vigslarna att ingå i Kyrkohandboken, men kanske kunde det bli upp till enskilda präster att själva tänka och bestämma? Det vore välsignat. Om någon säger nej, kan väl någon annan säga ja. Om alla säger nej kanske felet är att söka någon annanstans än hos prästerna.

Fortsättning följer med andra ord.

Några kommentarer kring kyrkomötets längsta debatten

2011-10-29T14:23:00.006+02:00

Redan innan debatten om vigselförordnandet ägde rum uppmärksammades den på olika sätt. Olle Burell och jag debatterade i Radio P 4 Uppland som jag redan berättat. Om du vill kan du höra den i efterhand. Den har fått goda betyg. En som bloggade om det hela var Stockholms domprost Åke Bonnier. Han verkar uppriktigt sagt inte förstå situationen. Han har helt snöat in på detta med vigsel av homosexuella. Har han inte fattat någonting? Jag behöver inte viga homosexuella och följaktligen inte heller skicka in vigselförordnandet för att slippa det. Begriper han inte att det är andra värden som står på spel? Vi talar ju ändå om en domprost. Vad han menar och vill var i och för sig ingen nyhet, men i bloggen går han helt enkelt både fel och för långt. Han har fått en mängd kommentarer som kan vara intressanta att läsa. Åke Bonnier kom på detta sätt att personifiera det svek kyrkomötet inte talar om men bidrar till.

Samma dag som kyrkomötet höll debatten, som blev dess längsta, skrev Tord Nordblom en artikel om saken i tidningen Dagen .

Alla vet att omröstningen om vigselförordnandet gick som förväntat, men den stora vinsten, och den kommer att bli allt tydligare, är utan tvekan att det politiska spelet synliggörs. Det betyder att oppositionen växer mot den politiserade nya statskyrkan samtidigt som den allmänneliga tron kan komma att få fäste på nytt. Den allmänneliga tron växer för övrigt hur som helst, men trivs som bäst i den sortens klimat kyrkomötet visar upp.

Kyrkans tidning Kyrkans tidning intervjuade några personer om resultatet. Inte särskilt djuplodande, men alarmerande. Tidningen Dagen skrev också innan debatten ägde rum och försökte förstå vad det hela handlar om. De lyckades ganska bra så det kan ju inte vara helt omöjligt. När beslutet var taget kommenterade de det.

Oj, vad tiden går. Nu måste jag sticka iväg. Ska ner till Kari, barn och barnbarnen i Skåne. Jag får fortsätta blogga efter helgen. Då ska jag lägga in Bengts blogg. Den får nog vara med på min klick-sida fortsättningsvis. Avsluta gärna denna bloggs läsning genom att leta fram vad han skrev i saken häromdagen.

God helg

Nu ska det säkerställas ...

2011-10-28T10:27:00.003+02:00

Nu på morgonen har vi fattat 45 beslut. Röstningen går som tåget. Eftersom (S) och (C) har de flesta delegaterna så hörs de högst och därmed är saken klar. Det händer visserligen att det ropas "votering" emellanåt, men i sak ändras ingenting. (S) och (C) är fortfarande flest till antalet. Plöstligt är det en skog av människor runtomkring mig eller också ser det ut som ett kalhygge. Fyra beslut gick till rösträkning. Då får vi trycka på knappar. Det är kul. Stefan Aro, Frimodig kyrka, vill att Svenska kyrkan ska se över sitt förhållande till tornedalingarna. Det var faktiskt gripande att höra berättelsen därifrån. Stefan gjorde ett starkt intryck och många nickade med. Han ville inleda en försoningsprocess, men det ville inte kyrkomötet. När det ska röstas ska alla upp på tåget igen och hans vädjan för tornedalingarna avslogs med 173 röster mot 54. Och 18 avstod. Om man vill kan man så småningom se listan på hur folk röstade.

Den andra och tredje gången vi fick trycka på knappar handlade det om friare församlingstillhörighet. Men det vill kyrkomötet inte heller. 139 ville inte alls utreda frågan, 98 ville och 7 avstod. Lite intressant. Motionen har dykt upp i princip varje år och oppositionen mot nuvarande system tycks växa för varje gång. En annan motion ville att 10 % av din kyrkoavgift skulle du få ge till vilken församling som helst. Men det ville inte kyrkomötet. 148 var emot det, 83 för och 14 avstod. Nu är Strukturutredningen ute på remiss och den kommer upp nästa höst så frågan lär komma igen nästa år igen. Denna gång med kraft.

Så var det Burell-Perers motion nr 32. Den gick också till rösträkning. Burell-Perers vann med 161 mot 77. 6 avstod. Vi hade en lång debatt igår. Den varade åtminstone ett par timmar. Jag minns inte, men var naturligtvis med närvarande och engagerad hela tiden. Debatten visade på en avgrund i förståelsen av den allmänneliga Kyrkan och Svenska kyrkans förhållande till varandra. Det var faktiskt riktigt beklämmande och det är inte underligt att det ser ut som det gör. Med nuvarande system är Svenska kyrkan körd. Men det är väl ingen nyhet. Vad händer nu då med min motion? Ja, den är borta, men saken är bara i början.

Burell-Perers motion går nu till Kyrkostyrelsen och saken lär väl knappast bli lättare att behandla där. Men nästa år ska de redovisa för kyrkomötet hur det ska säkerställas att alla präster har ett vigselförordnande. Det ska bli spännande. Dag Sandahl sitter som ersättare i Kyrkostyrelsen och kan följa ärendet för vår räkning. Det är självklart att vi förlorar, men någon typ av öppning borde kunna ske. Vi får se. Det kan knappast vara rätt att Svenska kyrkan går till Kammarkollegiet och begär förordnande för sådana som inte vill ha det. Eller? Politisk makt i all ära men såsom den fungerar i kyrkomötet är den svår att motivera teologiskt. Det kan enligt min mening inte hålla i längden. Svenska kyrka kommer i strid med sig själv. Hur kan den då bestå? Här måste till betydligt radikalare lösningar i framtiden. Inte bara när det gäller vigselförordnandet utan när det gäller hela Svenska kyrkan. Men det får jag återkomma till. Snart är det lunch.

Här kommer mitt inlägg i vigselfrågan

2011-10-27T14:23:00.003+02:00

Än har jag inte hållit mitt anförande i kyrkomötet, men jag har skrivit det. Här komme3r det ord som ord. Sedan får vi se om det låter på samma sätt i verkligheten. Jag kommer att också att hjålla ett andrahandsanförande, men det förbereder jag inte i förväg. Återkommer sent i kväll.

Biskopar och ledamöter.Det gäller möjligheten att avstå vigselförordnandet. Jag yrkar bifall till motion 2011:35. När Svenska kyrkan skildes från staten var det många som trodde att det var just det som skedde. Nu visar det sig i frågan om vigselförordnandet, att somliga vill hålla fast vid, fortsätta och förstärka relationen till staten. När staten beslutade att äktenskapet är könsneutralt valde Svenska kyrkan att anpassa sig till den nya situationen. Den nya situationen ledde till nyordning som innebär att Kammarkollegiet fortsättningsvis måste licensiera prästerna med ett särskilt förordnande. Domkapitlen och Överklagandenämnden menar återsändandet av förordnandet innebär ett brott mot den nya ordningen. Burell-Perers vill med hjälp av sin motion 2011:32 införa ett tvång för alla präster att ta emot ett sådant förordnande. Här lurar många faror. Jag vill nämna tre av dem.

Den första är det osäkra rättsläget. Det är Kammarkollegiet och inte Svenska kyrkan utfärdar förordnandet. Det utfärdas individuellt och ur statens synvinkel tas det också emot individuellt. Motion 2011:32 innebär emellertid att, av någon anledning, det inte ska gälla Svenska kyrkan. Där ska alla präster, utan undantag inneha ett förordnande. Det är inte förhållandet idag och kan knappast bli det imorgon heller. När ett fåtal präster valt att sända tillbaka sitt förordnande har några, inte alla, gjorts till tillsynsärende och behandlats olika. En fick kritik, en annan varnades samtidigt som andra gick fria. De förra anklagades, utreddes och dömdes av Domkapitlet utan rätt till någon försvarsadvokat. Redan det faktum att de gjordes till tillsyningsärenden är, enligt min mening, en övertolkning av nyordningen. Nyordningen är inte huggen i sten. Både Domkapitlet och Överklagandenämnden skriver att ordningarna inom Svenska kyrkan förändras över tid. Det får väl då också gälla framtiden. Att i ett sådant läge knyta Kammarkollegiets förordnande till prästens ämbete och tjänst leder fel.

Nu till den andra faran. Överklagandenämnden stryker med emfas under att förordnandet är en ordningsfråga, det vill säga inte en lärofråga. Kyrkorättsutskottet skriver däremot ”att det kan anses ligga i prästens uppdrag att utföra kyrkliga handlingar”. Det anser jag också. Det är självklart, men de kyrkliga handlingarna ska inte stå och falla med Kammarkollegiets välvilja. När motionärerna till 2011:32 vill knyta förordnandet till prästens ämbete och tjänst blir ordningsfrågan plötsligt i praktiken en lärofråga och därmed är de vackra orden om rum för olika äktenskapssyner borta. Vi måste därför undvika att knyta Kammarkollegiets förordnande till ämbetet. Men inte så i motion 2011:32 bär rubriken: ”Alla präster skall …” Och än en gång grundar sig tanken på nyordningen.

Men nyordningen kan tolkas på andra sätt. När vi behandlade ärendet i Kyrkorättsutskottet stod det klart att det inte finns några kyrkorättsliga hinder för att bifalla motion 2011:35. Jag vill särskilt lyfta fram denna möjlighet eftersom den inte alls framkommer i betänkandet. Låt inte nyordningen gå från att vara en ordningsfråga till att i praktiken bli en lärofråga och sedan en lag som leder till att den enskilde inte längre får tänka eller välja själv.

Den tredje faran är att motion 2011:32 leder till en oönskad missunnsamhet. Det ska nu säkerställas att alla präster måste ha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet, vare sig de använder det eller ej. Av betänkandet framgår att det finns en rädsla för att fler präster kan komma att avstå från förordnandet om det blir möjligt. Det kan väl inte vara rädslan som styr våra beslut?

Avslutningsvis; Domkapitlens rättsosäkra uppträdande, Läronämndens undfallenhet och Överklagandenämndens bekräftande hållning har banat väg för motion 2011:32. Att tvinga prästkandidater, försöka rensa ut eller rentav ”avkraga” gamla trotjänare kan vara gångbart i byggandet av en ny statskyrka, men ovärdigt en självständig kyrka. De problem vi kan se runt hörnet är lätta att lösa genom att rösta på motion 2011:35. Använd inte den partipolitiska majoritetsmodellen för att lösa en teologisk fråga.
Jag yrkar bifall till motionen 2011:35.

En dag med debatter

2011-10-26T18:37:00.003+02:00

Debatten med Olle Burell i SR P4 Uppland gick bra, tycker jag. Det är en utmaning att sitta så i direkt sändning, men roligt. I alla fall om ens motståndare visar respekt och det gjorde Burell. Vi kunde båda tala till punkt och programledaren skötte sig bra även om hon tyckte det var ovant med ett sådant ämne. Burell var som sagt mycket vänlig både före och efter sändning. Vi kunde fortsätta konversationen på vägen tillbaka till universitetet. Han var också klar och tydlig i sitt enkla resonemang. När jag talade om sammanblandningen stat-kyrka och menade att en kristen vigselgudstjänst inte ska stå och falla med Kammarkollegiet hävdade jag att det föreligger ett "systemfel". Burell nickade med, men kallade det för "systemrätt" och han menade det verkligen med hela sitt väsen. Det var ett demokratiskt beslut och sådana måste man finna sig i var hans enkla logik. Jag är kanske konstig, men det stör mig att man kan vinna en röstning utan andra argument än att man är i majoritet. Och det är (S) och (C).

På förmiddagen diskuterades frågan om Utlandskyrkan ett par timmar. Jag ska inte redogöra för den diskussionen men den handlar om utlandsförsamlingens status och hur medlemmarna ska bära sig åt för att få representanter i kyrkomötet. Sedan får vi tillbaka namnet Svenska kyrkan i utlandet, SKUT. Jo,jo, så kan det gå.

På eftermiddagen fördes en lång principdiskussion om skolavslutningar i kyrkan. Frimodig kyrkas talare gjorde enastående bra ifrån sig. Det var dem som satte prägel på diskussionen. Fredrik Sidenwall är en lysande talare som fångar allas öra. Han la ett tilläggsförslag som innebär att Svenska kyrkan ska sätta sig ner med regeringen och samtala om Svenska kyrkans betydelse i den civila sfären. Jag hoppas den går igenom i morgon när vi ska rösta i saken.

Saken är den att vi fått en skollag 1 juli detta år som innebär att inget kristet får förekomma i de skolavslutningar som hålls i kyrkan. Dag Sandahl jämförde situationen med en bilverkstad. Bilreparatören får befinna sig i verkstaden, men får under inga omständigheter reparera några bilar! Bertil Murray, vår gruppledare, manade till civil olydnad. Han menade att vi ska välsigna fastän vi inte får. Ja, det var lite sting i den debatten för ovanlighetens skull. Till sist gick Biskop Persenius fram och menade att det trots allt är skolans avslutning, inte kyrkans. Han menade att vi ska bjuda på detta för att på så sätt behålla förtroendet. Även Ärkebiskopen gjorde ett inlägg. Jag vill minnas att han tyckte vi skulle skilja mellan staten och kyrkan. Vad menade han egentligen?

"Skilja mellan staten och kyrkan" blir inledningen på mitt anförande i morgon. Jag har förhandsanmält mig och får därför tala i 5 minuter + 2 minuter i ett andrahandsanförande. Jag är efter det här årets olika framträdanden väl förberedd. Jag kan argumenten om jag säger så och ser fram emot morgondagen.

Det har varit en dag med debatter. Tack för alla era förböner.

Sveriges Radio, P4 Uppland

2011-10-25T22:45:00.003+02:00

Så är den första dagen avverkad. Vi gick igenom budget- och ekumenikutskottens betänkanden. Inte särskilt upphetsande, men Dag Sandahl har skrivt en bra blogg om skolavslutningarna i kyrkan. Läs gärna den. Du hittar den i spalten till höger.

De ringde från Sveriges Radio, P4 Uppland och ville att jag skulle duellera med Olle Burell, socialdemokraternas "starke man" i morgon kl 15.30. Det har jag tackat ja till så jag har ägnat den saken några tankar under eftermiddagen. Under eftermiddagen har jag också gjort ett utkast till mitt anförande på torsdag. Jag har fem minuter på mig och det gäller att gallra och hitta rätt bland argumenten. Om jag hittar rätt eller inte visar sig i efterhand. Så kan livet vara ibland. Jag ska försöka visa på några av konsekvenserna av Burells motion, det vill säga på rättsosäkerheten, hur en ordningsfråga blir en lärofråga och hur missunnsamheten blir vägledande. Självklart kommer jag att yrka avslag på ett sådant beteende. Det paradoxala är att enkelheten i min motion löser hela problemet en gång för alla. Varfös ska det vara så svårt att förstå?

I kväll har vi vi bjudits på fin middag av respektive stift. Växjö stift med Biskop Johansson i spetsen bjöd på tre-rätters. Skagen toast, lax och äpple med glass, naturligtvis med passande viner till. Vi är 19 personer från Växjö stift.

I morgon ska vi gå igenom Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkanden och gudstjänstutskottets.

För övrigt har vapendragaren Tord Nordblom skrivit en klargörande artikel som kommer att publiceras i Dagen på torsdag. Läs gärna den. Även om Frimodig kyrka inte har så många ledamöter (13 stycken av 251) så både syns och hörs vi. Torsdagen blir för min del kulmen på denna andra session av årets kyrkomöte.

I bästa fall kan det ske en omsvängning

2011-10-24T21:38:00.005+02:00

Helgen har jag tillbringat i Västerås där jag talat på en Israelskonferens Min uppgift var att lägga ut 5 Mos 6:4-9 och 3 Mos 19:18b, det vill säga det vi kallar för det dubbla kärleksbudet. Jag höll mig till rabbinernas kommentarer och det är alltid ett nöje att få fördjupa sig i dessa.

Nu är jag på plats i Uppsala och nya utmaningar väntar. I morgon börjar kyrkomötet och jag har ägnat dagen åt att läsa in en del material. Det verkar som att omorganiseringen av Svenska kyrkan i utlandet och vigselförordnandet blir de stora besluten. Vi ska behandla 98 motioner och de flesta kommer att avslås. Många av dem, sägs det, därför att de redan är under utredning.

Planeringen säger att min fråga kommer upp på torsdag och jag har börjat förbereda mitt inlägg. Utgången anses vara given. Det blir avslag, men inte utan vidare. I bästa fall kan det ske en omsvängning eftersom förslaget att bifalla Burells motion kommer att få negativa följder. Vi får se. Jag ska försöka att dagligen rapportera vad som händer. Så återkom gärna.

För övrigt höll sig Bajen kvar i Superetttan. I Ängelholm skedde en osannolik omsvängning så undrens tid är inte förbi. Så veckan är väl räddad hur som helst.

Hammarby, 1 Korintierbrevet och vigselförordnandet

2011-10-18T16:15:00.003+02:00

Nu måste jag skriva av mig vad gäller ett par, tre saker. För det första är jag så hjärtligt glad över att Bajen besegrade Jönköpng Södra igår. Jag tittade på TV 4 Sport och fem minuter in på matchen gör J-köping 1-0. Som Bajare har jag lärt mig be: Utsätt oss inte för prövning. För den oinitierade meddelas härmed att Bajen vann med 5-2.

För det andra har jag arbetat några dagar med Bibelförklaringarna till 1 Korintierbrevet. Några dagar därför att jag körde fast på frågan varför kvinnor ska ha något på huvudet när vi samlas till gudstjänst. Nu har jag löst det - tror jag, och dessutom kom lösningen att kasta ljus också över kapitel 11-14. Gud är god. Jag tror jag ska göra ett särtryck på denna min upptäckt. Jag återkommer. Om U.Z. läser detta tror jag det är dags för vår tilltänkta samtalsgrupp om ämbetet. Vi har mycket att prata om.

För det tredje tipsade broder Rickard mig om en hemsida där mitt agerande i vigselfrågan kommenterades. Hemsidan till Nordisk-katolska kyrkan. Förlåt, min okunnighet - men var kom dom ifrån? Och när? Nåja, de har en intressant hemsida och har som sagt kommenterat mitt handlande på ett insiktsfullt sätt. De kritiska utsagorna gäller

att jag inte lämnar Svenska kyrkan
att jag är rädd för att bekänna äktenskapet som ett sakrament
att jag tidigare gått statens ärenden

Bra utsagor, därför har jag försökt svara, men jag vet inte om det kom med ordentligt. Om inte hoppas jag någon därifrån kan få läsa det här. För säkerhets skull har jag en kopia på mitt korta svar här:

Ni skriver "så enkelt är det ju faktiskt". Jag tror inte det. Du kan inte lämna en kyrka därför att den i något avseende tror fel. Svenska kyrkan gör numera så mycket fel att den närmast är att likna vid en organisation som vill kalla sig kristen. Visst kan jag lämna, om det nu inte vore för att Svenska kyrkan har blivit ett missionsfält till vilket jag är kallad. Då kan jag absolut inte lämna utan hellre bli martyr.

Jag hänvisar till den allmänneliga Kyrkan och vet att det kristna äktenskapet där är ett sakrament. Det fungerar emellertid inte som argumet här eftersom det inte finns någon mottaglighet för det. Det är skälet till att jag inte använder det, inte rädslan. Men det är i sig också ett skäl till att skilja mellan civilt och kristligt äktenskap. Det förra skulle lätt att ordna med hjälp av staten. Låt oss jobba tillsammans för det.

Jag har fram till vi fick en ny Äktenskapsbalk "gått statens ärende" av två skäl. För det första var Svenska kyrkan på den tiden i union med staten. Äktenskapsbalken var så att säga i någon mån kristen, åtminstone i luthersk mening. Jag var ämbetsbärare sanktionerad av staten. Nu har jag av vissa reducerats till tjänsteman. För det andra fanns det inget vigselförordnande att skicka tillbaka. Vi hade inga på den tiden. Det som har hänt är att staten och kyrkan nu gått skilda vägar men att kyrkvigseln ännu inte tagit konsekvensen av detta och sorterat ut det juridiska momentet. Det vill jag attt vi gör per omgående.

Det är skönt att vara hemma igen

2011-10-10T10:01:00.004+02:00

I går eftermiddag kom vi hem från Albanien. Värnamo församling har ett missionsarbete där. Denna gång besökte vi kommunen Zal-Bastar som består av tio byar. De ligger 12 km utanför Tirana, uppe bland bergen på cirka 1500 meters höjd. Det tog oss fyra timmar att köra dit med bilen. "Vägen" håller en sådan låg kvalitét att vi var tvungna att gå ur bilen vissa passager för att den skulle kunna ta sig fram. Som ni förstår talar vi om ett av Europas fattigaste områden. Där finns mycket att göra framförallt på det mentala planet. Man vänjer sig tydligen också vid hunger och fattigdom.

Det paradoxala är att dessa byar i princip försörjer hela Tirana med vatten, men själva kan de inte ta vara på det. Vi skulle behöva lägga rör från en av källorna till några av byarna. Problemet? Det kostar ungefär 500 000;-. Hur får vi ihop det?

Vi var i Zal-Bastar hela fredagen. Lördagen var vi tillsammans med vännerna i den evangelisk-lutherska församlingen. Vi firade gudstjänst på lördagskvällen och jag hade glädjen att få celebrera mässan. Nästa gång de får en präst till sig är den 22 november.

Det händer att jag klagar på arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Den kritiken kan makthavarna gott höra, men jämför vi vår situation med albanernas, har vi det minst sagt gott ställt. Men vi har andra problem som i förlängningen kan drabba oss hårdare än vi önskar och jag tror det är viktigt att vi svenskar tänker igenom vår livsstil. det är nu några år sedan jag läste David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet. Den är en tankeställare just vad beträffar vårt behov av konstlad trygghet. Nu har jag en vän som skrivit boken Förunderlighet och radikalitet. Han heter Petri Kajonius och boken är en samhällspsykologisk analys av tillståndet i landet lagom. Det visar sig när vi närmare studerar till exempel World Wide Survey att Sverige inte alls är lagom. Sverige är ett ganska extremt land antingen åt det ena hållet eller åt det andra, beroende på vad saken gäller. När det gäller religion och andlighet är det katastrof och Svenska kyrkan kan knappast helt svära sig fri från detta.

Vi lämnar tills vidare det sistnämnda bakom oss. Hemma igen låg alla de betänkanden som sänts ut till kyrkomötesledamöterna. Jag ska försöka att skriva om annat fram tills dess. Det blir lite mycket vigselförordnande emellanåt.Men trots det; Det är skönt att vara hemma igen.

Nu har kyrkopolitiker och arbetsgivare något att leva upp till

2011-10-01T11:11:00.004+02:00

Detta får bli den sista bloggen i diskussionen om vigselförordnandet. Sedan får jag komma igen när vi ska upp i plenum, 26-27 oktober. Häromdagen såg jag på inslaget i Aktuellt och jag tyckte jag klarade mig ganska bra. Någon saklig debatt kunde det inte bli men det tydliggjordes i alla fall "vem som förföljer vem". Det är en förtjänst.

Det är säkert 20-30 personer som har hört av sig på olika sätt och jag förstår att de allra flesta nu vill se ett genombrott för det civila äktenskapet. Det finns risk för att det kan dröja ytterligare några år, men nu får vi tillsammans hjälpas åt att skapa opinion. Annika Borg och Christer Hugo skriver på sin blogg kristen opinion detsamma och till min glädje ser jag att det kan finnas olika läger inom Svenska kyrkan som finner varandra bland annat i denna viktiga fråga. Jag vill till och med tro att olika läger kan komma att finna varandra i tron på Kristus. Nya gränslinjer dras upp tvärs igenom alla trossamfund.

Kyrkans Tidning kommenterade ärendet under rubriken Avsäga sig vigselrätten ingen lösning. Den ger anledning att fundera vidare. Redaktionen menar att det finns ett problem, eftersom den frågar efter en lösning. Vad är då problemet? Som de flesta andra redaktioner är Kyrkans Tidning helt fixerad vid den könsneutrala vigseln och med att bekämpa eventuellt motstånd. Men här finns väl inget motstånd? Ingen behöver viga alls. Redaktionen menar att en avsägelse är ett sätt att undvika frågan. Det är klart att det är och det är ett bra sätt. Men problemet, det verkliga, är relationen till staten, till kyrkopolitikerna och till alla andra trossamfund. Det är dessa frågor vi behöver reda i, särskilt teologiskt, något kyrkopolitikerna är helt oförmögna till. Där har vi ett verkligt problem.

Moderaterna kommer att hålla stämma 20-23 oktober och då kommer ett tydligare besked om deras kyrkopolitik. De vill gärna dra sig tillbaka, något som jag tycker är lovvärt. Men vad händer då? Jo, då stärker Socialdemokraterna sina positioner. Därför var Håkan Juholt på plats på kyrkomötet och eldade på de sina. Han sa bland annat, och kom ihåg detta är ni snälla; att "socialdemokraternas kyrkopolitik är en del av deras kulturpolitik." Denna politik har de drivit i snart hundra år. Den går ut på att göra om Svenska kyrkan inifrån. Jag är rädd att de redan har lyckats.

Det viktigaste vid nästa session blir att påminna om att beslutet om vigselrätten innebär att alla åsikter är lika mycket värda. Ärkebiskopen lovade att han var beredd att ta strid för detta. Synen på äktenskapet får inte avgöra huruvida man blir prästvigd eller inte, inte vara ett hinder i karrären och ingen behöver viga. Kort och gott ska ingen ens fråga efter vilka åsikter som finns eller inte finns. Nu har först kyrkopolitikerna och sedan arbetsgivarna verkligen något att leva upp till. De ska leva upp till sitt eget löfte. Om jag litar på dem? Vi får nog återkomma till den saken.

Ovärdigt och oacceptabelt av en organisation som vill kalla sig kristen

2011-10-01T09:26:00.004+02:00

Det är lördagsmorgon och det var gott att vakna upp i sin egen säng. Veckan med kyrkomötet har för min del varit hyfsat intressant och spännande. Den sista dagen var ett 10-tal personer från fyra olika nomineringsgrupper samlade för att stämma av motionerna (de är tre stycken) om vigselförordnandet. Och då klarnar bilden för mig.

Kyrkorättsutskottet (Kr) skulle avge ett yttrande till Tillsyns- och uppdragsutskottet (TU) om det enligt min motion var möjligt att låta enskilda präster avstå vigselförordnandet. Det visade sig att det är möjligt och ändå avslogs motionen. Det är klart att jag blir frågande. Argumentet för att avslå var att Kyrkoordningens intention är att alla ska ha. Det är så att säga redan bestämt och därför går det inte att ändra. Jamen, min fråga var om det är möjligt! Och det är det. Tingens ordning går att ändra - om man vill. Jag skrev som ni vet en särskild mening till protokollet där jag menade att vårt yttrande inte gjorde rättvisa åt fakta.

När ärendet kom till TU diskuterades det länge och väl. Men det var inte min motion som var i centrum utan Burells (S) och eftersom han skrivit den och fått med sig Perers (C) så var det redan bestämt att den skulle gå igenom. Han är ju Ledaren. Förslaget och resultatet i plenum, sista veckan i oktober, måste bli att Burell får igeneom sin motion. Det är därför (S) och förstärkt med (C). Burell - Perers vill uppdra åt kyrkostyrelsen att "säkerställa" att alla präster har ett förordnande. De som inte vill ska bestraffas, helst ska de mista sitt ämbete. Problemet med denna motion är bara att det rent juridiskt inte går att säkerställa att alla har ett förordnande, än mindre att ta ämbetet ifrån dem. Varför? Jo, därför att en präst kan 1)bli sjuk, 2)missköta sitt förordnande eller 3) skicka tillbaka förordnandet som jag gjorde. Dessutom skulle följden bli att det i praktiken är kammarkollegiet som kommer att bestämma inte bara vilka som ska ha förordnandet utan vilka som ska mista det och därmed ämbetet. Det faller på sin egen orimlighet. Det betyder att hela diskussionen i stället kommer att handla om hur dessa präster ska bestraffas och nu börjar jag närma mig pudelns kärna.

Det går nu att spåra skeendet. Jag är teolog och vill av teologiska skäl, i lojalitet mot Bibeln och Bekännelsen, avstå förordnandet. Ingen lyssnade, därför att här gäller inga teologiska skäl. När sedan ärendet hamnar i Kr säger juristerna att det inte heller finns några juridiska skäl att införa det tillägg som Sunnliden vill göra för att lösa problemet. Ingen lyssnade, därför att här gäller inga juridiska skäl. Nu börjar det enligt min mening närma sig skandal.

Jag är inte ensam om att uppfatta vad som sker. I TU lämnades det in tre reservationer som helt tydligt gör det klart att det inte går att säkerställa att alla präster har ett förordnande. Alltså ska Burells motion avslås. Likafullt är det den som ska läggas fram för kyrkomötet. Hur är det möjlgt?

Det finns bara en förklaring när inga teologiska eller ens juridiska skäl är tillämpliga och det är de ideologiska skälen, det vill säga i klartext: (S) och (C) har bestämt sig för att bestraffa eller för att tränga ut sådana som sätter ifråga reformen om äktenskap. Det är helt enkelt socialistisk utrensningspolitik. Helle Klein hade rätt. Hon visste det och kunde vara frimodig. Det fanns inget att debattera. Så enkel är förklaringen också till att prästkandidater inte beviljas prästvigning, bekännelsetrogna inte får göra karriär och för att jag helst ska lyftas ut ur systemet. Jag visste det redan i en mening, men nu hör jag det sägas rent ut, ser hur den kyrkopolitiska makten fungerar i sin arrogans där inga argument behövs utan bara en majoritet av de röstande.

Dag Sandahls kommentar var bara: "Det är kört". Tyvärr har han rätt, men kampen måste trots det fortgå. Vad ligger nu framför? Först är det plenum i nästa session. Då ska diskussionen tas och röster avges. Sedan är det för min del efterräkningar att vänta lokalt. Olyckligtvis sitter (S) och (C) också i Värnamo. Jag är övertygad om att de kommer att få anvisningar från högre ort. Efter kyrkomötet tillsätts så en utredning enligt Burells motion som innebär att kyrkostyrelsen ska "säkerställa" att alla har ett förordnande. Men det ska bli intressant hur de trixar igenom det, eftersom argumenten säger något annat. Men var det inte någon som sa att politik är det möjligas konst?

Allt detta är ovärdigt och oacceptabelt av en organisation som vill kalla sig kristen. Det finns mer att säga med det får bli nästa blogg.

Idag är jag gladare

2011-09-29T11:37:00.003+02:00

När jag vaknade i morse kände jag mig glad igen. Är inte det konstigt? Kanske beror det på att jag trots allt vet att jag står upp för något som är riktigt. Nu har Herren gett oss alla en ny dag och nya krafter.

Det är ganska många som har kommenterat kampen både här på bloggen, i media och på andra bloggar. Det är så gott när den ena efter den andra, från olika nomineringsgrupper, menar att statskyrkokramarna saknar argumenten. Det är enbart den politiska korrektheten som styr och kravet på lydnad. Jag tror inte att det kommer att hålla särsklilt länge.

Kyrkans tidning har idag en rubrik som handlar om att det inte är någon lösning att lämna tillbaka förordnandet. Den rubriken erkänner med andra ord att det finns ett problem.

Vidare förstår jag att det kommer att bli besvärligt rent juridiskt att driva saken till slut. Är det verkligen enligt svensk lag tillåtet att tvinga människor att inneha ett förordnande de själva inte vill ha?

Och det där med arbetsvägran. Jag vägrar inte alls att viga. Jag gör det bara, som en broder i FK sa, på ett annat sätt. Kontrahenterna får först gå till borgmästaren och registrera sitt tänkta äktenskap och sedan viger jag dem. Jamen, det är ju utmärkt.

Det blir allt tydligare att det inte finns några sakskäl för att tvinga präster att inneha ett förordnande. Saken måste därför lösas på ett annat sätt. Min motion är faktiskt ett förslag till lösning, en lösning som borde gynna alla. Det är svårt att förstå varför kyrkomötet inte accepterar den utan låser in sig i en omöjlig situation. Är det helt enkelt bara så att alltför många ledamöter vänder kappan efter vinden utan att riktigt förstå vad de gör? Det verkar onekligen så. Om det nu inte går att få majoritet för denna lösning, så har jag en annan som är ännu bättre. Jag skämtar inte. Men den behåller jag för mig själv tills vidare. Men du kan nog räkna med att det blir en ny motion i samma ärende till nästa års kyrkomöte.

Idag är jag gladare. Jag blev faktiskt riktigt pigg. Nu går jag på lunch.

En sorgens dag

2011-09-28T21:47:00.003+02:00

Kyrkorättsutskottet avvisade motionen. Jag fick lämna en särskild mening till protokollet. Men det är inte det värsta. Tillsynsutskottet behandlade de motioner som handlade om vigselförordnandet utan att invänta kyrkorättsutskottet yttrande. I en timme och fyrtio minuter debatterade de och resultatet blev att de förordade Olle Burells motion om att kyrkostyrelsen ska få i uppdrag att utarbeta en ordning som i princip innebär att alla ska tvingas. Min motion och en annan lämnades utan notis. Det är alltså det förslag som ska upp i plenum i slutet av oktober. Den linjen segrade med 8 röster mot sju.

Det är eller kommer att bli uppenbart vad som är den nya linjen; alla ska ha ett förordnande. Vi är i och för sig inte där förrän kyrkostyrelsen redovisar sitt resultat. Det kan ta ett halvår eller mer, men uppgörelsen tycks vara klar. Socilademokraterna och Centern, statskyrkokramarna, håller kyrkan i ett järngrepp. Det verkar inte vara mycket att göra åt det. Men det betyder att man är beredd att bygga in ett stort problem i själva systemet. Det vittnar om en hårdhet jag inte trodde man var beredd till. Den kan strida mot svensk lagstiftning, men det återstår att se.

Det är inte nu rådligt att förutsäga vilka konsekvenser det får för mig personligen eller för kommande prästkandidater, kantorer och vaktmästare, men jag befarar det värsta. Åtminstone just nu. Det kan vara kört.

Det som syns stå klart för mig är att detta är den linje vissa personer inklusive ett förhoppnigsvis oenigt biskopskollegium pratat sig samman om under processens gång. Jag tror att det i princip slogs fast när man gjorde mig till ett tillsynsärende. Nu ska man bara fullborda detta på "ett snyggt sätt". Ingen ska kunna vara präst utan ett vigselförordnande. Människor av min mening kan visserligen fortsätta att avstå från själva vigseln, men inte från att inneha ett förordnande. Hur de ska behandla sådana som mig återstår att se. Förmodligen ett tvång eller avkragning. Vi är icke önskvärda.

Några av kommentarerna på denna gång gläder sig över detta. De menar att man inte på någon arbetsplats tillåts vägra. Det är sant, men då glömmer de att en kyrka eller ett trossamfund är inte riktigt en vanlig arbetsplats. Vår grund är Bibeln. Den är en norm och kyrkan är kallad att följa den. Det är mot den vi ska ha vår lojalitet. Men det gäller tydligen inte Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan är lojaliteten mot det fjärde löftet, lojaliteten mot kyrkans ordning, viktigare än lojaliteten mot det första löftet, det om att följa Guds Ord.

Jag brukar vara nedstämd när Bajen förlorar, men frågan är om inte detta är värre.

Det blir en spännande dag imorgon

2011-09-27T23:00:00.003+02:00

Nu har jag en dags distans till debatten. Jag har fått ganska många kommentarer och de har nästan uteslutande varit uppmuntrande. Dessutom från för mig oväntat håll som Christer Sturmark och Annika Borg. Jag har blivit väldigt glad över detta och det ger mig anledning att stryka under att det inte i första hand är en fråga om min syn på homosexualitet utan om stat-kyrka och civiläktenskap. Detta har jag gemensamt med Christer och Annika (?).

Aktuellt däremot i allmänhet och Helle Klein i synnerhet envisades med att stämpla mig som homofob och eftersom en av kommentarerna tycker att jag agerade fegt vill jag säga det igen; Det är sant att jag inte vill viga homosexuella, men också att jag inte behöver det. Jag kan ha kvar vigselrätten utan att behöva viga homosexuella. Jag behöver inte mörka det, men skälet till att jag inte lyfter fram det är att detta är den lilla frågan. Den leder vilse. Den stora frågan är: Är jag verkligen tvungen att alls ha någon vigselrätt? Den utgår ju från staten och jag vill inte vara den som legitimerar statens syn på äktenskapet. Det är detta som är den viktiga frågan för mig och som jag försöker lyfta. Det är den frågan jag har skjutit framför mig både i Domkapitlet och Överklagandenämnden. Jag har inte sagt någonting om homosexualitet därför att det är inte det som är frågan. Den frågan är avgjord. Det är nu en icke-fråga på samma sätt som att jag inte behöver viga alls. Men frågan om relationen mellan staten och kyrkan i det här avseendet är oklar. Och det är en fråga vi nu tvingas ta i på kyrkomötet.

Min motion som handlar om att enskilda präster ska kunna få avstå vigselrätten ska behandlas i Tillsynsutskottet, men Kyrkorättsutskottet (där jag sitter med) ska yttra sig till Tillsynsutskottet huruvida det är juridiskt möjligt att göra som jag föreslagit. Det är sannolikt möjligt att bifalla min motion, MEN ändå vill utskottet inte skriva det i sitt yttrande. De menar att kyrkoordningen föreskriver oss att alla präster ska kunna viga. Det är i och för sig sant, men det är fortfarande kyrkorättsligt möjligt att bifalla motionen. Rent teoretiskt så att säga och det måste finnas med i yttrandet till Tillsynsutskottet som ska behandla själva sakfrågan. I morgon kl 10.30 ska utskottet besluta om yttrandets slutformulering. Det ser mörkt ut, men Hans och jag ska göra ett nytt försök att få med det i morgon. Vi har ett par nya argument som vi ska pröva.

Det blir för mig en spännande dag i morgon.

Så går en dag ifrån vår tid

2011-09-26T22:31:00.002+02:00

Ikväll har jag anledning att vara riktigt glad. Väl tillbaka från TV-studion kan jag konstatera att Bajen besegrade Västerås med 2-1! Och det på bortaplan! Strålande! Några detaljer har jag inte, men den som är intresserad kan säkert ta reda på dessa.

Någon timme innan debatten i Aktuellt fick jag veta att min motståndare skulle vara Helle Klein. Hon gjorde ett väldigt trevligt intryck när vi strax innan Aktuellt träffades. Det verkade som att hon respekterade mig, men så här i efterhand är jag osäker på det. Jag tyckte mycket om Lennart Persson som ledde programmet. Han är ett riktigt proffs, men han talade aldrig om för mig att det skulle sändas ett flera minuters långt inslag om ett par homosexuella som gift och var så lyckliga. Vinklingen var dold, men uppenbarades i sändningen. Jag var i och för sig beredd på frågan: Vad tycker du om homosexuella?, men inte att detta skulle vara huvudpoängen.

De som såg debatten var nog ganska eniga om att Helle Klein förstörde den. Hon fick först ordet och började med ett personligt påhopp. Altså var jag tvungen att säga något till mitt försvar, men jag tror inte hon brydde sig om det. Ett av mina barn kommenterade: "Vilken kärring", och ett annat: "Så låter de därför att de inte har några argument att komma med." Jag tror åtminstone att det ligger något i det senare. Det går helt enkelt inte att föra en debatt i saken därför att motståndaren har inga argument.

Nåja, jag slog ifrån mig så gott jag kunde. Jag tycker inte jag har någon anledning att svälja skiten de kastar mot mig. AVBROTT. Just nu ringde Lennart Persson och tackade för en fin insats. Redaktionen tyckte det var spänst i debatten och de verkade glada. Är de glada är jag glad. Trevliga människor.

Helle Klein var däremot en besvikelse. Hon menade i debatten att jag inte förstod mig på kristen tro och när vi hade lämnat studion sa hon till mig att jag borde lämna det ämbete Gud har anförtrott mig. Tyvärr måste jag göra henne besviken också i det avseendet. Jag tänker fortsätta be och arbeta för en reformerad Svenska kyrkan, en som är skild från staten, en som mer lutar sig åt allmänkyrklig tradition än kramar staten.

Jaha, så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer ...

I morgon börjar kyrkomötet i kronprinsessans närvaro. Än lever den gamla stats- och överhetskyrkan. Men förmodligen inte särskilt länge till. Och när den är död hoppas jag att kronprinsessan kommer i alla fall.

PS. Jag ska försöka skriva en blogg varje dag under denna första kyrkomötesvecka DS.

50 skäl för präst i Svenska kyrkan att avstå vigselförordnandet

2011-09-25T19:18:00.000+02:00

1. Ett perspektiv, lojalitetsperspektivet, är otillräckligt för sakfrågan
2. Äktenskapsbalken är inte grundad i naturrätten utan på rättpositivismen
3. Det finns bara ett äktenskap, det könsneutrala
4. Det är den sekulära statens skyldighet att tillhandhålla vigselförrättare
5. Svenska kyrkan har gjorts beroende av den sekulära staten sitt förordnande därifrån
6. Präst är inte skyldig att viga enligt Kammarkollegiet
7. Präst som viger är skyldig att följa Kammarkollegiets regler
8. ÄB och Kammarkollegiet gav klaganden rätt
9. Den sekulära staten har en annan syn på äktenskapet än den allmänneliga kyrkan
10. Termen för det klassiska äktenskapet är tömd på sitt innehåll och behöver återtas

11. Svenska kyrkans bekännelseskrifter delar den allmänneliga kyrkans syn
12. Prästerna viger i Faderns, Sonens och Andens namn, inte i den sekulära statens namn
13. Det krävs inget förordnande från staten för att förrätta en allmänkyrklig vigsel
14. Präster ska ha möjlighet att stå kvar i den allmänneliga kyrkans syn
15. Enhetssamhällets tid är förbi
16. Att förrätta vigslar är ett statligt sidouppdrag eftersom förordnandet kommer därifrån
17. Svenska kyrkan bejakar (inte?) olika synsätt på äktenskapet
18. Olika synsätt måste accepteras och beredas plats
19. De olika synsätten ska i praktiken hanteras av arbetsgivaren, inte av Domkapitlet
20. Hur ska prästerna undervisa sina konfirmander?

21. Det mångkulturella samhället mår bäst av ett renodlat civiläktenskap
22. Det renodlade civiläktenskapet är förhärskande i ett globalt perspektiv
23. CA förbjuder församlingarna att lyda överheten när andligt och världsligt blandas samman
24. När präst tvingas att inneha förordnande missbrukar kyrkan sin makt
25. Om opinionen ändras till den klagandes fördel visar det att reformen var felaktig
26. Den som sänder tillbaka sitt förordnande bidrar till att reformen utvecklas
27. Den präst som viger legitimerar den sekulära synen på äktenskapet
28. Vigselförordnandet behöver inte begränsas till präster, även andra kan viga
29. Vigselförordnandet ingår inte i prästens identitet eftersom det kommer från den sekulära staten
30. Vigselförordnandet kan inte anses knutet till prästvigningen

31. Vigslar kan därför inte heller bestämma prästens tjänstbarhet
32. Vigselförordnanden kan inte ingå i tjänstgöringsföreskrifterna eftersom det kommer från den sekulära den sekulära staten
33. Följderna av att inte ha ett vigselförordnande är oklara och försumbara
34. Biskopar och präster som misskött sitt uppdrag går fria från klander
35. Det råder en betydande rättsosäkerhet inom Svenska kyrkan eftersom vi inte har några försvarsadvokater
36. Andra präster får inte merarbete genom att enskilda avstår sitt vigselförordnande
37. När enskilda avstår förordnandet förbättras arbetsmiljön
38. Arbetsledaren har lättare att fördela arbetsbördan om ingen behöver neka vigsel
39. Kontrahenterna behöver aldrig ifrågasättas
40. Enskilda präster ska inte tvingas bryta med den allmänneliga kyrkans lära

41. ÄB är Svenska kyrkan har inte ändrat sin lära om äktenskapet
42. Överklagandenämnden reducerade saken till en ordningsfråga
43. Ordningen är ett politiskt beslut och kan ändras
44. Präst som avstår vigselförordnande har inte brutit mot kyrkans lära
45. Präst som avstår vigselförordnande har inte brutit mot den allmänneliga kyrkans ordning
46. Präst som avstår vigselförordnande betraktas som illojal i politisk, inte i kyrklig
47. Biskopar tvingar prästkandidaters samveten
48. Ordningen försvårar möjligheten att söka ny tjänst för enskilda präster
49. Ordningen riskerar att cementeras genom den nya handboken
50. Domkapitlet kan bejaka att enskilda präster avstår om det vill

Kommentar till beslutet, del 3

2011-09-20T19:47:00.004+02:00

Nu har det gått ett dygn och lite till sedan jag fick beskedet. Mina spontana kommentarer har nu nått till del 3. Jag slutar nog efter tio kommentarer. Det är ju snart kyrkomöte och då kanske frågan kommer igen. Frågan lär nog komma igen nu när problemet håller på att cementeras in i systemet.

Det har varit ovanligt tyst med kommentarer på bloggen. Helt dött faktiskt. Men jag upptäckte att tidningen Dagen har skrivit liksom Kyrkans Tidning . I den senare fanns några uppmuntrande kommentarer. Och så har Dag S bloggat i ärendet. Förutom de 40 skäl jag redan angett och som verkar vara irrelevantaq i domkapitlets bedömning har jag i de senaste bloggarna gett sex kommentarer till beslutet. Här kommer nu fyra till.

För det sjätte; Anklagelsen att jag är illojal är farlig. Om domkapitlet letar efter fel hos en präst lär det inte vara svårt att hitta någon punkt där denne kan anklagas för att vara illojal. Förutom att själva ordet är missvisande, för vem ska prästen vara lojal mot, är det direkt fel att vara lojal mot sådant som är uppenbart fel. Tänk om Martin Luther hade varit lojal, för att nämna ett exempel! Vem bestämmer sålunda vad som är illojalt? Och hur försvarar sig den anklagade mot något sådant? Jag bara frågar.

För det sjunde skriver överklagandenämnden i avslutningen av beslutet att det ska "noteras att det till årets kyrkomöte finns två motioner som handlar om vigselbehörighet". Varför ska det noteras? Jag tror att det finns en viss osäkerhet i beslutet. Det kan ju faktiskt, åtminstone teoretiskt, ändras och då blir läget helt annorlunda. Vill nämnden gardera sig? Är de osäkra på om beslutet var rätt? Biskop Johansson som jag mötte idag menade att han inte varit säker på utgången. Det är ett faktum att Svenska kyrkan i det här avseeendet fortfarande är en statskyrka. Nåja, Svenska kyrkan kommer att få fler chanser att ändra sin ordning med vigselförordnanden även om det för verkar vara långt borta. Kanske hinner staten före.

För det åttonde frågar jag mig vad detta beslut innebär för mig personligen. Hur allvarlig är denna skriftliga erinran? Min gode vän sa att den är lika allvarlig som att kissa bredvid kissringen, det vill säga inte så allvarlig. Eftersom min karriär tog slut redan vid prästvigningen har varningen ringa betydelse. Det är snarare så att jag bär den med en viss stolthet. Jag lär väl ändå inte behörigförklaras till någon kyrkoherdetjänst utan vara tacksam för om jag står sträckan ut. Nej, då är det allvarligare att Hammarby hotas av nedflyttning. Det är inte roligt för något enda av oss fans.

För det nionde bekymrar det mig att jag ibland uppfattar beslutet som överhetens trakasserier av oliktänkande. Kan det vara så illa? Svenska kyrkan skryter gärna med att den är inkluderande, men det är mest tomt prat. Svenska kyrkan är med sitt urval av prästkandidater, sina obehörighetsförklaringar och nu också med detta beslut en intolerant och exkluderande kyrka. Jag hoppas att det en dag inte bara ska visa sig utan framför allt att det ska förändras.

Till sist en tionde kommentar. Jag har inte ångrat mig. Jag anser att jag är oskyldigt dömd, åtminstone dömd mot mitt nekande. Bevisföringen är svag, nästan obefintlig. Jag skulle utan att tveka ta samma beslut en gång till om det var nödvändigt. Men det behövs inte. Nu är jag en fri man. Jag kommer aldrig mer att behöva neka frånskilda vigsel, aldrig behöva ta ställning vare sig för eller emot människor för att de har en homosexuell läggning, inte behöva besvära min arbetsgivare eller mina arbetskamrater. Jag är glad och tacksam trots allt och unnar mina kollegor runtom i landet detsamma. I den meningen vann jag en personlig seger.

Kommentar till beslutet, del 2

2011-09-20T06:42:00.003+02:00

God morgon alla läsare av denna blogg. Klockan är snart sju och en ny härlig dag har börjat efter en mycket god natts sömn. Om en timme ska jag resa till Växjö eftersom Stiftsstyrelsen sammanträder. Det ska bli roligt att träffa de andra och eventuellt möta deras reaktioner på överklagandenämndens beslut.

Det slog mig när jag vakande och tänkte på denna blogg att när jag skriver några kommentarer kan nog några bli uppretade och tycka att jag verkligen visar att jag är illojal. Ja, jag vet att Svenska kyrkan tycker att jag är illojal. Jag förstår att de tycker det, men själv anser jag fortfarande att jag står fast vid de prästvigningslöften jag gav 1978, dä när Sverige var ett kristet land.

För det fjärde tycker jag det måste sägas igen och igen. Svenska kyrkan anpassar sig till staten, men det gör inte den allmänneliga kyrkan. Tvärtom står den fast till evig tid. Kanske inte när det gäller ordningarna. Det måste jag medge. Men om det bara är ordningar vi talar om kan vi väl vara lite generösare än vad som visat sig nu. Kyrkan är ändå inte någon jordisk militär organisation. Det krig vi för är av annan art. Jag tror verkligen att Jesus har uppstått från de döda och att han ogillar beslutet och Svenska kyrkans sätt att försöka skrämma prästerna till tystnad.

För det femte behandlas dem som har vigselförordnanden ojämlikt. Svenska kyrkans ordning är att förordnanden sänds ut från Kammarkollegiet till de präster domkapitlet har tillsyn över, det vill säga inte riktigt till alla präster. Nu sägs det att domkapitlet ska vaka över dessa vigselförordnanden, men det är inte riktigt sant. Kammarkollegiet vakar över dessa. Kammarkollegiet har vid ett flertal tillfällen dragit in förordnandet från vissa här ej namngivna biskopar och präster. Varför? Därför att de, till skillnad mot mig, har misskött sig. Tydligen så grovt att förordnandet har dragits in. Detta har emellertid aldrig lett till någon skriftlig varning från Domkapitlet.

För det sjätte visar det sig att det i förarbetena till denna olyckliga reform heter att den enskilde prästen själv inte ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan den bedömningen gör domkapitlet utiofrån sitt tillsynsansvar. Det måste väl betyda att domkapitlet skulle kunna ha agerat annorlunda. Domkapitlet kunde gett mig dispens eftersom det är de som bestämmer. Det hade varit en lösning som hade löst hela situationen. Ett sådant beslut hade varit tryggt och generöst. Det hade täppt till munnen på alla kritiker, också på mig. Då hade ingen längre kunnat klaga eftersom vi hade kunnat avstå vigselförordnandet. Således en alldeles utmärkt lösning för alla inblandade. Jag har nu skrivit en motion till kyrkomötet med just det innehållet. Om den kommer att gå igenom? Vad tror du själv? Om det bara är en ordningsfråga kunde man väl tänka sig det, men kanske domkapitlet, överklagandenämnden och kyrkomötet trots allt inser att det är mer än bara en ordningsfråga.

Kommentar till beslutet, del 1

2011-09-19T21:39:00.003+02:00

Överklagandenämndens beslut ger anledning till fortsatta reflektioner. Åtta timmar efter att beslutet kommit till min kännedom inser jag att dessa reflektioner behöver delas in i flera bloggar. De är för många för att rymmas i en. Jag inser också att jag befinner mig i en process som tar tid att smälta. Kanske är jag, vi, rent av bara i början av denna.

I mina ögon är beslutet ett misslyckande för Svenska kyrkan. Organisationen är så svag att den nästan befinner sig i upplösning. I ett sådant tillstånd har den inte råd att vara generös mot oliktänkanden och när den tvingas till det måste den utöva sin legala makt och statuera exempel. Organisationen har alltid rätt. Den kan inte ha fel. Den kan anklaga, förhöra och döma sina anställda utan att dessa har någon försvarsadvokat. Biskopen som är ordförande i Domkapitlet tvingas också handla emot den präst som skickar tillbaka sitt vigselförordnande. Enskilda präster ska tvingas till lojalitet också om de har ömmande samveten. Men låt oss ta en del i taget.

För det första står det klart att den kyrkliga överheten redan från början hade bestämt sig för att behandla saken som en intern ordningsfråga. Det betyder att det inte spelar någon roll vilka argument som framförs. Jag framförde 40 argument, men talade för döva öron. All argumentering anses avslutad i och med kyrkomötets beslut att bejaka statens krav och att söka vigselförordnande för alla de präster Domkapitlet har tillsyn över. Här menar jag att man agerat alldeles för snävt. Det går inte att blunda för de teologiska, ekumeniska eller pastorala aspekterna. Den militant snäva syn Domkapitlet ger uttryck för innebär i praktiken att man alldeles i onödan bygger in ett närmast gigantiskt problem i själva systemet. Vi tvingas leva med detta, i värsta fall under decennier, framöver. Alla, utom jag förstås, för jag har ju inget förordnande. Jag står numera utanför.

För det andra, det lär bli många punkter innan jag är färdig med dessa reflektioner, så står staten emot Svenska kyrkan. Det är visserligen sant att Svenska kyrkan anser att kyrkans syn syn på äktenskapet får rum inom statens definition. Ingenting har ändrats. Här får vi inte skapa några motsättningar, menar man inom Svenska kyrkan. Eller för att använda ärkebiskopens egna ord: "Vi har inte ändrat vår syn på äktenskapet. Vi har bara utvidgat vår syn på äktenskapet." Jo, det låter ju bra, men jag vill påstå det omvända: Staten skulle aldrig beskriva sin syn på äktenskapet som kristen. Helt enkelt därför att det inte är någon kristen syn att påstå att "när två gifter sig kallas de äkta makar." Domkapitlet och överklagandenämnden behöver emellertid aldrig mer brottas med sådana tankar därför att kyrkomötet har redan bestämt, genom politisk majoritet, att det inte finns någon motsättning och därefter reducerat hela saken till en intern ordningsfråga. Ja, det kan man säga så länge Kammarkollegiet frikostigt delar ut sina förordnanden. Men om staten vill skjuta kyrkan ifrån sig och slutar tillmötesgå Domkapitlets önskan att alla präster måste ha ett vigselförordnande så ställs Svenska kyrkan offside. Då är det plötsligt kyrkomötet som har fel och jag som har rätt. Det kan vända snabbt.

För det tredje, och det får bli slutet på denna kvälls reflektioner, är det trots allt ett faktum att saken ägs av staten och inte av Svenska kyrkan. Domkapitlet menar att vigselförordnandena utgick från staten också tidigare och att därför ingen skillnad har ägt rum. Ja, säger jag, men då var staten och kyrkan i union. Sverige var ett kristet land. Men nu är stat och kyrka åtskilda. Staten är sekulär och det är en väldig skillnad! Eller borde vara. Det kommer att visa sig alltmer. Om staten och kyrkan är åtskilda måste det väl innebära att staten är överordnad kyrkan? Det är så att säga staten som äger frågan om vigselförordnanden även om Svenska kyrkan påstår att det är en intern ordningsfråga. Här blandas nu det världsliga regementet och det andliga på ett mycket olyckligt sätt. Svenska kyrkans Bekännelseskrifter hävdar att om det sker är det församlingarnas plikt att visa olydnad.

Avslutningsvis tycks saken vara avgjord. Inga problem. Alla finner sig i situationen, också de 800 präster som protesterade innan beslutet togs. Tyst som i kyrkan. Sitt still i båten. Nu blir det svårare för andra präster att skicka tillbaka sina vigselförordnanden. Det är liksom för sent. Nu vet vi vad som gäller. Ja, det går kanske att vara tyst ett tag till, men jag tror att överheten här har byggt in ett problem - dessutom alldeles i onödan - som kommer att göra sig påminnt gång efter annan framöver.

Överklagandenämndens beslut

2011-09-19T18:26:00.002+02:00

Idag kl 13.55 fick jag del av det beslut Överklagandenämnden fattade för 17 dagar sedan. Beslutet blev som förväntat: avslag på överklagandet. Nja, det var inte förväntat från början, men som saken har utvecklat sig, allteftersom bilden har klarnat, står det klart, att bara det som var bestämt från början kunde bli slutet. Frågan om vigselförordnandet är en ren ordningsfråga och därför behövs inga argument. Här gäller bara att ställa in sig i ledet. Jag kommer att kommentera detta på olika sätt under lång tid framöver så jag nöjer mig med att först publicera nämndens beslut. Det består av 9 A 4 sidor, mestadels av sådant jag redan publicerat, men sedan kommer sista sidan:

SKÄL FÖR ÖVERKLAGANDENÄMNDENS BESLUT
Fram till den 1 maj 2010 var varje präst i Svenska kyrkan behörig att vara vigselförrättare enligt föreskrifter i äktenskapsbalken (1987:230). Det innebar i princip att behörigheten att förrätta vigsel gavs i prästvigningen eller genom ett domkapitels behörigförklaring.

Det är fortfarande staten som ger behörigheten att vara vigselförrättare men nu ges den behörigheten genom ett individuellt förordnande från Kammarkollegiet enligt föreskrifter i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. I den lagen sägs att frågor om tillstånd för ett trossamfund att förrätta vigsel prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet.

Enligt beslut av 2009 års kyrkomöte har Kyrkostyrelsen ansökt om vigselrätt för Svenska kyrkan. Kammarkollegiet har beslutat att ge "tillstånd till att vigsel får förrättas inom Trossamfundet Svenska kyrkan av sådan befattningshavare som Kammarkollegiet särskilt förordnat till vigselförrättare". Tillståndet gäller tills vidare.

I kyrkoordningen stadgas numera att vigselgudstjänsten ska ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan och som har förordnande att vara vigselförrättare (23 kap. 2 §). Domkapitlet ska för ansökan om förordnande att vara vigselförrättare lämna Kyrkostyrelsen uppgifter om de präster som enligt 31 kap. 16 § står under domkapitlets tillsyn samt även underrätta Kyrko¬styrelsen om en präst som har ett förordnande som vigselförrättare inte längre ska ha ett sådant förordnande (23 kap. 4 §).

Kyrkostyrelsen framhöll i sin skrivelse 2009:6 Vigsel och äktenskap, som låg till grund för ändringarna i ovan nämnda bestämmelser, att den som är präst i Svenska kyrkan även fortsättningsvis skulle kunna leda en vigselgudstjänst. Vidare anförde Kyrkostyrelsen: "Innehållet i uppdraget som präst är inte en fråga som avgörs av den enskilda prästen. Ansökan om förordnande som vigselförrättare bör alltså i princip avse alla som är behöriga att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Detta har också stöd hos remissinstanserna. Att ansökan 'i princip' bör avse alla präster innebär att det kan finnas enstaka undantagsfall (exempelvis i fall av demenssjukdom) där en ansökan inte bör göras. Varje ansökan om förordnande som vigselförrättare måste bygga på att det står klart att den person som ansökan avser verkligen kan fullgöra uppdraget. Det är inte fråga om att den enskilda prästen själv ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan om en bedömning som domkapitlet gör utifrån sitt tillsynsansvar" (KsSkr 2009:6 s. 30). – Kyrkomötet beslutade på förslag av Gudstjänstutskottet (G2009:02) i enlighet med Kyrkostyrelsens förslag (Kyrkomötets protokoll 2009 § 90).

Mot denna bakgrund konstaterar Överklagandenämnden att frågan om förordnande som vigselförrättare och återkallelse av förordnandet är en ordningsfråga i Svenska kyrkan. Den präst som på egen begäran hos Kammarkollegiet får sitt förordnande som vigselförrättare återkallat bryter mot Svenska kyrkans ordning.
Att Håkan Sunnliden inte skulle ha informerats om de nämnda ändringarna i kyrkoordningen och innebörden av dessa anser Överklagandenämnden vara helt osannolikt. Håkan Sunnliden har, genom att begära återkallande av sitt vigselförordnande hos Kammarkollegiet, brutit mot Svenska kyrkans ordning och därmed också mot sina vigningslöften. Han måste rimligen ha insett att detta skulle kunna få följder för honom.

Överklagandenämnden instämmer i domkapitlets bedömning att en åtgärd enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen inte kan undvikas. Håkan Sunnliden ska därför som domkapitlet funnit ges en skriftlig erinran.

Det kan i sammanhanget noteras att det till årets kyrkomöte finns två motioner som handlar om vigselbehörighet. I motion 2011:32 begärs att kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att till 2012 års kyrkomöte återkomma med förslag till åtgärder som säkerställer att samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselbehörighet. Och i motion 2011:35 av Håkan Sunnliden m.fl. begärs möjlighet för enskilda präster att avstå vigselförordnande.

Överklagandenämndens beslut får enligt 16 kap. 7 § kyrkoordningen inte överklagas.

E l i s a b e t h P a l m
Elisabeth Palm
ORDFÖRANDE
L a r s B j u r s t a m
Lars Bjurstam
SEKRETERARE/FÖREDRAGANDE

Jo, en sak till ...

2011-09-16T10:32:00.003+02:00

Jag har hitta fram till Annika Borgs blogg och läst den ett par gånger. Hon skriver tillsammans med skribenten Christer Hugo. Den tror jag kan vara läsvärd. Det som fick mig att skriva detta är att de tar upp fallet Dag Sandahl. Jag nämnde om hur överheten har behandlat Dag genom åren och då ska ni veta att det som kommit fram är av lindrigare slag. Det personliga lidandet kan ingen föreställa sig. INGEN vad jag vet har tidigare SAGT NÅGOT till Dags försvar och jag förundras. Men sådant är klimatet i statskyrkan.

Men nu skriver till och med våra motståndare om att detta sätt att behandla en anställd är inte OK. Läs detta.

Ännu inget besked från Överklagandenämnden

2011-09-16T10:02:00.003+02:00

Det är idag två veckor sedan Överklagandenämnden beslutade om mitt överklagande. Först fick jag besked om att jag skulle få besked i måndags så jag ringde till Kyrkans hus. Men då fick jag veta att jag skulle få besked först på torsdag (igår) eller fredag (idag). Hur kan det komma sig att det ska ta sådan tid?

I går fick jag för övrigt de så kallade reciten från kyrkomötet. Recit betyder att det till de olika motinerna fogats lite bakgrundsmaterial och eventuella yttranden. Jag såg att de till min motion fogat ett yttrande från Läronämnden som naturligtvis tyckte att ingen enskild präst får göra som jag gjort ...

Förhoppningsvis återkommer jag senare under dagen. Ha en bra dag.

Semestern närmar sig sitt slut

2011-09-05T20:12:00.005+02:00

Idag har jag gjort nästan ingenting. Det är så jag firar semester. Fast det är inte riktigt sant eftersom jag har börjat läsa boken Sacred and Secular - religion and politics worldwide av P Norris och R Inglehart. De räknas till världens mest pålästa religionssociologer och i denna redovisning reviderar de den så kallade sekulariseringsteorin. Den som varit förhärskande under hela 1900-talet och som hävdar att industrisamhällets utveckling av välfärdssamhället kommer att få all religion att blekna bort. Det har visat sig vara fel, om än inte helt fel. Norris och Inglehart visar att det till dels är sant. Det är nämligen sant att där den existentiella tryggheten ökar avtar den religiösa aktiviteten. Men det är också sant att den existentiella tryggheten är labil och kan snabbt sättas ur spel vid till exempel en naturkatastrof, ett krig elller en ekonomisk kollaps. Undersökningen de gjort är den hittills största. Den sträcker sig över några decennier och har företagits i nästan 100 länder, rika som fattiga och bland alla religioner. Den är kanske inte någon direkt semesterläsning, men i alla fall ...

Sedan har jag läst Dag Sandahls blogg , dagens. Den var mycket intressant. Personligt och ödmjukt skriven och visar något av hur illa den svenskkyrkliga överheten behandlar sådana som Dag, hur den infört yrkesförbud, orättfärdigt använt sig av utnämningspolitik och emellanåt ägnat sig åt rena trakasserier. Jag har i och för sig vetat om det, men det är sådant som sällan går att föra i bevis och som helst tystas ner av alla parter, också av de förorättade. Fallet Dag Sandahl är emellertid belysande och jag tror som en av kommentatorerna att denna korsväg kommer att leda till seger för Guds rike.

För övrigt har jag ännu inte hört något från Överklagandenämnden, men lovar självklart att publicera protokollet här på bloggen så fort jag får del av det.

Nu ska jag fortsätta att vara ledig veckan ut, men redan nu kan jag ana att semestern närmar sig sitt slut. Det finns en verklighet som väntar på mig där framme.

Reflektioner från en semesterledig

2011-09-03T16:04:00.005+02:00

Väl hemkommen från ett par veckor i det varma Grekland bläddrar jag igenom två veckors Svenska Dagbladet. Några större nyheter finner jag inte, förutom dramat i Libyen som jag kunnat följa något så när också från Grekland. Jag lägger till min glädje märke till att ledarskribenten Per Gudmundsson vågar skriva hur det är, när det gäller svenskt bistånd till "Palestina". De behöver pengarna för att kunna betala lön till de terrorister som sitter fängslade i Israel, - svenska biståndspengar!

Jag klipper vidare ut några kulturartiklar som jag ska läsa senare. Sedan lägger jag märke till att Moderaterna vill komma ifrån kyrkopolitiken och jag gläds i mitt inre ända tills jag förstår att de tänker göra som Kristdemkraterna, det vill säga byta etikett. Så var det med den nyheten. Läs med fördel prästen Gustaf Björcks analys av detta.

För övrigt fick jag veta att att mitt överklagande behandlades igår i Överklagandenämnden. Men jag vet inte hur det har gått. Det tar nog en vecka eller så. Räkna med att jag återkommer då om inte förr.

Nu går jag på semester och kommer tillbaka 13 sep

2011-08-14T16:56:00.002+02:00

Det är troligt att ni inte får er något nytt till livs förrän efter semestern. Den slutar 12 september. De första två veckorna kommer jag inte ens att ha tillgång till någon dator, men därefter. Då kommer jag väl inte kunna låta bli att ta mig en titt. Kanske hörs vi redan då.

Sammnfattningavis av de senaste bloggar:

1. "Klassiskt" kristna behöver i regel fördjupa sin självförståelse.
2. "Klassiskt" kristna behöver öva sig i att relatera till sin omgivning.
3. "Klassiskt" kristna behöver sinsemellan samtala om vad som ingår i "Traditionen".
4. "Klassiskt" kristna behöver förstå att de har en världsbild skild från de flestas.
5. "Klassiskt" kristna lever med en kunskapsteoretisk realism.
6. Gud Är

Med denna enkla blogg önkar jag er alla allt gott!

Håkan

Det är tron på Honom det handlar om

2011-08-11T11:30:00.003+02:00

Det samtal vi för på denna blogg tror jag är ytterst väsentligt för att vi ska förstå oss själva och andra. Låt mig få fördjupa några saker.

För det första har "klassiskt" kristna svårigheter med sin samtid, men varför? Först vill jag gärna tro att "vi har rätt" och "dom har fel". Så tänker nog de flesta av "oss", men det håller inte längre att stanna där. Jag tror det är riktigt att konstatera att det handlar om två olika världsbilder som inte utan vidare går att kombinera. Det är just därför anpassningslinjen blir ohållbar. Men eftersom verkligheten bara är en så hör de bägge världsbilderna ändå ihop på något sätt. Kan man inte tänka som så att vi i stort bejakar och är överens om "den moderna världbilden" även om det förmodligen fattas en hel del också i den. Men att det som gör "den bibliska världsbilden" så annorlunda är just tron på Gud, en tro som går utöver den moderna världsbilden. Inte som ett tillägg, utan som en grundval. Det finns alltså till en viss grad en samsyn, men olikheten ligger i utgångspunkten och därför förstår vi inte varandra. Gregorius Rex (GR) ställer också frågan om det är en oförmåga hos "klassiskt" kristna att relatera till sin samsyn. Jag tror det och det är på den punkten vi måste förkovra oss. Men det kan bara ske om vi är trygga i vår tro, som han också skriver i den senaste kommentaren, inte om vi hela tiden har behov av att försvara vår världsbild. Därför är det här samtalet viktigt. Vi behöver vara mycket trygga i vår tro och lära oss att tala med vår samtid.

För det andra behöver vi med andra ord fördjupa vår självförståelse som kristna. GR menar att Skriftens tillförlitlighet förutsätter en (absurd) tro på Guds existens och att denne Guden har uppenbarat sig i Skriften. Helt rätt. Här finns ett förled som vi behöver vara medvetna om. Hur vet man att det är sant, frågar GR? Svaret torde vara att det vet vi inte, åtminstone inte i ordets vardagliga bemärkelse. Det är på denna punkt jag lyfter frågan om kunskapsteorier. Vad jag förstår finns det de teorier som säger att något objektivt faktiskt existerar. Detta är realism. Kunskap uppstår när min hjärna registrerar detta och jag upptäcker min omgivning. I samma stund inträffar "sanningen". Jag menar att Gud och Skriften faktiskt existerar och att jag tycker mig ha förstått det.

Men denna kunskapsteoretiska realism är paradoxalt nog inte längre den förhärskande, utan sedan upplysningstiden dominerar den idealistiska kunskapssynen. Den lär oss att vi inte kan veta något utanför vår hjärna. Det är hjärnan som är utgångspunkten och det vi tror oss veta måste därför bygga på förnuftets grund. Men förnuftet kan inte tro på sådant som är oförnuftigt, som till exempel humanisterna ofta påminner oss om.

Varje tänkande människa måste därför bestämma sig för hur hon förstår verkligheten. Det är just här vi fattar olika beslut. "Klassiskt" kristna utgår från den Gud som är utanför oss själva och "liberala" kristna utgår från vad som kan tänkas vara förnuftigt eller tänker mer kritiskt. Jag menar inte att jag behöver vara okritisk när det gäller tolkningen av Skriften eller andra kristna spörsmål, men min grund är att Gud har uppenbarat sig och sin vilja i Skriften. Det är ett val som jag gjort, som jag står för och visserligen kan samtala med andra om, men knappast överge. Min inställning präglas mer av tro än av kritiskt tänkande när det gäller det valet. Jag tror att alla kristna behöver tänka igenom det här och att det bör stämma till ödmjukhet inför andra. Kanske är det just bristen på val som leder till högmod.

För det tredje anar jag att GR förstår och är med på resonemanget, respekterar mitt val och själv brottas med samma frågor. GR skriver helt riktigt i en kommentar att "kristendomen" är ett helt system. Det systemet som jag kallar Traditionen kan synas och diskuteras om än inte utgångpunkten för det.

Till sist; detta att vi ska gå ut till alla folk, som också är min käpphäst, kan knappast betyda att vi ska anpassa oss till alla folk. Men självklart att vi måste kunna vara bland alla folk, visa förtroende, tillit och respekt. I "klassiskt" kristnas trospaket ingår emellertid också begreppet "omvändelse", ett begrepp som relaterar till Kristus. Det är tron Honom, som Han uppenbaras i Skriften, det handlar om. Hur den uppenbarelsen bör beskrivas är en annan sak.

Svårare än så är det inte, eller ...

2011-08-08T15:47:00.004+02:00

Nu har jag inte skrivit på ett tag, men jag har tänkt mycket. Läser för tillfället ett flertal intressanta böcker och en av dem inspirerar mig att skriva denna blogg. Den heter Kunskapsteori och metafysik i teologin och är skriven av professorn Bengt Hägglund. Den inspirerar mig därför att jag tidigare här på bloggen hade ett spännande samtal med Gregorius Rex som bland annat handlade om utgångspunkterna för våra olika uppfattningar. Det är ju så att det alltid finns orsaker till att vi tänker och handlar som vi gör.

Vi som vill leva och verka som "klassiska" kristna har stora svårigheter därför att vi inte är i harmoni med samtiden. Och frågan är då hur mycket och till vilket pris vi ska och kan anpassa oss, - för evangeliet måste ju landa i och tas emot i vår tid. Bengt Hägglunds bok är en exposé över hur vi har tänkt genom historien. Kapitel 2 handlar om Loci-metoden och jag vill försöka förklara detta enkelt för en vanlig lekman. Metoden har sin utgångspunkt i den bibliska historien. Skriften är utgångspunkten. Från och med upplysningstiden (1700-talet) har utgångspunkten varit en annan, nämligen den så kallade vetenskapliga. Hägglund skriver emellertid: "Det är en stor skillnad mellan de vetenskapliga kunskaperna och den kristna läran, eftersom den senare bygger på förutsättningar, som är okända för vetenskapen (filosofin)."

Kyrkans utgångspunkt eller teologins förutsättningar är med andra ord hämtade från Skriften. I Skriften finns en kronologisk framställning av Guds handlande i historien, omvittnad av profeter, Jesus och hans apostlar. I Skriften får vi en förståelse av till exempel människan, den fria viljan, synden, nåden och tron. Dessa insikter, som i och för sig kan diskuteras, utgör utgångspunkten och metoden för teologiskt tänkande. Jag inser att det är just så jag tänker också, men samtiden förstår inte detta eller vill inte förstå det. Lite underligt eftersom det hela ändå bygger på en realistisk kunskapsteori, det vill säga på objektiva fakta. Skriften existerar och alla kan ta del av den.

Friedrich Schleiermacher (1768-1834) som alla moderna teologer får läsa, anges som den som bryter med detta "klassiska" sätt att tänka och handla. Han överger realismen och övergår till idealismen, som de flesta andra vid denna tid. Tänk bara på alla -ismer som nu föds. Schleiermacher tog sin utgångspunkt i "det fromma självmedvetandet" eller "den mänskliga erfarenheten". Denna idealistiska utgångspunkt gjorde att Skriftens realistiska ansågs föråldrad och naiv. Den idealistiska kom senare att betraktas som "vetenskaplig" eftersom den handlar om vad människor tycker och tänker, inte om Gud eller vad Han har gjort. Ur detta senare sätt att tänka föds också liberalteologin, den jag aldrig kunnat med.

Skälet till att sådana som jag är konservativa är helt enkelt det att vi aldrig har köpt den moderna utgångspunkten, det egna jagets utgångspunkt och metod. Det är egentligen rätt underligt eftersom det är den utgångspunkt och den metod jag och alla med mig har fostrats i. Kanske är det ändå så då, tänker jag, att Gud vill att vi ska hålla oss till Skriften och Kyrkans vittnesbörd. Svårare än så är det inte, ...

Det är lättare att vara gay

2011-08-01T10:56:00.003+02:00

I dag börjar Pride-festivalen i Stockholm, om någon har missat det. SvD ägnar idag sju hela sidor åt ämnet och ett antal frågor inställer sig onekligen. Här tänkte jag bara fundera kring det att skribenterna sätter focus på kyrkan lika mycket som på själva ämnet, som om kyrkan ägde ett problem. Denna historiskt begripliga vinkling gör att huvudrubriken imponerar. Den säger ganska mycket. Där citeras Maria Drakenby, själv kristen och medlem i Missionskyrkan. Hon säger i rubriken:

"Det är lättare att vara gay än kristen"

Intressant och förmodligen i många fall sant. Det betyder att här har skett en förskjutning värd att lägga märke till. I avslutningen av intervjun säger hon: "Jag har funderat mycket på varför det är så." Så mycket mer framgår inte av hennes tankar, men jag predikade igår om "efterföljelsen". I veckans evangelium framgår tydligt varför det är svårt att vara lärjunge till Jesus. Hans krav är helt enkelt orimliga. Då kan vi kanske försöka göra om honom eller hans undervisning, anpassa honom till vår tid och kultur, men det är just detta jag tycker är oriktigt. Den sanna efterföljelsen måste ge Jesus rätt, erkänna Jesus och i stället bli beroende av Honom. Men det är klart att det krockar med vår tid och kultur att ge upp sig själv, när mantrat är att vi ska förverkliga oss själv, inte minst sexuelllt.

En annan helsida handlar om att hälften av trossamfunden får statliga bidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ordföranden i RFSL Ulrika Westerlund tycker naturligtvis att det är förskräckligt. Hon säger att "lagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet." Därför ska de inte ha några statliga bidrag. Kyrkoministern Stefan Attefall (KD) menar att vi måste skilja mellan att vilja delta i samhällslivet kontra att ha samma åsikt som staten har. "Skulle vi ha ett system som bara ger bidrag till de som tycker som vi själva skapar vi ett totalitärt samhälle."

Med texten vill jag göra tydligt hur olyckligt det är att blanda samman stat och kyrka i vår tid och i vår kultur. Nu har det kommit till ytan och vi lär se många konfrontationer på temat framöver, inte bara i frågor om sexualitet eller vigselförordnanden.

Men jag undrar om inte många av dessa konfrontationer är onödiga. Varför inte lämna trossamfunden i fred? Varför attackera dem eller tvinga dem att göra om sina läror? Hade det inte varit bättre att visa tolerans, arbeta för verklig pluralism eller visa lite ömsesidig öppenhet?

Svenska kyrkans problem är att den vill vara en kristen kyrka, men inte förmår det. Den är både ett politiskt-religiöst organ (som vissa partier ville och arbetade för) och en kristen gemenskap. Därför är problemet inbyggt i systemet och undersökande journalister som anstränger sig lite kan visa på än det ena problemet efter det andra, allteftersom det passar. Det är svårt att vara kristen i Svenska kyrkan. Detär lättare att vara gay, sa Maria.

Vi har olika utgångspunkter

2011-07-30T20:58:00.005+02:00

Kampen om den rätta världsbilden hårdnar och Kyrkans ligger inte särskilt bra till.

Jag har funderat vidare på en kommentar jag fick på förra bloggen. I den sägs bland annat att "Det framgår med all önskvärd tydlighet av din blogg, att du inte på ett nöjaktigt vis ser de samhälleliga sammanhang som din kyrka, din ämbetsutövning och de homosexuella (m fl sexuella minoriteter) ingår i." Det betyder väl att jag är världsfrånvänd. Det är riktigt att Kyrkan i viss utsträckning behöver anpassa tillämpningen av sitt budskap i varje tid och kultur. Därför kan Kyrkan stå fram på något olika sätt i olika tider. Det är sant, MEN samtidigt får man komma ihåg att själva utgångspunkten är olika för kyrkan och staten. Kyrkans utgångspunkt är utomvärldslig och statens är inomvärldslig. Det ger självklart olika perspektiv.

Jesus talar i morgondagens evangelium om efterföljelsen, ett för världen totalt okänt begrepp. Frågan om homosexualitet har aldrig varit någon stor fråga för mig även om den äger sin relevans. Det är inte någon stor fråga för Kyrkan. Det har däremot visat sig vara en enormt stor fråga, inte bara för enskilda individer utan för staten och särskilt dess journalister. Men i stället för att lösa saken ger man sig på Kyrkan. Det kan förklaras av med hjälp av de olika utgångspunkterna.

Jacob citerar en viss Anders Breivik Behring på sin blogg. Denne säger:

“Om du har en personlig relation med Jesus Kristus och Gud så är du en religiös kristen. Jag och många med mig har inte nödvändigtvis en personlig relation till Jesus Kristus och Gud. Vi tror däremot på kristendomen som en kulturell, social, identitets och moralisk plattform.”

Med den utsagan blottläggs ett enormt inomkyrkligt problem eftersom miljontals av Svenska kyrkans medlemmar kunde sagt detsamma. Självklart gör jag inga jämförelser mellan Breivik och "Svensson" för övrigt. Det är definitionen av en kristen jag är ute efter och denna bloggs tankar slog rot i mig när jag läste recensionen i SvD.

Recensenten Fredrik Sjöberg rescenserar boken Påvens korståg, skriven av Alan Posener. Jag har inte läst boken men redan titeln får mig att fasa. Mycket riktigt den är "en uttalad stridsskrift, olämplig att svälja med hull och hår". Det anmärkningsvärda är att Sjöberg ställer sig bakom boken. Hans recsensin är fylld av misstänkliggöranden, beskyllningar och sarkasmer. Han slutar med följande omdöme om påven:

Nu kan man kanske inte vänta sig annat av en man som är fostrad i bayerska klosterskolor och som sin lärofader hyllar Augustinus, men det gör inte hans politik mindre skrämmande. Var sak på sin plats: kvinnan i barnsäng och bögarna i garderoben; Darwin på sophögen och Gud överallt.

Jag undrar först om Sjöberg alls kan någonting om kristen teologi eller om han över huvud har läst något av påven, men så inser jag det igen: Vi har olika utgångspunkter. Kyrkans utgår från den metafysiske Guden som blivit människa och vars lärjunge hon är. Sjöberg utgår från det inomvärldsliga perspektivet där guden heter naturvetenskap, jämlikhet och demokrati. Och de två mötas aldrig.

Vi har mycket att tala om framöver.

2011-07-28T09:15:00.003+02:00

Väl hemkommen har jag försökt komma ifatt på olika sätt. Inte så att jag har en massa ogjort arbete, utan mer av eftertanke. Det händer saker runt omkring oss hela tiden och en del tankar måste ges lite tid.

När jag surfade runt igår fångade Dag Sandahls blogg Ned med allt positivt mitt intresse och den dröjde kvar. Minns att jag skrev igår om att det är svårt att vara kritisk mot Svenska kyrkan därför att då uppfattas jag som elak eller bitter? I värsta fall både ock. Vi behöver nog stanna upp lite till mans när det gäller kritiken av Svenska kyrkan eftersom en tystnadens kultur har brett ut sig inom Svenska kyrkan. Det är bara det som är politiskt korrekt som är gångbart, bara ja-sägare som bereds plats. Men vi behöver ett forum där alla kan få gehör och en ärlig chans. Tidens utmaningar är alltför stora för att endast de naiva och blåögda, optmisterna och ja-sägarna ska få styra. Men tyvärr är det så kyrkopolitiken fungerar. Det är en sak att majoriteten bestämmer, en annan att den i sin maktfullkomlighet inte längre lyssnar. Var finns de biskopar, den stiftsstyrelse eller de gruppledare i kyrkomötet som kan tala ut och få gehör för andlig klokskap och vishet. De som försöker betalar förvisso ett högt pris, men de som inte vågar tala ut håller på att förskingra en väsentlig del av sitt människovärde.

Och sedan när jag går och funderar på detta läser jag kåseriet i SvD av Carolina Neurath. Det bär rubriken "Tacka Muller för en plågsam konkurs." Hon menar att Mullers över-optimism drabbat och drabbar tusentals SAAB-anställda. Det har förlängt lidandet i över två år. Nu höjs röster på hans avgång. "Att ha talets förmåga är en sak. Att kunna bedriva affärer är en annan", skriver hon. Jo, jag vet, av egen erfarenhet. Vi som har talets förmåga är beroende av andra. Det är den enkla sanningen. Men det gäller också oss inom Svenska kyrkan. Vi kanske inte har någon Victor Muller ibland oss precis, men vi har massor med ja-sägare. Vi har tusen och åter tusen kyrkopolitiker som inte säger någonting. Är de ansvarslösa, naiva, fega, vilseförda, optimister? Jag vet inte. Det enda jag vet är att Kejsaren är naken och att få säger något. Det är väldigt tyst.

I dagens SvD fanns också en intervju med föreläsaren Christer Olsson. Jag har själv aldrig hört honom, bara hört om honom. Jag ser fram emot att läsa hans bok Vart är du på väg och vill du dit? Hans tes är enkel. Han menar att ledaren är människa och som sådan måste hålla ihop de tre cirklarna hälsa, socialt liv och arbete. Dessa faktorer är så införlivade i varandra att de inte går att särskilja i det verkliga livet, menar han. Jag tror att han har rätt och att det gäller också folk inom Svenska kyrkan. Våra ledare är människor som behöver vara i balans, det vill säga ha en god relation till Jesus, till sina närmaste och kunniga och ödmjuka i sitt arbete. Vi ska inte ha sådana ledare inom Svenska kyrkan som har en sjuk relation till Jesus, lever i skörlevnad och i okunnighet och högmod är på kant med alla andra. Vi har mycket att tala om framöver.

Hemma igen

2011-07-26T20:22:00.007+02:00

Hemma igen ifrån Albanien. Borta bra, men hemma bäst. Vi kom sent igår kväll efter en mellanlandning i Budapest. Vi var tre stycken här från Värnamo som besökte ett missionsfält vi besökte första gången för fem år sedan. Det var nu tredje sommaren som jag undervisade på Bible Camp i Pogradesh, sydöstra Albanien. Denna gång var det 75 deltagare vilket betyder att lägret har växt varje år. Det bli nog 100 nästa år. Det var mycket roligt att återse samma ungdomar och kunna konstatera att de mognar i sin nyfunna kristna tro. Vårt sammanhang är det enda lutherska i Albanien, men annars finns det ganska många evangelikala församlingar som bildats. Bara i Tirana finns mer än ett 60-tal, även om många av dem inte har mer än 30-40 medlemmar.

Det är fantastiskt med dessa nykristna. De har en sådan friskhet i sin tro, så jag ber verkligen att de ska bli bevarade. Sista dagen, tillbaka till Tirana, kunde jag komma åt en dator och vittja min epost. Det skulle jag inte gjort. Jag kunde då se att att den ledande socialdemokraten och centerpartisten i kyrkomötet skickat in en motion om att alla präster ska tvingas ha vigselförordnande. Jag kände mycket påtagligt att kyrkan i Albanien är betydligt friare i sitt förhållande till staten än kyrkan i Sverige.

Väl hemkommen bläddrade jag snabbt igenom Kyrkans Tidning och såg först till min glädje att den rapporterat från OAS-mötet i Kungsbacka. Roligt, med en positiv rubrik. När jag sedan läste reportaget och intervjun insåg jag att den stora nyheten var att dragplåstret detta år var en engelsk biskop som hade dansat i lovsång. I intervjun ställdes kyrkoherden till svars därför att denne engelske biskop hade uttalat sig negativt om homosexualitet. Vilka signaler kunde inte detta ge? Kyrkoherden försvarade sig med att det inte var han som kallat biskopen till OAS.

Det var med en djup suck jag kunde konstatera att jag var hemma igen. Är det underligt om det känns tungt ibland eller om jag är pessimistisk för Svenska kyrkan? Fast det senare får visst inte sägas för det betyder att man är bitter ...

Idag gick jag in på Jacobs blogg. Han hade två verkligt underbara bloggar. Den första handlar om flygets säkerhetskontroller. Läs den. Och den andra är, den nedre av de två you tube - klippen, en minut ifrån klacken på Söderstadion. Där spelade Bajen 0-0 mot Assyriska. Lyssna på det ljudet här. Då blev jag genast lite gladare.

Motionen till kyrkomötet

2011-07-19T11:24:00.007+02:00

Nu har det varit lite mycket ett tag. Jag har varit upptagen på sjukhuset i ett par omgångar och i akuta situationer bestämmer vi människor väldigt lite själva. I och för sig nyttigt att bli påmind om.

I morgon bitti reser tre, kanske fyra från Värnamo församling till Tirana, Albanien apropå ateism. Om någon undrar vart den ny-ateism vi ser i Sverige ska ta vägen kan jag rekommendera Albanien. Det är som att vandra omkring med facit i handen. Men jag hoppas inte att det ska bli så illa i vårt kära fosterland. Fast man vet aldrig. det är inte bara individuellt läget kan ändra sig snabbt. Det kan det göra nationellt också. Den ekonomiska balansgång vi hör om i massmedia kan få oss att ana. Förresten rätt skrämmande det som sker i England just nu. Tydligen samspelar politiken och journalistiken mer än vi anar. Men det är klart att tillsammans har de totalkoll på landet och dess utveckling. Jag tror inte det är så i Sverige, men det kanske är en utveckling? Ta Almedalen till exempel där de båda kårerna festar tillsammans med hjälp av våra skattepengar. Det är bra att vi inte ser allt, samtidigt som vi ibland behöver få se mer.

Idag skickar jag in motionen till kyrkomötet. Jag lägger den här nedan. Det är roligt att några andra ledamöter från andra nomineringsgrupper också kommer att skriva på. Vi är tre just nu men det kan bli ytterligare någon under dagens lopp. Själv tycker jag naturligtvis att motionen är mycket bra och vissa stunder tror jag den kan gå igenom. Svensak kyrkan har allt att vinna och knappast någonting att förlora på att anta den. Men, vis av erfarenheten väntar vi med jublet ...

Möjlighet för enskilda präster att avstå vigselförordnande

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att 23 kap. 4 § ska ha följande lydelse:

Domkapitlet ska för ansökan om förordnande att vara vigselförrättare lämna Kyrkostyrelsen uppgifter om de präster som enligt 31 kap 16 § står under domkapitlets tillsyn. Domkapitlet ska även underrätta Kyrkostyrelsen om en präst som har ett förordnande som vigselförrättare inte ska eller vill ha ett sådant förordnande. (SvKB 2009:00)

Motivering

Svenska staten har genom riksdagsbeslut visat att den ensamt äger det juridiska äktenskapsbegreppet. Något samråd eller konsultation med landets samfund och trosinriktningar har i praktiken inte skett. Svenska kyrkan hade därför att förhålla sig till riksdagens beslut och nya äktenskapsbegrepp. I samband med detta beslutade också kyrkomötet att ansöka om vigselrätt för sina präster hos Kammarkollegiet. Det fanns ett emellertid ett flertal motioner och ett antal reservanter som menade att kyrkomötet genom detta beslut på ett onödigt sätt byggde in framtida problem av bibelteologisk, ekumenisk och även demokratisk karaktär. Möjligheten för enskilda präster att avstå sitt vigselförordande fanns inte.

Nu har ett antal präster sänt tillbaka eller önskat att få sända tillbaka sitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Dessa präster har gjorts till tillsynsärenden och bestraffats på olika sätt. Domkapitlen har inte kunnat lösa de inre spänningar som finns kring frågan om vigselförordnandet, men genom att göra ett enkelt tillägg enligt ovan, menar motionärerna att problemet kan lösas smidigt. Det finns flera fördelar med en sådan lösning.

Svenska kyrkan visar på detta sätt

- en öppenhet för de två olika sätt att förstå äktenskapet som finns inom Svenska kyrkan.
- en tydlighet till Äktenskapsbalken § 3, punkt 2 ”Den som är behörig enligt första stycket 1 är inte skyldig att förrätta vigsel”, att ingen präst är skyldig att agera myndighet.

Kyrkan kan då istället för att framstå som exkluderande mot dessa framstå som inkluderade mot de parter som önskar kyrklig vigsel. Förutom detta undviker Svenska kyrkan konflikter med sina egna präster. Det finns skäl att tro att åtskillnaden mellan staten och kyrkan kommer att bli mer synlig och att en utveckling mot civiläktenskap kommer att betraktas som naturlig.

Motionärerna menar att kyrkomötet nu har en unik möjlighet att förekomma och rätta till det som inte beslutades år 2009.

Värnamo den 19 juli 2011

___

Vill du vet vilka fler motioner som har kommit in till kyrkomötet kan du klicka här.

Sista dagen för motionerna är 27 juli kl 16.00

Att praktisera vårt lärjungaskap.

2011-07-12T15:37:00.003+02:00

Oj, vad dagarna går. Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag förstår att mina bloggar om Karen Armstrongs bok För Guds skull kanske inte har varit så mycket att kommentera för er kära läsare. Men jag tror att det är viktigt och angeläget både att förstå vardför det ser ut som det gör i vår kyrka och inte minst varför du och jag måste göra vissa val. Det är val som har att göra med vår tro på jugfrufödseln, försoningen, uppståndelsen, kyrkans ämbete och tradition, synen på bibeln etc. Det finns skäl att tro att utvecklingen går ett visst håll och att ingen kan göra särskilt mycket åt det. Är vi då förutseende och beredda? Kan vi vara med och påverka eller blir vi "offer"? Vi vet ju faktiskt ganska väl hur det kommer att se ut med svensk kristenhet om låt säga 20 år. Men hur förhåller vi oss till det? Det finns självfallet ett pris att betala för att stå emot.

Jag såg Christer Fuglesang i TV för någon vecka sedan, en sympatisk kille, men det visade sig att han tror mer på tomten än på Gud. Jag visste att han var ateist, men inte att han tror på tomten, än mindre av det skälet att "han finns ju". Där Kristus går ut, går vidskepelsen in. Armstrong återger filosofen Fridriech Hegel (1770-1831 e kr)på sid 269 i kapitlet om Ateismen där denne menar att föreställningen om Gud har berövat de kristna deras självförtroende. Vi tänker att "inför Gud är världen och människan ingenting". Folket måste därför inse att de själva är de enda gudar som finns och förstå att varje auktoritet grundad på föreställningen om Gud inte är något annat än uttryck för flagrant egenintresse.

Nu blev de nog så att sekulariseringen till stora delar kom på skam, men det går inte att förneka att ny-ateismen fick ett uppsving. Summa summarum: människor kommer allt att vara religiösa om än på olika sätt. När vi som kristna åker ur vetenskapen, när sekulariseringen frigör oss från världen löper vi risken att antingen fångas in på nytt genom en sekulariserad syn på Bibeln och genom Svenska kyrkans utbildnings- och utnämningepolitik eller att hamna bland charlatanerna någonstans uppe i det blå. Helt åsidosatta av denna världen där biblisk kristendom förvandlas till ett luftslott.

Det kan bara bli fel när vi kompromissar bort den allmänneliga kyrkans tro, anpassar oss till denna världen och undervärderar vår egen kallelse. Låt oss därför bli mer seriösa när det gäller att praktisera vårt lärjungaskap.

Liberalteologin sorterar under Upplysningsfilosofin

2011-07-06T16:17:00.004+02:00

Kap 9 i Armstrongs bok bär rubriken Upplysningsfilosofi. Där skriver hon inledningsvis: "Vetenskapsmännen hade, som Locke uttryckte det, visat att naturen erbjöd tillfredsställande bevis för att det fanns en skapare, så kyrkorna hade numera inget behov av att tvångsmata församlingarna med sina läror". Kan det sägas mer rakt på?

I förlängningen av den tanken kom också teologin att bli en "vetenskap", ett inomvärldsligt studium av bland annat Skrifterna och kyrkans historia, inte minst dogmhistorien. Detta är också den typ av undervisning alla blivande präster fick under hela 1900-talet. Ja, men, tänker någon vi kan väl inte vara emot vetenskapen? Självklart inte, men teologin/tron går utöver vetenskapen. Vetenskapen är otillräcklig och i sig inte ens en rätt grund.

Vi har lärt oss mycket om både Skriften och historien i våra "teologiska" utbildningar, MEN vi fick aldrig lära oss att leva tron! Här menar jag att Armstrong har ett ord till vår tid; religionen, det vill säga i vårt fall den kristna tron, kan aldrig stanna vid ett intellektuellt försanthållande. Jag tror inte ens att det börjar där. Det börjar för den enskilde med att Kristus flyttar in i hjärtat. Nu har jag varit med så länge att jag kan höra alla dem som varnar för subjektivitet och/eller känslosamhet, men jag hör inte längre på det örat. Det kristna livet är reellt. Det är en reell Kristi närvaro genom den Helige Ande i mitt liv. Detta inte bara påverkar mig utan förändrar mig allteftersom. Det är den Helige Ande, "Herren och Livgivaren" som det heter i trosbekännelsen som ger växten, men det är lydnaden som är vägen. Under 1900-talet var det praktiskt taget omöjligt att tala om lydnad, medn nu lever vi på 2000-talet och plötsligt använder Gud en sådan som Armstrong för att visa på hur avgörande "praktiserandet" är. Om inte prästerna talar om detta kommer stenarna att ropa ut det.

Redan på 1700-talet uppstod en kristen motrörelse till rationalismen. Jag tänker på pietismen. Tyvärr gjorde 1900-talet en motsättning mellan förnuft och tro, något som många äldre kristna lider av än. På så sätt är 2000-talet fantastiskt spännnande. Idag ser vi ingen motsättning mellan förnuft och tro. Vi praktiserar tron och förnuftet blir upplyst. Vi förstår verkligheten på ett sätt som de utan tro bara kan längta efter! Och vi kommer aldrig på kant med vetenskapen.

Liberalismen, också den teologiska, sorterar under Upplysningstiden. Det är dags att kränga av sig dessa trånga kläder och istället ikläda sig Kristus!

"Äkta" kristna "måste" tro

2011-07-02T14:18:00.002+02:00

Jag vill fortsätta något med Karen Armstrong och hennes bok För Guds skull, eftersom den visar tydligt på skiljelinjerna. Det är något störande att boken har vetenskapliga anspråk därför att som en religionsvetenskaplig översikt tycker jag den är bra, men samtidigt är den fylld av förnekelser.

I kap 6 behandlar hon ämnet "Vetenskaplig religion". Det handlar främst om 1600-talet och övergången till "Upplysningstiden" som främst utvecklas på 1700-talet. Under medeltiden föröskte teologerna bevisa Guds existens och när sedan vetenskapen uppstår tycker den sig kunna bevisa Guds existens i och genom naturlagarna. Resonemanget är att Gud finns överallt, också i naturen och naturens lagar. Skapelsen visar sig så fantastiskt och Gud måste finnas i den. Det går inte att förklara eller förstå skapelsen med mindre än att Gud får vara förklaringen. Utan att reflektera närmare över det är Gud plötsligt inte bara i utan också underordnad naturen. Gud har blivit inomvärldslig. Den mest kände banbrytaren för detta tänk är Isaac Newton (1642-1727). Han var lättad och glad över att ha funnit svaret på livets gåta, men irriterad över sådana tarvliga läror som den om treenigheten eller den om inkarnationen.

Så hände det sig att religionen höll på att göra sig själv överflödig, omöjlig och onödig att tro på. Allt som i princip inte kan förklaras ansågs vara lögn och förbannad dikt, något som måste avfärdas. "Gud var inte längre transcedent, befann sig inte längre bortom språket och begreppen", skriver Armstrong. Men här gäller det att tänka två gånger, minst, därför att postmodernisterna har tagit fasta på just detta. Hur är det nu? Kan gud beskrivas med ord? Är gud i eller utanför språket? Är gud i språket riskerar vi att få en inomvärldslig gud, men är gud utanför är han oåtkomlig. Så tycks religionsvetare och postmodernister resonera. Hur vi än tänker blir det fel.

Det är min övertygelse att "äkta" kristna "måste" landa i tron på treenigheten eller inkarnationen. Vi "måste" tro att den Treenige Guden har blivit människa, "född av jungfrun Maria ...". Det är ju denne Gud vi kan lära känna, - ingen annan. Om vi inte håller fast vid dessa mysterier blir vi meningslösa, som salt utan sälta. Jag tror att det är viktigt att vi kristna vågar tala med varandra om det svåra och ta de trossteg som andra kristna har tagit före oss. Den kristne som inte gör det riskerar snart att falla in i postmodernisternas bekymmersfria värld.

Anna Sophia Bondes debattartikel

2011-06-24T16:58:00.006+02:00

Det är midsommarafton och vi har just haft besök av våra goda vänner Hans och Lotta Sundberg. Det är alltid gott att höra vad Herren Jesus har gjort i deras liv och att få berätta vad Herren gjort i Karis och mitt liv. De var på väg söderut, men stannade till en stund. Hans berättade bland annat något från väckelsen i Nepal. Sedan "skvallrade" han för mig om Mikael Grenholm. Vem är det? Det är en son till Christina Grenholm, Svenska kyrkans liberale chefsteolog. Lika liberal som hon är, lika radikal är sonen. Han har en blogg som jag sedan gick in för att studera närmare. Och gissa vad jag såg? Klicka dit får ni också se.

Annars är det lugnt en dag som denna. Ska när jag skrivit färdigt be igenom morgondagens predikan och skriva några stolpar. Ämnet är så att säga givet; skapelsen. Jag tycker det är bra med kyrkoåret på så sätt att jag tvingas in i många olika ämnen.

Jag gläder mig fortfarande över Anna Sophia Bondes debattartikel i Kyrkans Tidning. Den handlade om ämbetet, en fråga som förr eller senare bara måste bearbetas även om socialdemokrater och centerpartister gjort allt, säger allt, vad de kunnat för att sopa frågan under mattan. Nu kommer den upp från en av våra mycket duktiga kvinnliga präster, Anna Sophia Bonde. Det är intressant att se hur Svenska kyrkan nu löser upp sig själv. Det är inte längre kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, snarare konservativa (läs troende) och liberaler. De kvinnliga prästerna utgör inte längre någon homogen grupp. Det finns konservativa och liberala också där. Det är oftast de militanta feministerna som fått synas. Jag längtar så efter att den dagen snart är slut.

Frimodig kyrka har det i sitt partiprogram: att Svenska kyrkan aktivt och intensivt skall arbeta för försoning i ämbetsfrågan och att personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid t.ex. tjänstetillsättningar. Vi menar att mer arbete skall läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Detta är enda möjligheten att få slut på bråk i denna fråga som djupt splittrat Svenska kyrkan under lång tid.

Det är svårt att se detta framför sig i synnerhet för mig som nu får vara med om exakt samma tvångsprocess vad gäller vigselförordnandet. Det är svårt att tro på kärlek, nåd och barmhärtighet i en kyrka som styrs med "lag och ordning", men man ska aldrig säga aldrig. En dag kanske tillräckligt många kvinnliga präster sluter upp bakom det enda rimliga.

Karen Armstrong argumenterar väl

2011-06-21T13:57:00.002+02:00

Sedan kommer jag till kap 4 i Karen Armstrongs bok. Det är jätte icke-kristet. Hon skriver till exempel om kerygmat och om den paulinska tron att Jesus har dött och uppstått för vår skull: "Det är häpnadsväckande påståenden. I skrifterna finns det ingenting som talar för att en framtida frälsare ska bli korsfäst och uppstå från de döda", sid 105. Är detta verkligen någonting som vi kristna ska behöva höra, läsa om eller ta del av? Kan vi lära oss någonting av sådana och liknande påståenden? Jag tror det.

Karen Armstrong är en representant för "den nya kristendomen", den som väller in i Svenska kyrkan och som komminister Ulla Karlsson så tydligt gett uttryck för. Räkna med flera häpnadsväckande påståenden framöver.

Armstrong ställer sedan frågan varför Jesus fäster så stor vikt vid tron. Och svarar: "Det enkla svaret är att han inte gjorde det ... Jesus begör inte att människor ska tro på hans gudomlighet eftersom han inte hävdar att han är gudomlig. Han begär överlåtelse. Han vill att lärjungarna ska engagera sig i hans uppdrag, ge allt de äger till de fattiga ...", sid 109. Om vi för en stund bortser från Armstrongs (o-)tro så lägg märke till det som är hennes tes. Hon menar att religionen som är nödvändig för varje människas livsmening måste utövas, måste praktiseras. Vi kan, menar jag, av detta lära oss att vi själva behöver veta vad vi tror och inte tror och vi behöver ta denna vår tro på stort allvar. Vi behöver praktisera den.

Armstrong och alla hennes svenska efterföljare tar fasta på att Skrifterna (Torahn) aldrig har ett slut. Den är alltid öppen för nya upptäckter. Alla samtal förblir oavslutade. Hon skriver att rabbinlärjungarna "får lära sig att ingen har sista ordet", sid 115. Detta är helt rätt och stämmer oss alla till ödmjukhet, MEN det finns en som har sista ordet och det är den historiske Jesus. Det kan ingen vetenskapsman säga, men det säger den kristna tron och den är upphängd på Jesus själv som sa: Jag Är vägen, sanningen och livet. Åtminstone om vi får tro aposteln Johannes.

Armstrong och likasinnade argumenterar väl. Det är lätt att följa dem, men det gäller att lära känna Jesus och förstå den kristna tron om vi ska ha någon möjlighet att stå emnot villfarelserna. De flesta kyrkobesökarna har knappast den förmågan.

Vänner, vi lever i en tid då vi behöver fördjupas i vår allraheligaste tro. Vi behöver känna igen Mästarens röst och förstå vårt beroende av varandra, av den gemenskap som kallas Kyrkan och som går genom tid och rum.

Karen Armstrong om mysterion

2011-06-19T18:56:00.003+02:00

Oh, vad skönt. Bajen vann med 1-0 mot Värnamo. Jag hejar förvisso på Värnamo i alla matcher de spelar utom just mot Bajen. De sades efteråt att Värnamo är det lag som spelat bäst på Söderstadion så här långt. De har ett ungt och lovande lag. Roligt.

Jag håller på och kommenterar Karen Armstrong på denna blogg och vill gärna fortsätta med det några gånger till. Religionsvetenskap är ett område som just nu intresserar mig. Häromdagen kom Svenska kyrkans utredning 2011:2 Närhet och samverkan så den läser jag också nu. Den är verkligen inte rolig, men för en kyrkomötesledamot nödvändig. Och det kommer mer för nu börjar förberedelserna för höstens kyrkomöte. Men det får vi återkomma till.

Jag läste igenom min förra blogg och ser att där fattas en hel del preciseringar, men utrymmet är så begränsat så det må vara hänt. Jag får förlita mig på att ni läsare tänker själva, så klokt som jag ser av kommentarerna. Det är som jag sa till kyrkvärden idag viktigt att vi kan sätta oss in i hur motståndarna tänker. I vår tid dominerar de postmoderna idealen och det gäller då att förstå att vi själva gjort vissa val för att kunna hålla fast vid tron. De viktigaste premisserna är att Gud är personlig, är treenig, har blivit människa och är född av jungfrun Maria. Idag är det Heliga Trefaldighets dag, men jag undrar hur många som håller fast vid denna obegripliga bekännelse.

Karen Armstrong redogör i sinbok för vad ett mysterium är. Mysterion betyder initiering. Det var inte något man tänkte eller lät bli att tänka utan någonting man gjorde, skriver hon. Sedan berättar hon om mysteriereligionerna på 400-talet före Kristus eller f.v.t. som det heter nuförtiden i vetenskapliga sammahang, (f.v.t. står för "före vår tideräkning"). Hon berättar om hur det då varje höst kom en ny skara mystai som ville ingå initieringen. Det som skedde i kultsalen hölls hemligt. Det fanns olika sällskap. De vanligaste riterna gestaltade Demeters vistelse i Efesus. Demeter var såddens och skördens gudinna och syster till Zeus. Syftet med initieringen var sannolikt att adeptererna skulle konfronteras med sin egen dödlighet och lära sig att acceptera den som en del av livet. Det var en ganska utförlig procedur som pågick under flera dagar som adepterna skulle ta sig igenom och alla klarade det inte. Det har alltid varit så att människan behöver mythos, berättelser om gudarna och deras liv. Det har alltid varit så att människan har ett behov att identifiera sig med och gestalta dessa berättelser. Vi kan därför lära oss att detta behov finns hos alla människor, också hos våra vänner och bekanta fast vi inte tror det.

Den kristna tron har också sin berättelse och sin liturgi. Men vilken är skillnaden? Den största skillnaden är att hedningarna inte behövde tro att berättelsen om gudarna var historiskt sanna. De genom förde riterna för sin egen skull. Vi som är kristna menar emellertid att berättelsen om Jesus Kristus är historiskt sann! Liberalerna menar att det spelar mindre roll. Historiciteten går inte att komma åt säger de, men bekännarna tror att initieringen (dopet), identiteten (i Kristus) och liturgin (gestaltande av mötet) är på riktigt. Vi blir verkligen nya skapelser när vi döps. Vi sitter i Kristus på Faderns högra sida redan här i tiden och vi möter Herren i evangeliets ord och sakrament. Sådan är den kristna bekännelsen.

Tyvärr har vi nu en kyrka där många är likgiltiga inför historiciteten, eftersom de menar att vi ändå inte kan bevisa den. Är det då underligt att vår doppraxis är så slapp? Så reducerad att den blir en högtidlig namngivning? Att förkunnelsen blir ointressant? Eller att röster hörs som kallar nattvarden för "kannibalism"? Jag lovar att vi kommer att få mer av denna vara och jag lovar att kristna bekännare måste göra sina val, måste tro på riktigt och räkna med att stå fram som en motkultur. Kommer Svenska kyrkan att gå före? Knappast. Kommer cellerna att göra det? Förhoppningsvis, om än tvingade till det.

Överallt i historien där det är väckelse har förkunnelsen , dopet och nattvarden den allrastörsta betydelse. Den är på riktigt och den är med kraft. Om vi läste lite mer av till exempel Karen Armstrong och om mysterierelionerna kanske det kunde tjäna som en ögonöppnare? Det är dessutom ett faktum att de hemliga sällskapen (som till exempel frimurarna) florerar i vår tid, inte minst i Värnamo. Tror ni det har betydelse för det andliga klimatet i en stad som vår? Vi behöver en ny väckelse!

Den som tvekar ska läsa Karen Armstrongs bok

2011-06-18T10:33:00.003+02:00

Jag minns inte vilken bok det var Dag Sandahl skrev, men recensenten skrev att "det var en bra bok, men fel författare". Det är inte alltid lätt att skilja mellan sak och person. Jag skulle kunna säga det samma om Karen Armstrongs bok För Guds skull, men det gör jag inte. Samtidigt är det naturligtvis viktigt vad man än läser att förstå att varje bok har författarens perspektiv.

På denna blogg har vid några tillfällen talats om den kristna trons "hinduisering", det vill säga risken för panteism, att Gud är alltet. Det är en grundläggande mänsklig tanke att Gud är i det största och i det minsta, i universum och i människans hjärta. Det finns på djupet alltid ett samspel mellan Gud och människa. Det är lätt att tro detta oxch hålla sig till denna andlighet. Det menar också vi kristna, men när vi talar om att människan är (skapad till) Guds Avbild, beskriver vi det annorlunda. Vi menar att Jesus Kristus ensam är Guds sanna Avbild, den som är vänd åt rätt håll, som är och som uppenbarar Gud för oss. Det är han som kallar oss.

I det av logos styrda västerlandet betonas arvssynden, att vi är skilda från Gud. Så beskrivs vi inte i den judiska traditionen eller av de ortodoxa kyrkorna, östkyrkorna. Kanske har jag intagit en mellanställning när jag menar att människan är Guds avbild men på väg åt fel håll. Hon måste omvända sig. Jag beskriver det här problemet för att du ska tänka till, vara ödmjuk och förstå ditt eget val. För vissa val måste vi göra. Jag tror att varje människa behöver vända sig till Gud och bli Sonens lärjungar.

I samband med att media skrev om att jag var emot homosexuella (?) fick jag en hel del uppskattning av olika slag. En messade och skrev att jag var modig, men att hon själv (som är kristen) ännu inte tagit ställning till homosexualitet. Jag svarade att hon inte behövde så mycket ta ställning för eller emot homosexualitet som till sin syn på Bibeln. Varje kristen behöver ta ställning till Bibeln. Nu är inte det så lätt och därför är just den allmänneliga Kyrkans hållning så viktig. Jag har redan som ung anslutit mig till Kyrkans tro att Bibeln är Guds uppenbarelse till oss, på samma sätt som Thoran är det. Den är vår kanon. Den är vårt rättesnöre. Den ska vi följa, men den behöver tolkas i Kyrkans gemenskap. När det kommer till själva budskapet är den enligt min mening lätttolkad, men vi behöver också lära oss att förstå de judiska och kulturella skillnaderna. Karen Armstron hör vad jag förstår till dem som reducerar Bibeln till ett mer eller mindre intressant historiskt dokument. Så gör alla som inte tror, liberalteologer och tyvärr också många bekännare av det skälet att de aldrig tänkt igenom saken och vågat ansluta sig eller ta ställning till Bibeln som rättesnöre. Jag anslöt mig tidigt till Bibeln, eftersom det var genom den jag lärde känna Gud.

Många kristna läser Bibeln för att de vill och ska följa den. Det är lovvärt men inte alltid så enkelt. Karen Armstrong menar istället att den är given för att hjälpa oss. Vi är inte till för den, utan den för oss. Det låter så bra och är till dels riktigt, men här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Bibeln är verkligen inte till för att driva eller plåga oss med sina bud. Den är evangelium MEN BARA FÖR SYNDARE SOM TROR ATT JESUS ÄR GUDS SON. Det händer hela tiden i vår tid att Guds kärlek betonas på bekostnad av Hans helighet, men vi glömmer att kärleken riktar sig till syndarna. Bara de som är syndare kan ta emot Guds kärlek, inte de självgoda eller egenrättfärdiga. För dem finns ingen nåd vad jag förstår.

I vår tid gäller det att hålla fast vid Guds uppenbarelse genom Jesus och vid Kyrkans bekännelse, annars är vi ute på en rejäl gungfly. Den som tvekar ska läsa Karen Armstrongs bok.

Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig

2011-06-17T12:43:00.003+02:00

När Karen Armstrong skriver religionsvetenskap har hon inget kristet perspektiv. Hon hänvisar till exempel till en tysk forskare (Walter Burkert) som menar att det inte finns någon tanke eller lära bakom riten, i alla fall inte som är åtkomlig. Tvärtom menar han att det är just praktiserandet av religionen som ger upphov till läran. Detta var också det sätt som till exempel Karl Marx tänkte på. Men med kristen tro är det annorlunda, eftersom vi menar att Jesus faktiskt uppenbarar vem och hurudan Gud är, menar att torahn avslöjar Guds lära och själv uppfyller den. Inte desto mindre är det så att just riten, det vill säga vårt sätt att fira gudstjänst visar och till dels ger upphov till läran eller hur vi formulerar läran. Det är därför gudstjänstens form är så viktig för oss, lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. Den får inte behandlas som ett människoverk vilket som helst. Jag är medveten om att det låter lite filosofiskt, men i alla fall. När jag skrivit ett antal bloggar utifrån Karen Armstrongs bok, vill jag läsa och berätta något om Bengt Hägglunds bok Kunskapsteori och metafysik i teologin - en idéhistorisk tillbakablick. Om Armstrongs bok reser frågor om sanningen så försöker Hägglund besvara dessa.

Min poäng med denna och förra bloggen är att religionen (och kristen tro självfallet) har att göra med våra liv OCH den måste praktiseras för att få sin rätta plats. Människan är homo religiosus. Kyrkofadern Augustinus citeras ofta när han säger: "Mitt hjärta är oroligt tills dess det finner ro hos Dig, O Gud." Och just så är det. Så varför undanhålla någon enda människa tron, i synnerhet den kristna?

Armstrong skriver att "människan är så funtad att hon periodvis vill pröva ekstasis, "att stiga utanför" normen. När människor i våra dagar inte längre finner detta i en religiös inramning, söker de det i musiken, konsten, sexualiteten, drogerna eller sportevenemangen. Vi eftersträvar sådana upplevelser som berör oss så djupt att de för en stund lyfter oss ut ur oss själva."

Jag är ju själv mer eller mindre född i den karsmatiska rörelsen och minns så väl hur många kyrkliga diskuterade huruvida denna ens var relevant för kristen tro. Man menade att den var känslosam och strax skulle upphöra. Nu är jag visare än så och med stöd också av religionsvetenskapen vill jag påstå den Helige Ande, den karismatiske livgivaren, ingår i den kristna tron. Ordet ekstasis betyder i grund att man förflyttas från ett tillstånd till ett annat. Det översätts lite olika beroende på sammanhang, till exempel "förundran" i Apg 3:10 och "hänryckning" i Apg 10:10 och 22:17. Det används inte ofta, men det finns där. Vi brukar tala om pingsten som hänryckningens tid, men ser inte mycket av detta i våra sammanhang. Avsaknaden av hänryckning gör Svensk kyrkan ointressant för de flesta. Kristen tro får inte stanna i huvudet utan måste också få fylla våra hjärtan. Den kristna tron kan aldrig vara inomvärldslig. Den får inte reduceras, därför att den då leder till frustration och vilsenhet. Vi måste våga gå på vattnet!

Kontakt med sitt innersta

2011-06-16T21:36:00.003+02:00

Överklagandenämnden sammanträder enligt uppgift den 2 september så det blir nu att vänta. Jag har svarat på några kommentarer på gårdadens blogg och kan svara på fler, men just nu vill jag gå över till att skriva om en del annat.

Talade med ett par kollegor om skolavslutningarna. Den ene inledde sin betraktelse med att säga att idag ska jag berätta om någon som jag inte får tala om. Jag får inte säga hans namn ... Den andre hade samma anslag; Tänk om ni hejade på ett fotbollslag, men ni får inte höja era röster. Ni måste vara tysta ... Ni hör ju själva hur löjligt det blir. Sedan hade han tagit på sig doktorshatten och sagt att nu talar jag som vetenskapsman. Som vetenskapsman vill jag berätta om att kristen tro är den största av världens alla religioner. Det påstås att den växer och froda mer än någonsin tidigare, med undantag av västeuropa... Är det inte märkligt att svenska folket (?), politiker och massmedia gör vad de kan för att tysta ner religionen smtidigt som den är mer aktuell än någonsin.

Det är nu några månader sedan jag läste Karen Armstrongs bok För Guds skull - om religionens betydelse. Den gav mig en mycket bra översikt av religionens betydelse för människan. Jag kan rekommendera den för den som tycker om att läsa. Den är spännande då dess utgångspunkt är religionens faktum. Boken är delad i två delar. Del 1 handlar om den okände guden och del 2 om den moderne guden. Den första delen om hur religionen fungerade fram till 14/1500-talen och den andra om hur vi "behandlat" gud sedan dess. Hon konstaterar redan i inledningen att vi människor har en benägenhet att försöka kontrollera gud. Människan har alltid använt mängder av ord för att tala om gud, men det finns också dem som bestämt sig för att inte använda ord eller som talar om gud genom att säga vad han inte är.

I de förmoderna kulturerna använde grekerna sig av orden mythos och logos. Det är två begrepp som kompletterar varandra. Logos har att göra med vår tanke, vårt förnuft, det talade ordet, det som skulle få oss att förstå, planera och dra slutsatser. Men det kunde inte hjälpa oss i sorgen. Det gav oss ingen mening och tröstade oss inte heller i våra vedermödor. Ville vi ha hjälp fick vi vända oss till mythos. Myten talar om en dimension som inte är åtkomlig för förnuftet. Myten handlar om en annan dimension. Det är här berättelserna om gudarna hör hemma. Dem kunde hjälpa när inte människor kunde hjälpa. Myten berättar om något som har hänt, men dessutom alltid händer. Det hjälper inte att bara tro på den. Den måste praktiseras. Den är ett handlingsprogram. Och det är här som religionen kommer in. Om människan inte praktiserar religionen förblir den abstrakt och ofattbar. Den måste utövas. Här för Armstrong in ett annat begrepp, nämligen ekstasis, ett grekisk ord som betyder att jag går utöver mig själv. Jag får kontakt med gud.De människor som har övat religion och lärt sig detta har bättre kontakt med sitt innersta och uppnår ett större välbefinnande.

Detta är i sanning spännande. Detta var de fem första sidorna i bopken, men jag skulle gärna berätta mer om vad Armstrong skriver om religionens betydelse för människan. Och jag änskar att alla barn och ungdomar fick lära sig detta både i hem och skola.

Svenska kyrkans överklagandenämnd

2011-06-15T21:16:00.003+02:00

Svenska kyrkans överklagandenämnd
751 70 Uppsala

ÖVERKLAGANDE

Överklagat beslut: Domkapitlet i Växjös beslut den 16 maj 2011 i ärende § 68, Dnr 11-216-39
Klagande: Håkan Sunnliden, personnummer 19520201-1119
komminister i Värnamo kyrkliga samfällighet
Jönköpingsvägen 9
331 34 Värnamo

Yrkande:
Jag yrkar att Överklagandenämnden undanröjer Domkapitlets beslut.

Bakgrund
Den 16 maj 2011 beslutade Domkapitlet i Växjö stift (DK) att ge mig en skriftlig erinran för att jag ansågs ha agerat illojalt mot Svenska kyrkan. I sitt beslutsunderlag gjorde DK gällande att jag brutit mina prästvigningslöften. Beslutet är svårt för mig att förstå rent sakligt. Inte minst som jag efter att ha tjänat solidariskt i nästan 35 år plötsligt betraktas som illojal, ha nedsatt tjänstbarhet och ha brutit mot mina prästvigningslöften. Mitt agerande att ansöka om att bli befriad från vigselrätten strider inte mot mina prästvigningslöften. Grund saknas därmed att ge mig en erinran. Överklagandenämnden ska därför med stöd av kyrkoordningen 31 kap. 18§ undanröja DKs beslut.

Eftersom jag hade semester och var bortrest under tiden 17/5-30/5 kunde jag inte få del av beslutet förrän den 27/5.

Saken
Frågan gäller huruvida präst, som har tjänst i Svenska kyrkan, som en del i sin anställning måste inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet.

Kammarkollegiet svarar på den frågan med ett tydligt nej. Det finns ingen laglig skyldighet för präst inom Svenska kyrkan att vara vigselförrättare. Domkapitlet svarar indirekt ja, men svävar på målet eftersom det inte självt kan förordna vigselförordnanden. Det har inte heller vid någon av tidigare förfrågningar framförts som nödvändigt för upprätthållandet av prästämbetet att inneha ett sådant förordnande. Jag har därför handlat i god tro när jag ansökte om att bli fråntagen vigselrätten.

Det går att närma sig frågan om äktenskap och vigsel ur olika perspektiv såsom ett kyrkohistoriskt perspektiv, ett ekumeniskt eller att demokratisk perspektiv. För mig har det inte varit tillräckligt med ett perspektiv, med bara ett tvingande måste. Domkapitlet hade möjlighet att underrätta Kyrkostyrelsen om att jag inte längre ska ha ett förordnande (23 kapitel 4 § kyrkoordningen). Istället valde man att försöka tvinga mig inneha ett sådant. Det kan tyckas som enkelt att säga att nu har vi denna ordning och det är bara att följa den, men riktigt så enkelt är det inte. Jag vill argumentera för min sak med hjälp av tre frågeställningar.

Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse? Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel? Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?

Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse?
Under denna rubrik är det främst fyra skäl som bidrar till mitt handlande. För det första framgår det av inledningstexten till 23 kap. kyrkoordningen att Svenska kyrkans lära om äktenskapet har ändrats. De diskussioner som förts före, under och efter det att beslutet togs visar oenighet i frågan om huruvida synen på äktenskapet verkligen har förändrats eller inte. Min uppfattning är att Svenska kyrkans syn på äktenskapet har förändrats på sådant sätt att den inte längre står i samklang med Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter. Därför kan jag inte medverka till denna ordning, se också Confessio Augustana, art 28, om sammanblandningen av den andliga och världsliga makten.

För det andra; Vad man än anser om bekännelsen står det att läsa i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 att ”Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet.” DKs beslut i detta ärende strider mot detta direktiv och är ett löftesbrott.

För det tredje ska dessa olikheter, enligt samma skrivelse, hanteras inte av Domkapitlet utan av kyrkoherden. Detta är också skälet till att det inte finns några särskilda bestämmelser i kyrkoordningen. Därför kan också sättas i fråga huruvida Domkapitlet alls är behörigt att pröva denna fråga.

När Domkapitlet i Växjö stift gav mig en skriftlig erinran hänvisade det till ett liknande ärende i Göteborgs stift som skrev: ”Om någon är missnöjd med kyrkans beslut … finns det demokratiska vägar att gå för att skapa en opinion för en annan uppfattning och för att försöka åstadkomma en förändring. Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik”. Vid ett närmare studium av detta protokoll visade det sig att ledamoten Bo Hansson lämnade följande yttrande: ”Svenska kyrkan har bestämt att ingen präst ska vara skyldig att förrätta vigsel av samkönade par. Om kyrkan anser att samvetsfrihet på denna punkt bör råda för kyrkans präster, finnar jag det naturligt att det också bör vara frivilligt att motta förordnande att förrätta sådana vigslar. Att staten inte skiljer mellan förordnande som förrättare av vigsel för olika slag av par, kan i denna situation vara opraktiskt för kyrkan, men bör inte hindra, att den som besväras av Kammarkollegiets förordnande får avsäga sig detta."

Domkapitlet i Göteborg delade inte ut någon skriftlig erinran och var heller inte enigt. Kyrkans principiella inställning är oklar och konsekvensen av det är att olika kyrkliga instanser bedömer frågan olika. Detta är inte en godtagbar rättssäkerhet.

Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel?
För det första framgår det av den svenska kyrkohandboken att det inte krävs något särskilt vigselförordnande för att leda en gudstjänst med kyrklig välsignelse över ett borgerligt äktenskap. De som önskar Guds välsignelse får då ha med sig, inte hindersprövningen, utan istället vigselattesten. Detta skulle kunna vara en god praxis för oss som saknar vigselförordnande, och på så sätt kan vi medverka till att utveckla en kyrklig vigsel i ordets rätta mening. Det är en ordning som andra kyrkor har levt och lever med och för det behövs inget särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet.

Jag förstår, för det andra, att Svenska kyrkan för närvarande samverkar med staten vad gäller vigslar. Men en sådan samverkan kan hastigt förändras. I sin doktorsavhandling från 1959 om Luthersk äktenskapsuppfattning påpekar förre ärkebiskopen Olof Sundby att det finns en gräns för denna samverkan mellan kyrkan och staten. Då handlade det om vigsel av frånskilda och Sundby befarade att ”det kan komma till en punkt, där kyrkan måste skilja sina vägar från staten”. Under åren 1969-2010 gifte sig 11 796 män och 11 021 kvinnor för tredje eller upp till elfte gången, redovisar SvD 11/6 2011. Det finns ingen anledning att moralisera över detta, men enligt min mening måste präster i denna fråga ha rätt att följa sina värderingar och tro och – i enlighet med uttalanden från Svenska kyrkan – ha möjlighet att avstå ett särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet. Därför vore det en god sak om Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphäver Domkapitlets bestraffning av mitt handlande. Det skulle öppna för en framtida lösning, för en lösning måste förr eller senare komma till stånd. Det vore redan nu en klok lösning och skulle samtidigt visa att det faktum att jag lämnar statens göranden inte innebär att jag är illojal mot Svenska kyrkan.

Om, säger om, Kammarkollegiet nästa gång inte automatiskt och kollektivt tilldelar Svenska kyrkan vigselförordnanden kommer sannolikt ingen präst att betraktas som illojal trots att då ingen innehar ett vigselförordnande från Kammarkollegiet. I ett sådant läge skulle dessutom jag plötsligt betraktas som lojal igen. Detta känns alls inte rättssäkert.

Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Det var min övertygelse att DK skulle lämna mitt handlande utan åtgärd. Då hade saken varit klar. Istället vill DK tvinga mig att inneha ett vigselförordnande - fast det i realiteten inte kan det. Det är Kammarkollegiet och ingen annan som förordnar. Hur kan då vigselförordnandet sägas ingå i Svenska kyrkans lag och ordning när det från och med 1 maj 2010 kommer från Kammarkollegiet. Det finns minst tre skäl till att det är orimligt att sanktionera mitt agerande.

Det första är att det skapar en tystnadens kultur. Jag har vid ett flertal tillfällen genom åren fått avböja vigslar på grund av kontrahenternas trasiga relationer. Det har varit svåra beslut både för kontrahenterna, för mig och min arbetsgivare. När DK vill tvinga mig och mina kollegor att inneha vigselförordnande får vi fortsätta leva med detta pastorala problem och istället för att prata öppet om det skapar vi en tystnadens kultur.

Jag menar, för det andra, att vi inom Svenska kyrkan internt måste lära oss hur vi lever med olika synsätt och olika pastorala praxis. Det är oroande att i Kyrkans Tidning (23/11, 2011) läsa om hur representanter för flera olika stift uttalar sig. Biskopen i Stockholms stift säger bland annat: ”Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade.” Eftersom detta och liknande uttalanden strider mot kyrkomötets intentioner anser jag att Överklagandenämnden ska upphäva mitt straff. Det är dessutom ett känt faktum att den allmänneliga Kyrkans hålls samman inte med hjälp av lag, utan av evangelium.

För det tredje finns det andra stift än Växjö som har fått hantera liknande ärenden och stiften har gjort olika bedömningar. Det tidigaste jag känner till är från december 2009 och Göteborgs stift, där några präster ställde frågan om det är möjligt att vara präst i Svenska kyrkan utan att inneha vigselrätt, alt. utan att göra bruk av vigselrätten. Något klargörande lämnades aldrig. Det andra fallet hämtar jag från Luleå stift där en kollega återsänt sitt förordnande till Kammarkollegiet. Eftersom prästen i fråga inte innehar någon tjänst får hans ”illojalitet mindre konsekvenser”, skriver DK. Det tredje fallet härrör från mitt eget stift, april 2010, där frågan ställdes och DK svarar att frågan ännu inte är prövad och därför lämnas obesvarad. Det fjärde fallet, som jag känner till, gäller Linköpings stift. Där yttrade sig DK först inte alls varefter vid närmare efterforskning framkom särskilda omständigheter. Men av protokollet framgår att biskopskollegiet ”för närvarande diskuterar frågan huruvida en präst som saknar vigselrätt skall kunna vara behörig att utöva vigningstjänsten” Idag, mer än ett år senare, har vi fortfarande inte fått klara besked om vad som gäller. Hur kan då DK utdela en bestraffning av mig?

Sammanfattningsvis
Med tanke på att Svenska kyrkan ännu inte har löst frågan huruvida ett särskilt vigselförordnande kan knytas till prästämbetet eller - annorlunda uttryckt - huruvida en präst måste inneha ett sådant, kan det inte anses skäligt att straffa dem utav oss som intresserar oss för svaret. Det inte bara går att lösa prästs avsaknad av vigselförordnande lokalt. Det är till och med där det ska lösas.

Ingen har tidigare informerat mig om att det skulle vara illojalt mot Svenska kyrkan att återsända vigselförordnandet och jag yrkar därför att Överklagandenämnden upphäver Växjö Domkapitels beslut om skriftlig erinran. Om detta inte räcker vill jag påpeka att Växjö Domkapitel hänvisar beslutet till 34 kap. 12 § 1 punkten, vilket för mig gör det hela än mer obegripligt.

Värnamo Annandag Pingst, 13 juni 2011

Håkan Sunnliden
komminister i Värnamo

Det känns redan nästan lite högtidligt.

2011-06-14T20:16:00.003+02:00

Det har varit ett par riktigt intensiva dagar. Men ändå ovanligt mycket tillsammans med Kari, barn och barnbarn. Kari och jag var i Stockholm och lyssnade på Eric Clapton och han var riktigt bra. På hemvägen hälsade vi på mina föräldrar i Katrineholm och sedan dröjde det inte länge förrän Jacob och hans familj kom till oss. Marija och de två minsta reste vidare till Falköping, men Jacob och Elena, 10 år stannade ett par dagar. På söndagen reste vi till Falkenberg därför att vi ville se Bajen ta sin första tre-poängare på bortaplan. Där fick vi tji och var glada över att de fick 1-1. Det var länge sedan jag såg Bajen så dåliga. Och nu på lördag tar de emot IFK Värnamo på Söderstadion. Det vore en mardröm om de inte tog tre poäng då. Då får jag nog sjukskriva mig.

Samtidigt har jag skrivit på mitt överklagande som nu är färdigt. Jag har verkligen arbetat på detaljerna, med språket, strukturen, ordvalen, hänvisningarna och är till sist nöjd med det. Min gode vän advokaten gick igenom det en sista gång för några timmar sedan och spetsade vissa formuleringar. Han är guld värd. Det är nästan så jag börjar tro på en seger i Överklagandenämnden. I vilket fall som helst har de verkligen något att bita i och deras beslut blir prejudicerande hur de än beslutar. Kan de verkligen var så okloka att de stadfäster eller förvärrar mitt straff? Jag har uppriktigt sagt svårt att tro det. Det enda riktigt kloka i mina ögon är att undanröja Växjö Domkapitels beslut, så varför inte? Det skulle vara enormt viktigt för oss alla. En liten sak kanhända för Svenska kyrkan i stort, till en början, men en väg skulle öppnas för kollegorna.

I morgon är jag i stället för Dag Sandahl i Stiftsstyrelsen, därefter ska Biskop Johansson ha ett enskilt samtal med mig. Jag vet inte alls om vad. Kanske han vill utnämna mig till hedersprost? Hur som helst ska jag därefter stega in till stiftsjuristen och överlämna mitt överklagande. Det känns redan nästan lite högtidligt. Sedan ska jag lägga ut det på bloggen för er kännedom, kära läsare.

Värnamo Nyheter, 8 juni

2011-06-10T10:25:00.002+02:00

Håkan Sunnliden överklagar Håkan Sunnliden ändrar sig och överklagar kritiken från domkapitlet.
– Frågan är principiellt viktig för hela Svenska kyrkan, säger han.
När Håkan Sunnliden fick Kammarkollegiet att återkalla hans vigselrätt svarade domkapitlet i Växjö stift med formell kritik i form av en skriftlig erinran. Man ansåg att Håkan Sunnliden hade agerat illojalt mot Svenska kyrkan.
Inte prestige
Han tänkte först inte överklaga, men senaste tiden har han fått mycket stöd, inte minst från flera präster, och därför tänkt om. Inom kort överklagar Håkan Sunnliden till Svenska kyrkans överklagandenämnd.
– Ett antal för mig trovärdiga personer har kontaktat mig och sagt att jag måste överklaga. Nu handlar det inte om min personliga prestige utan om alla mina kollegor, inte minst dem som har hört av sig, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Om inte jag driver det vidare, vem gör det då?
En sak han vill ha klargjord är gränsdragningen mellan Kammarkollegiet och Svenska kyrkan.
– Som det är nu får vi dubbla besked huruvida vi ska följa Kammarkollegiet eller Svenska kyrkan. Det här måste Svenska kyrkans högsta ledning göra upp en gång för alla.
Vad gäller saken?
Håkan Sunnliden ifrågasätter också varför han fick hårdare kritik än en präst i Göteborgs stift som gjorde samma sak.
– Vi måste ha ett klarläggande om vad som gäller.
Håkan Sunnliden tycker inte att domkapitlet i Växjö stift gav honom något svar.
– Jag levererade 36 skäl för min sak men de bemötte inte ett enda. De har inte argumenterat nånting. Man kan inte vara så svepande utan man måste föra sin sak i bevis, annars kan vem som helst anklagas för vad som helst, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Domkapitlet har skött det här klantigt.

Faktaruta Svenska kyrkans överklagandenämnd
Svenska kyrkans överklagandenämnd är ett särskilt organ för överprövning av beslut inom Svenska kyrkan.
Nämnden består av fem ledamöter där fyra ska uppfylla specifika krav: Ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare, en ska vara präst med teologie doktorsexamen, en ska vara präst med dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området, och en ledamot ska ha avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen.

Sandal har piggnat till

2011-06-08T08:07:00.004+02:00

Klockan är 08.10 och jag håller på att plocka ihop mina saker. Kari och jag bilar strax till Stockholm, men först ville jag kolla bloggen. Tack för era hjälpsamma och uppmuntrande kommentarer. Sedan upptäckte jag till min glädje att Dag Sandahl piggnat till och skrivit en blogg om processen. Han är som vanligt vass med pennan så den tycker jag ni ska läsa. Han skriver bland annat det jag också frågat efter; när kommer journalisterna att gräva? Tyvärr är det nog inte bara en tidsfråga, utan också en fråga om kunskaper och insikter. Men låt oss be till Gud att det svänger så Svenska kyrkan utveckling åtminstone bromsas upp något. I bästa fall justeringar sin inriktning. Här gäller ju att rädda vad som räddas kan.

Värnamo Nyheter har jag inte tillgång till här hemma, men vi kör nog in till Församlingshemmet. Där finns den. Sedan blir det Södermalm och Stockholm. Det gick ju bra för fotbollslandslaget i går, men i kväll stundar det riktiga allvaret. Bajen spelar borta mot Sundsvall. Det känns redan i magen.

Vi hörs på fredag.

Jag ska skriva ett överklagande

2011-06-07T18:43:00.003+02:00

Idag har jag varit på stiftsinformation kring den nya Handboken, - hela dagen, men samtidigt står det allt klarare att jag ska överklaga. Det är hyfsat många som hör av sig och menar att jag ska överklaga och ger mig råd av olika slag. De bästa råden har jag emellertid fått av er kommentatorer på bloggen. Sedan kom Biskop Johansson fram och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mår utmärkt (det är inte en tom fras, än mindre en lögn), men att jag djupt beklagar Domkapitlets okloka beslut. Jo, det förstod han. När jag sa att jag övervägt att överklaga såg han förvånat på mig och sa: Det räknande jag med. Det var då jag bestämde mig. (Det gäller ju att ha Biskopens stöd, om möjligt). En timme senare ringde Värnamo Nyheter och frågade som på beställning, så nu blir det en nyhet där i morgon.

Jag tror att de flesta förstår att det inte är jag som har problem. Jag är inte illojal. Jag har inte brutit mina prästvigningslöften. Det är Svenska kyrkans ledning som har problem, ganska stora sådana vill jag påstå. När ni kommenterade infördes begreppet B-präst och det i stället om Svenska kyrkan och mina kollegor. Det är för dem jag överklagar. (I veckan som gick kom en av kyrkoherdarna ut som transvestit och DET verkar inte ställa till problem. Alla ska inkluderas. Jag nämner det därför att det så tydligt visar att just denna fråga om manligt/kvinnlig och äktenskap/familj är SÅ viktig. Den är värd att kämpa för och låt oss be att åtminstone Kyrkan segrar i detta.)

Frågan måste först reduceras till huruvida en präst är skyldig att inneha vigselförordnande från Kammarkollegiet. Kammarkollegiet har sagt att jag inte är skyldig att ha ett sådant. Svenska kyrkan menar att jag måste. Men jag måste inte det för att ha en vigsel. Jag kan förrätta en vigsel lika mycket som alla andra präster, med den skillnaden att kontrahenterna registrerat sig först. Jag kan inte ha en juridisk vigsel, men en kyrklig. Ni hör ju själva. Det var ett oklokt beslut av Domkapitlet därför att de har gjort sig beroende av Kammarkollegiet. Det är ju Kammarkollegiet och inte Svenska kyrkan som utfärdar förordnandet. Svenska kyrkan måste, enligt min mening, ta sig ur detta dilemma genom att ge fribrev till mig och andra som vill ha det

Jag har INTE problem med min arbetsgivare som är Värnamo Kyrkliga Samfällighet. Kanske har jag till och med deras stöd. Hur som helst. Men varför har då DK lagt sig i? Jo, de är Tillsyningsmyndighet. Men vad betyder det? Om jag har hjälpt min arbetsgivare genom att visa var jag står, hjälpt kyrkoherden att bättre kunna planera arbetet, - varför ska då DK lägga sig i? Och det domstolsmässigt? Hade det inte varit klokare att bara låta mig och andra slippa så är ju saken ur världen? I stället ska de fortsätta bråka? Ulf Ekman skrev en ledare i Världen I Dag med rubriken Nu dras tumskruvarna åt. Det är lite märkligt att inte fler bröder trätt upp offentlig till mitt försvar. Jag bryr mig inte, men det är fortfarande lite märkligt. Men kan jag (och komministern Tord Nordblom) vinna striden åt dem kanske de kommer efter? Detta var INTE uttryck för besvikelse, bara en stilla fråga.

En av kommentatorerna föreslår att jag kanske kan stämma DK. Nu börjar det bli riktigt intressant. OM, jag säger OM, och först då, Överklagandenämnden slår fast mitt straff inställer sig en tredje rond. Ska jag ta detta till Arbetsrättsdomstolen, AD? Av det enkla skälet att Kammarkollegiet säger till mig att det är OK att vara utan förordnande, medan DK tvingar mig och bestraffar mig. Då kanske man först ska vinna i AD (AD kan väl inte besluta att präst i Svenska kyrkan är TVINGAD att inneha vigselförordnande?) och sedan stämma stiftet för ärekränkning. Men så elak är jag nog inte.

Ja, så går tankarna efter ännu en dag. Nu är det snart fotboll. Sverige möter strax Finland i EM-kval och jag kommer definitivt att titta på den matchen, även om jag tycker Bajens matcher är mer intressanta. I morgon är det Sundsvall borta. Kari och jag reser jag till Stockhom i morgon, men i ett annat ärende. Vi ska lyssna till Eric Clapton i Globen. Det ni. Men eftersom detta sker onsdag-torsdag hör ni ingenting av mig förrän på fredag. Då är min lediga dag och jag göra vad jag vill. Jag ska skriva ett överklagande! Vi hörs.

Om inte jag driver det vidare; vem gör det då?

2011-06-05T20:09:00.005+02:00

Nu har jag haft ett långt samtal med käre far, Allan i Katrineholm. Han frågade naturligtvis om hur jag tagit detta med Domkapitlets skriftliga erinran. Jag sa som det var. Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått inte bara 40-50 starka uppmuntringar utan också uppmaningar att överklaga. Jag ska redovisa fyra starka skäl för er

För det första fick "populisten" som skrivit några kommentarer mig att på nytt ställa frågan till mig själv. Jag tycker om hans argument; Om du inte kan följa Bekännelsen får du väl följa svensk lagstiftning! Kammarkollegiet har sagt att ingen kan tvingas att inneha ett vigselförordnande, underförstått inte ens en präst. Det rimmar med min vän advokaten som sa; då blir det en arbetsrättstvist.

För det andra ställde Dag Sandahl frågan. Det kanske inte var helt överraskande. Alla vet att på vilken sida han kämpar i kyrkokampen. Men så läste jag nyligen in hans blogg, dagens; "Och hanteringen av Håkan Sunnliden reser många frågor. Skriftlig erinran - hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Du kan själv läsa slutet på hans blogg genom att klicka till höger.

För det tredje läste jag ledaren i Världen i Dag. Den var skriven av pastor Ulf Ekman. Han kommenterar faktiskt detta tillsynsärende. Han ställer naturligtvis kritiska frågor till Svenska kyrkan angående behandlingen av Håkan Sunnliden. Nu har jag inte ledaren framför mig, men vill minnas att den sista meningen löd ungefär så hör: Det är förfärande att se Svenska kyrkans förfall, men också hur de som vet bättre tiger". Det taggade mig. Varför är det, förutom Dag Sandahl, så tyst? Min tes förutom de som tycker som Domkapitlet är: de är rädda. En kollega antydde för mig hur jag ska förstå det; "Du kämpar som en David mot Goliat." Jag är osäker på vad han menade, men trodde att han menade att mina möjligheter är utsiktlösa. Jag kommenterade med orden: "Vem var det som vann?"

För det fjärde läste jag på eftermiddagen Söndagskrönikan i SvD. Jag läser gärna PJ Anders Linder, inte bara för att han är från Värnamo, utan därför att han skriver politiskt klokt. Den krönikan handlar inte om mig, men om nationaldagen. Han skriver:

"Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människorna i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt."

Det är bra skrivet, men överför det på Svenska kyrkan. Den kyrliga ledningen borde inte bestraffa mig utan arbeta för en gemensam känsla för alla oss inom Svenska kyrkan. Domkapitlet har gjort det motsatta; att förklara en av de mest lojala för illojal är ett misstag. Var finns känslan av samhörighet när man utestängs från all karriär? Hotas med nedsättning av lönen? Och stämplas för illojal när man håller sig till Bekännelsen? Men förhoppningsvis kan det rättas till. VSB, som jag fick lära mig att skriva i småskolan. Det betyder Vilket Ska Bevisas.

Sammantaget betyder detta att jag för närvarande vacklar. Jag tänkte INTE överklaga, men har tvekat eftersom ärendet blivit principiellet viktig för prästerskapet. Om inte jag driver det vidare; vem gör det då? Min vän advokaten tyckte jag ska låta bli, eftersom mitt straff kan komma att förvärras. Men jag tror att han då tänkte på Arbetsrättsdomstolen. Att gå vidare till Svenska kyrkans Överklagandenämnd kostar sannolikt ingenting och betyder sannolikt ingenting. Därav min tvekan. Men det går att vända på argumentet. Just därför ska jag överklaga.

När eller om jag förlorar där kan jag göra ärendet till en arbetsrättstvist. Då står kyrkan mot staten. Kyrkan vill tvinga mig att inneha ett förordnande, men staten har friat mig. Vem har rätt? Staten eller kyrkan? Problemet är bara att ett sådant ärende går förmodligen över flera år och det kostar hundratusentals kronor. Jag tror staten väger tyngre än kyrkan, men kanske kan jag uppnå samma önskvärda resultat genom att gå direkt till Riksdagen? Nu börjar ärendet bli principiellt viktigt.

OM, säger om, jag osannolikt förlorar mot staten då är det EU-domstolen som gäller. Är det rimligt att tro att EU anser det aboslut nödvändigt att präster inom Svenska kyrkan innehar vigselförordnande? Tror inte det.

Nu börjar jag förstå Dags ord: "hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Be. tillsammans med mig att jag får vägledning i denna sak. I morgon ska jag gå igenom detta för mig själv, ringa en eller annan. Det är bara det att överklagandetiden är satt till tre veckor. Och jag som varit på semester i två av dessa tre veckor. Kan det vara så illa att det är för sent? Återkommer så for jag vet svaret.

PS Käre far, som kämpar på samma sida som mig i kyrkokampen, var inte heller främmande för ett överklagande. DS

Sunnliden om kritiken från Domkapitlet

2011-06-03T13:39:00.006+02:00

Så lyder rubriken i dagens nummer av Värnamo Nyheter. De är iallafall bra på att sätta rubriker. Jag återger artikeln här och återkommer om någon eller några dagar med ytterligare kommentarer.

Sunnliden om kritiken:
"Domkapitlet försöker att skrämmas"

– Domkapitlet försöker att skrämmas. De är rädda att fler präster ska göra likadant som jag.
Det säger Värnamoprästen Håkan Sunnliden om kritiken från domkapitlet.

Domkapitlet har gett Håkan Sunnliden en skriftlig erinran för att han har avsagt sig rätten att viga. Enligt domkapitlet har Håkan Sunnliden därmed agerat illojalt mot Svenska kyrkan och brutit mot ett prästvigningslöfte.

Lögn
Håkan Sunnliden hävdar att domkapitlet, genom att ge honom formell kritik, vill skrämma andra präster som är emot Svenska kyrkans anpassning till den könsneutrala äktenskapslagstiftningen till lydnad.
– Jag tror tyvärr att domkapitlet också kommer att stoppa en del att göra som jag, säger han.
Håkan Sunnliden tycker att domkapitlets kritik avslöjar en lögn inom Svenska kyrkan. Enligt honom har kyrkomötet sagt att det inom Svenska kyrkan kan finnas två olika åsikter som är lika mycket värda.
– Man är ju tvingad att ha ett förordnande att viga från Kammarkollegiet. Det är antingen det eller så får man betala med en skriftlig erinran, säger Håkan Sunnliden.
Han tycker inte att domkapitlets ståndpunkt att präster som har ett vigselförordnande inte har skyldighet att viga räcker:
– Har man ett förordnande riskerar man att bli anklagad för diskriminering om man av någon anledning vill neka någon vigsel. Den typen av rättsfall har vi framför oss.

"Är en fri man"
Utan vigselförordnande behöver Håkan Sunnliden dock inte bekymra sig för egen del.
– Jag behöver ju inte ta ställning till det där. Jag är en fri man, säger han.
För Håkan Sunnliden är frågan om vigselrätten ett uttryck för den politiska kampen inom Svenska kyrkan om vilken typ av kyrka man ska vara. Därför kommer han att driva frågan vidare. Bland annat ska han skriva två motioner till kyrkomötet. Den ena ska föreslå att alla präster ska kunna avsäga sig vigselrätten utan risk för att straffas.

Riksdagen
Han funderar också på att ta frågan till riksdagen.
– Vi kan inte ha det så att man kan tvinga någon att ha ett förordnande, säger Håkan Sunnliden.
Det lutar dock åt att han inte överklagar domkapitlets beslut.
– Jag tror inte det gör någon skillnad. Man hade bestämt sig redan innan man pratade med mig om det här.

text: Henrik Timner, Värnamo Nyheter

Det är inte slut än

2011-05-31T15:55:00.007+02:00

Nu går mitt ärende över i fas 2 och jag hoppas att jag inte kommer att trötta ut mina läsare. Jag får försöka sålla lite.

Det är, många som har hört av sig till mig på olika sätt. Igår fick jag ett mail från en blivande kollega. Han hade plockat fram ett par cita från Svenska kyrkans Bekännelseskrifter. De var gott att bli påmind om dessa ord som går stick i stäv med det beslut Domkapitlet har tagit. Det bästa är nog från Confession Augustana och lyder på lite gammelsvenska som så: "Men när Biscoparne lära eller stadhga någhot som är emoot Euangelium, tå haffua Församlingarna Gudz befalning, som förbiudher bewijsa them någhon lydhna och hörsamheet."

Jag har en hög med vykort och brev som jag ännu inte har besvarat, men jag hoppas alla som läser det här förstår att jag uppskattar ert stöd. Idag hände också det att en Värnamobo kom in och på grund av mitt handlande begärde sitt inträde i Svenska kyrkan. Kan man tänka sig! Jag tror att kyrkoherden kommer att bevilja hans inträde.

Jag har också hunnit med ett långt samtal med chefredaktören på Värnamo Nyheter (VN)och den journalist som framöver kommer att bevaka de kyrkliga frågorna. Jag sa som det var att jag inte har något förtroende för dem efter dessa år, men att okunnighet går att råda bot på, - om man vill. Vi fick ett fint samtal och jag gav därefter en ganska utförlig intervju där jag kommenterar Domkapitlets i mitt tycke mycket okloka beslut. Men jag ser mer fram emot att få träffa de inblandade själva ansikte mot ansikte. Jag är ju numera på stiftet emellanåt.

I samtalet med VN kunde jag också konstatera att den politik som Socialdemokraterna uthållit och med tvångsmedel arbetat för under hela 1900-talet snart är helt genomförd. I tidningen Socialdemokraten stod att läsa:

Genom sin statsnatur, sin världslighet, sin brist på religiös fanatism som institution betraktad erbjuder statskyrkan vissa förutsättningar för att föryngras under en växande tolerant samfundsanda ... Kyrkorna fritt upplåtna för kunskapsmecdelande och goda konstnärliga förströelser, och 'ett prästerskap' fungernade administrativt som kyrkvärdar och registreringstjänstemän - det är alls ingen otänkbar utveckling. ... En sådan kyrka kunde bli en välbehövlig motvikt till den 'intolerans' som bredde ut sig i den framväxande frikyrkligheten. Man borde därför undersöka om statskyrkan kunde byggas om istället för att rivas.

Nu har vi facit i hand. Den är ombyggd och vill inte se några illojala präster i sitt sammanhang. Men jag tror inte att sista ordet är sagt i den saken. Liberalerna kommer aldrig att kunna hålla igång någon kyrka alls. Bara dem som utgör och bygger församling kommer att klara det. Den som vill läsa mer om socialdemokratisk kyrkopolitik (med gott understöd av Centerpartiet) kan med fördel läsa en avhandling av Daniel Alvunger kallad Nytt vin i gamla läglar - socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973.

Det är inte slut än.

Domkapitlets beslut

2011-05-28T11:38:00.003+02:00

Protokollet från Domkapitlet (DK) är på fyra A 4. Efter en inledning där det sägs att jag har skickat tillbaka förordnandet och att DK motsatt sig detta förklaras att DK den 18 mars beslutade att inleda ett tillsynsärende mot Håkan Sunnliden. Sedan sägs att ett möte ägt rum och att jag har fått svara på fem frågor. Det upptar sid 2 och 3. Det är detsamma som jag publicerade här på bloggen den 10 maj. Sedan sägs att DK vid dagens sammanträde fått ställa kompletterande frågor. Sedan kommer det:

Domkpaitlet gör följande bedömning:

Enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen får domkapitlet förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigninstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela prästen skriftlig erinran, om prästen såvitt nu är i fråga har brutit de löften som han eller hon har gjort vid vigningen.

Vid sin prästvigning har Håkan Sunnlden lovat att "troget efterleva kyrkans lag och ordning ...". Svenska kyrkan har begärt och fått tillstånd enligt lag (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund och sedan hos Kammarkollegiet sökt förordnanden för sina präster som vigselförrättare. Det är således precis som förr Svenska kyrkans ordning att förrätta vigslar. Som tidigare gäller också att en enskild präst inte har skyldighet att viga.

Mot denna bakgrund finner domkapitlet att Håkan Sunnlide, då han begärt att Kammarkollegiet ska återkalla hans förordnande som vigselförrättare, både handlat illojalt mot kyrkan och att han brutit det löfte han gett vid prästvigningen att "troget efterleva kyrkans lag och ordning". Vad han anfört till stöd för sitt ställningstagande medför inte enligt domkapitlets åsikt annan bedömning.

Domkapitlet i Göteborgs stift har i november 2010 i ett liknande ärende gjort ett uttalande, som lyder: "Svenska kyrkan har ansökt om och erhållit vigselrätt för sitt prästerskap vilket innebär att varje präst har fått vigselförordnande samtidigt som ingen präst tvingas att förrätta vigslar. Om någon är missnöjd med kyrkans beslut att ansöka om vigselrätt finns det demokratiska vägar att gå för att skapa en förändring. Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik."

Domkapitlet, som instämmer i bedömningen av hur man bör gå till väga för att försöka åstadkomma förändringar i gällande ordning, finner dock att det inte räcker med att kritisera utan att en åtgärd enligt 31 kap 12 § kyrkoordningen inte kan undvikas.

Domkapitlet beslutar därför i enlighet 34 kap. 12 § 1 punkten kyrkoordningen att tilldela Håkan Sunnliden en skriftlig erinran.

Det antecknas att även domarledamoten Klas Bergenstråhle deltar i beslutet.

Så ser det alltså ut. Hur går vi nu vidare? Har du idéer på hur vi kan gå vidare rent politiskt? M och Mp borde väl tillsammans gå på min linje? Hjälp mig gärna med lite tankar kring detta.

En första kommentar till Domkapitlets beslut

2011-05-27T18:29:00.008+02:00

Idag har jag hämtat ut beslutet från Domkapitlet. Det kom som ett rekommenderat brev och jag fick skriva under ett mottagningsbevis. Jag visste redan innehållet, men såg fram emot att läsa själva beslutet. Jag hade i allfall 25-30 redovisade skäl för mitt handlande. Vad skulle Domkapitlet sätta emot? Det visade sig att jag har brutit ett av mina prästvigningslöften och därför beslutade Domkapitlet att "tilldela Håkan Sunnliden en skriftlig erinran". Arma kyrka! Det var gott att höra gode vännen Hans Sundbergs tröstande ord: "Den siste som skulle svika den allmänneliga kyrkan är du! Hur kan Dompkapitlet göra så mot dig?!" Nåja, så är det ialla fall. Jag ska under morgondagen lägga ut texten i sin helhet. Hinner inte nu, eftersom Hammarby spelar på TV4 Sport om 5 minuter.

Jag hann också läsa Bengt Malmgrens blogg där han redan hunnit med att kommentera Domkapitlets beslut ur ett Romerskt-katolskt perspektiv. Det var också på hans hemsida jag såg att det varit som nyhet på radion. Jag har inte lyssnat på det, men ska göra det senare. Klicka här.

Jag vet med andra ord inte vilken vinkel radion tagit, men hoppas att de bara redogjort för beslutet. Den där ständig fixeringen vid homosexualitet lär väl hänga med. Bengt skrev en mycket fin blogg. Jag blev nästan lite rörd. Tänk att få att få ha om inte hela kristenheten på sin sida så ialla fall någon miljard eller så. Men jag förstår inte vad han menar med att "om beslutet står kvar". Varför skulle det inte göra det? Tror han att jag tänker överklaga? Det tror inte jag - idag. Det kommer inte att göra någopn skillnad. Svenska kyrkans ledning är inte mottaglig för argument. De vill inte diskutera saken. Det är uppenbart. De vill bara stautera exempel så inte fler gör som jag. Men jag tror att det blir fel och att saken är oundviklig i framtiden. Och jag tror det finns lösningar på problematiken också, - när ledningen är beredd att lyssna.

Denna erinrar innebär tre saker. För det första har den ingen praktisk beydelse. För det andera anser Domkapitlet att saken är utagerad och för det tredje har vi nu fått fått ett pris på vad det kostar att återsända sitt vigselförordnande. Det är väl inte dåligt?

Den som vill kan läsa Bengts blogg.

2011-05-26T09:01:00.003+02:00

Protokollet från Håkans möte med domkapitlet är justerat. Domkapitlet beslutade att ge Håkan en skriftlig erinran.
En längre kommentar kring beslutet kommer Håkan själv att skriva inom ett par dagar.

Tills dess finns här det anförande Håkan hade på mötet med domkapitlet den 16 maj.

Stiftsjurist Vibeke Bergman

Håkan Sunnliden
Komminister i Värnamo

Domkapitlet i Växjö stift
Sammanträdet den 16 maj 2011

Inledning
Tack för att jag har fått komma hit och tala för min sak. Jag har redan försökt förklara för stiftsjuristerna varför jag har skickat tillbaka mitt vigselförordnande. Det har under resans gång visat sig att till exempel journalister, jurister och teologer har olika sätt att närma sig äktenskapet på. Massmedia tror att min handling har att göra med min syn på homosexualitet. Juristerna tror att det handlar om illojalitet mot ett demokratiskt fattat beslut. Men man kan också närma sig problemet ur ett kyrkohistoriskt perspektiv, ett ekumeniskt eller demokratisk perspektiv. Jag tror att ett perspektiv är otillräckligt och därför är jag tacksam för den möjlighet som Ni har gett mig.

Bakgrund
Jag är inte juridiskt skolad även om kyrkorätt ingick som en del i min teologiska utbildning. Men om jag förstått saken rätt grundar sig svensk lagstiftning på vad som kallas naturrätten, det vill säga varje människa inser på ett naturligt sätt att vad lagen säger är rätt och giltigt. Rätten och de mänskliga rättigheterna är allmänna, universella och kan inte ifrågasättas. Vår demokrati grundar sig på denna naturliga insikt. Beslutet om den nya Äktenskapsbalken är emellertid inte fattat på den grunden utan på naturrättens motsats, rättpositivismens. Jag säger inte att det måste vara fel, men menar att också ett sådant beslut måste landa i den naturliga lagen om rättskänslan och rättsäkerheten ska bevaras. Ingen av oss kan idag veta hur länge den nya Äktenskapsbalken kommer att bestå, men däremot att beslutet till sist måste till landa i den naturliga lagen för att rättskänslan ska bevaras. Jag är inte övertygad om reformens riktighet och jag befarar att jag sviker mina prästlöften om jag medverkar i den.

Min önskan är därför att Domkapitlet lämnar mitt ärende utan åtgärd.

Argumentation
Jag vill förklara mitt handlingssätt med hjälp av sju huvudpunkter. På så sätt hoppas jag också kunna visa Domkapitlets ledamöter att jag inte har brutit mot mina prästvigningslöften och att förordnandet faktiskt inte ingår i min befattningsbeskrivning.

För det första innebär Riksdagens beslut att äktenskapet är könsneutralt, något annat äktenskap finns inte. Kammarkollegiet har upplyst mig om att så länge jag har ett vigselförordnande är jag ”skyldig att följa bestämmelser om vigsel i lag eller annan författning”, något jag alltså inte önskar. Jag väljer då att sända tillbaka mitt vigselförordnande. Den sekulära statens definition av ett äktenskap ligger vad jag förstår i strid med den allmänneliga Kyrkans lära och tradition. Den allmänneliga Kyrkans förståelse av äktenskapet bygger på att man och kvinna kompletterar varandra. Därigenom skapar Gud en unik livs- och kärleksrelation som är öppen för att ge livet vidare till nya människor. Synen på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna delas av alla större kulturer i världen och kan sägas höra till mänsklighetens gemensamma arv. Denna syn harmonierar med naturrätten och den strider inte mot rättviseprincipen att alla ska behandlas lika, inte heller är det fråga om någon diskriminering eller särbehandling. Äktenskapet är instiftat av Gud och har avgörande betydelse för människors identitetsskapande, normbildning, hälsa och välmående.

För det andra innebär det faktum att Svenska kyrkan nu har bejakat den civilrättsliga definitionen av ett äktenskap att det inte längre ens finns någon term för den tidigare definitionen av ett äktenskap. Kari och jag har sex barnbarn. Två av dem har börjat skolan. I skolan kommer de att få lära sig vad ett äktenskap är. De får veta att ”när två ingår äktenskap kallas de äkta makar”, att detta är könsneutralt och kan ”upplösas genom äktenskapsskillnad”. I det läget vänder de sig till morfar eller farfar som är präst i Svenska kyrkan. Ska jag då säga att ”jo, just så är det. Detta är också den kristna synen”. Nej, det kan jag inte. Det är därför inte trovärdigt av mig som avlagt prästlöften att undervisa om det kristna äktenskapet och samtidigt inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet. Hur ska, för övrigt, vi präster fortsättningsvis undervisa våra konfirmander? Jag lämnar den frågan obesvarad.

För det tredje är det viktigt för mig att stå kvar i den ekumeniska samsynen på äktenskapet.
Redan innan Kyrkomötet tog beslut om att ändra sin syn på äktenskapet protesterade de historiska kyrkorna. Först den Rysk-ortodoxa kyrkan, men senare också Vatikanen och stora lutherska kyrkor som Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien.

För det fjärde innebär Kyrkomötets beslut att godta den nya Äktenskapsbalken inte att prästen har en skyldighet att viga. Kyrkomötets beslut har inte ändrat på det. Kammarrätten har däremot strukit under ”att vigselförrättare är skyldig följa bestämmelser om vigsel i lag eller annan författning”. Jag har därför valt att avstå från att inneha vigselförordnande och Kammarrätten har beviljat detta.

För det femte heter det i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 att ”Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet”. Under diskussionerna innan beslutet poängterades det flera gånger att vigselfrågan inte skulle ha någon betydelse för prästkandidater eller tjänstetillsättningar. Precis som tidigare skulle den enskilde prästen inte ha vigningsskyldighet.

För det sjätte får Kammarkollegiets besluta att återkalla mitt förordnande försumbara konsekvenser för pastoratet och kyrkoherden, eftersom det ändå alltid kommer att finnas människor med vigselförordnanden. Mina kollegor i Värnamo får inget merarbete eftersom ingen präst behöver arbeta mer än 40 timmar per vecka. Kyrkoherden är prästernas arbetsledare och har möjlighet att omfördela arbetet. Det är istället så att det blir lättare för honom att planera vigslarna när han vet vilka han kan räkna med. Genom att jag avstår förordnandet slipper vi dessutom onödiga diskussioner och arbetsmiljön förbättras för alla berörda.

För det sjunde sägs det ibland att min tjänstbarhet skulle begränsas om jag inte kan förrätta vigslar. Detta visar på en förändrad syn på prästens identitet som är främmande för den allmänneliga Kyrkan. Den förutsätter nämligen att förrättandet av vigslar ingår i prästens identitet och tjänstbarhet. Men det är inte Svenska kyrkan som definierar äktenskapet och det är inte heller Svenska kyrkan som förordnar prästerna att viga. Svenska kyrkan äger helt enkelt inte den frågan och eftersom prästen inte har skyldighet att viga, kan det knappast heller inte ingå i hans tjänstbarhet. Dessutom är det fortfarande möjligt för mig att leda vad Kyrkohandboken kallar för ”Välsignelse över ingånget äktenskap”.

Sammanfattning och avslutning
Jag är inte jurist. Jag är teolog, men rätt övertygad om att Domkapitlets ledamöter förstår att det faktum att jag sänt tillbaka mitt vigselförordnande har att göra med den kristna undervisningen och med gemenskapen i den allmänneliga Kyrkan.

Huvudinvändningen mot mitt handlande har varit att jag brutit de löften jag gav i samband med min prästvigning. Frågan jag fick löd: Du har vid Din prästvigning lovat att ” troget efterleva kyrkans lag och ordning…”.

Jag menar att vigselförordnandet inte alls sorterar under Svenska kyrkans lag och ordning, utan under Kammarkollegiets. Och därför kan inte vigselförordnandet anses knutet vare sig till prästvigningen eller prästens identitet. En präst inom Svenska kyrkan ska rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten. Detta är också vad det första av de fyra prästvigningslöftena säger. Jag prästvigdes den 29 januari 1978. Det var Kyndelsmässodagen och hela min familj hörde mig högtidligen avlägga mina löften. De vet också hur mycket denna dag har betytt och betyder för mig. Om Domkapitlet nu skulle ålägga mig och andra präster att inneha Kammarrättens vigselförordnande förändrar Domkapitlet förutsättningarna för mig. Det är inte jag som har ändrat dem. Tvärtom har jag varit lojal mot mina prästvigningslöften. Det kan därför inte sägas att jag varit illojal mot Svenska kyrkans ordning. Jag ber därför Domkapitlet att lämna min sak utan åtgärd.

Inför Domkapitlet i Växjö stift 16 maj 2011

Håkan Sunnliden, komminister i Värnamo

Diverse intressanta kommentarer?

2011-05-16T22:03:00.005+02:00

Igår inträffade det att Tre Kronor förlorade mot Finland med inte mindre än 6-1 i en VM-final! Jag följde matchen. Det är verkligen inte bra. Vi talar om ishockey för den som inte hänger med. Detta bedrövliga faktum vägdes dock upp av att Bajen (dvs Hammarby IF) vann hemma mot Västerås med 3-1, - i fotboll.

Nu följer jag inte bara Bajen även om det är viktigt, utan också nyheter i allmänhet. Ikväll hörde jag att SAAB gjort upp med ett bilföretag i Kina. Detta skulle naturligtvis ifrågasättas av svenska medier. I och för sig inte fel, men reportaget i TV4 visade att de svenska journalisterna inte var särskilt insatta. Jag tror inte att de ens hört talas om det kinesiska företaget, än mindre förstått "spelet". Nåja, det är som Victor Müller sa; det visar sig.

En annan nyhet, väl så intressant, var att valet i Västra Götaland engagerat 43 %. Kommentatorerna gjorde gällande att detta är en demokratisk KRIS. Det går inte att hävda att "folket" ens står bakom valet. Kan så vara. Jag kan hålla med dem men jag måste tänka ett varv till. Hur många röstar egentligen i kyrkovalet? 10 %! Det betyder att demokratin inte står bakom Svenska kyrkan, till exempel Kyrkomötet. Kan det verkligen vara så?

Som du ser är det många tankar som "drabbar" mig varje dag. Det ska bli skönt att ta semester ett par veckor.

Tillbaka från Domkapitlet

2011-05-16T13:18:00.002+02:00

Jaha, då var det gjort. Först hade jag tänkt att lägga ut mitt tal till Domkapitlet på bloggen, men förstår nu att det vore oklokt. Domkapitlet är värt min respekt och behöver få fatta sitt beslut i lugn och ro. Det betyder att bloggen och massmedia får vänta tills protokollet är justerat. Så jag får väl återkomma då. Hur det gick?

Jag har försökt att förklara så gott jag har kunnat varför jag har skickat tillbaka mitt förordnande. Jag menar att det måste väl vara OK? Jag har ändå ingen användning för det. Det är sant att Svenska kyrkans präster per automatik har ett vigselförordnande, men det är också sant att ingen behöver använda sig av det. Kammarkollegiet tyckte det var OK att jag skickade tillbaka det. Nu får vi vänta och se vad Domkapitlet säger. Jag hoppas de är så kloka att de lämnar ärendet utan åtgärd.

Måste bara också få berätta att Kari och jag reser bort i morgon, 14 dagar i Norge. Jag vet inte om jag kan blogga de närmaste 14 dagarna. Vi tillbringar den mesta av tiden på en båt, men jag ska försöka sörja för att ni på något sätt får höra av mig så fort jag fått besked om Domkapitlets beslut.

Domkapitlet i all ära, men det känns ganska skönt att vara tillbaka därifrån.

Tiden arbetar för oss

2011-05-12T20:15:00.000+02:00

Det är torsdag och ännu en arbetsdag är till ända. Prästerna och diakonerna samlas varannan torsdag för att samtala om framtiden i Värnamo församling. Vi hade ett fint samtal idag och jag tycker att bilden inför framtiden klarnar något. Det nya paradigmet framstår alltmer som det enda alternativet. Det gäller för oss alla att ha en riktig samhällsanalys, tacka Gud för det som har varit, vårda de nya tankarna som växer fram och att få en smidig övergång förmodligen genom försöksverksamheter. Jag tror att vi kommer att få god hjälp av Växjö stifts nya koncept
Till tro som syftar till att alltid ha det heliga i centrum. Det är utifrån vår gemenskap med Jesus som lärjungaskap, ledarträning, mission och smågrupper sedan växer fram.

Eftermiddagen har gått åt till att flytta bokhyllor och böcker. Jag håller på att flytta ner mer av det jag haft hemma till Församlingshemmet. Snart har jag ingenting kvar hemma utan allt på jobbet. Det känns ganska bra, men det är många böcker vi talar om, så den större delen av morgondagen går också åt till detta. Jag vill bli klar innan jag går på semester från och med söndag och månaden ut.

Sedan kom Kyrkans Tidning. Den innehåller i regel inga större överraskningar. Men det fanns en positiv kommentar på ledarsidan som menade att Frälsningsarmén får tycka och tro som de vill. Det var skönt att läsa. Låt oss hjälpas åt att motarbeta den svenska och oerhört dryga ny-moralismen! Journalisterna har levt alltför länge på vår fåfänga och vårt behov av smaskiga nyheter. Den typen av gammel-media behöver vi inte längre.

Morgondagen ska jag också ägna åt att förbereda mitt tal inför Domkapitlet. Jag ser verkligen fram emot detta. Jag inser att jag har alla argument på min sida, men som min vän advokaten säger; jag kan falla på att mina argument är politiskt inkorrekta. Tyvärr har jag alltför många gånger varit med om att samtliga inser en sak med förnuftet och ändå röstar tvärtom efter sina känslor. Men var med mig i förböner än en gång. Inte bara för min skull utan därför att ärendet är principiellt viktigt - inte minst för Svenska kyrkan. Var frimodiga. Tiden arbetar för oss.

Svaren jag gav till stiftsjuristerna

2011-05-10T16:51:00.004+02:00

Kära bloggläsare. Tack för era förböner i denna viktiga sak. Ni har fått se frågorna jag fått ifrån Domkapitlet. Idag har vi tagit oss igeneom denna "förundersökning" och nu ser jag fram emot sammanträdet på måndag, den 16 maj kl 10. Här nedan följer dokumentationen. Stiftsjuristerna har fått den, ledamöterna får den och här får ni den. Läs och begrunda. Mer kommer senare.

hälsningar Håkan

Domkapitlet i Växjö stift
Stiftsjuristerna Vibeke Bergman och Charlotte Brokelind
Med anledning av samtal fört med komministern Håkan Sunnliden den 19 maj 2011

1.Den som har förordnande som vigselförrättare inom Svenska kyrkan är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har föranlett att Du ändå avstår från det vigseluppdrag Du fått som präst i Svenska kyrkan?

1. Det finns bara ett äktenskap och staten definierar det på ett sätt som strider mot den allmänneliga Kyrkans lära och tro. Kammarkollegiet utfärdar vigselförordnandet och vigselförrättare har skyldighet att följa Kammarkollegiets anvisningar.

2. Det är inte trovärdigt att undervisa om det kristna äktenskapet och samtidigt inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet.

3. Inom Svenska kyrkans finns flera hedervärda definitioner av ett äktenskap.

4. Jag är alls inte skyldig att förrätta några vigslar, utan kan betrakta förordnandet som ett statligt sidouppdrag, eftersom jag inte längre är myndighetsperson.

5. Eftersom jag inte har vigselskyldighet kan det inte heller anses ingå i befattningsbeskrivningen.

6. Eftersom jag avstår från vigselförordnandet behöver ingen uppfatta mitt handlande som att jag provocerar, demonstrerar eller att jag diskriminerar någon. Det är direkt olämpligt att enskilda präster ska behöva kompromissa med Kyrkans tro, döma kontrahenternas lämplighet och tvinga arbetsgivaren till osäkerhet.

Det finns följaktligen flera goda skäl för att avstå förordnandet.

2. Hur ser Du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla ditt förordnande som vigselförrättare får för pastoratet?

7. Konsekvenserna är försumbara eftersom det alltid kommer att finnas människor med vigselförordnande.

8. Om en, flera eller alla präster återsänder sitt vigselförordnande är det ytterst statens skyldighet att sörja för att vigseln kan genomföras, inte Svenska kyrkans. Om Svenska kyrkan får problem med antalet vigselförrättare visar det att reformen var felaktig.

9. Det är också möjligt för KM att besluta om att andra än just präster kan inneha vigselförordnande.

3. Hur ser Du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla ditt förordnande som vigselförrättare får för dina kolleger?

10. Mina kollegor får inget merarbete eftersom ingen präst behöver arbeta mer än 40 timmar per vecka.

11. Kyrkoherden i Värnamo är prästernas arbetsledare och har möjlighet att omfördela arbetet. Det är istället så att det blir lättare för honom att planera vigslarna när han vet vilka han kan räkna med.

12. Genom att jag avstår förordnandet slipper vi onödiga diskussioner och arbetsmiljön förbättras för alla berörda.

4. Din tjänstbarhet som präst begränsas i och med att Du inte längre kan förrätta vigslar inom Svenska kyrkan. Hur ser Du på detta?

13. Frågeställningen förutsätter att förrättandet av vigslar ingår i prästens identitet och tjänstbarhet. Men det är inte Svenska kyrkan som definierar äktenskapet och det är inte heller Svenska kyrkan som förordnar prästerna att viga.

14. Prästen har ingen skyldighet att viga och därför kan det knappast i förlängningen ingå i hans tjänstbarhet.

15. Det är fortfarande möjligt för mig att leda gudstjänster, men inte som myndighetsutövning.

16. Efter att stat och kyrka skilts åt anser jag att mitt handlande bidrar till en sund och nödvändig utveckling av reformen.

5. Du har vid Din prästvigning lovat att ” troget efterleva kyrkans lag och ordning…”. Hur ser Du på Din begäran att Kammarkollegiet skulle återkalla förordnandet som vigselförrättare med vetskap om Ditt avgivna prästlöfte?

17. Jag menar att vigselförordnandet inte alls sorterar under Svenska kyrkans lag och ordning, utan under Kammarkollegiets.

18. Vigselrätten kan inte anses knuten till prästvigningen. Det kan därför inte sägas att jag varit illojal mot Svenska kyrkans ordning.

19. Svenska kyrkan definierar sig själv som en evangelisk-luthersk kyrka. Det betyder bland annat att vi inte ska blanda ihop det världsliga och det andliga på ett sådant sätt som Svenska kyrkan faktisk gör just nu. Istället borde vi arbeta för en renodlad civilrättslig ordning och att Svenska kyrkan ber och firar gudstjänst i ordets rätta mening.

20. Det är inte jag som har ändrat ÄB, utan staten. Svenska kyrkan har anpassat sig till denna förändring och därmed förändrat förutsättningarna för vigselgudstjänsten. Tvärtom har jag varit lojal mot mina prästvigningslöften från 1978 som jag lovade, men nu tvingades jag ta ställning till de nya förutsättningarna. Jag valde då att sända tillbaka förordnandet.

- en teologisk seger?

2011-05-09T21:50:00.004+02:00

Detta var inget vidare. Bajen torskade mot BP med 1-0 efter att ha gjort en mycket dålig match. Jag måste säga att jag är förvånad av att se dem spela som de gör med tanke på det fantastiskt fina spelarmaterial de har. Gamla rutinerade spelare som Paulinho och Björn Runström blandas med nya stjärnskott som Maic Sema och Sinan. Och ändå kan de inte göra ett mål. Är det tränarna eller lagledarna som inte räcker till? Taktikerna verkar liksom inte riktigt räcka till.

För övrigt har jag ägnat dagen åt att förbereda mig inför stiftsjuristerna undersökning av mig i morgon. Tanken är att jag ska försvara mig genom att svara på följande fem frågor.

1. Den som har förordnande som vigselförrättare inom Svenska kyrkan är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har föranlett att Du ändå avstår från det vigseluppdrag Du fått som präst i Svenska kyrkan?
2. Hur ser Du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla ditt förordnande som vigselförrättare får för pastoratet?
3. Hur ser Du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla ditt förordnande som vigselförrättare får för dina kolleger?
4. Din tjänstbarhet som präst begränsas i och med att Du inte längre kan förrätta vigslar inom Svenska kyrkan. Hur ser Du på detta?
5. Du har vid Din prästvigning lovat att ” troget efterleva kyrkans lag och ordning…”. Hur ser Du på Din begäran att Kammarkollegiet skulle återkalla förordnandet som vigselförrättare med vetskap om Ditt avgivna prästlöfte?

Under dagens lopp står det klart för mig att det i stort sett är samma frågor som Tord Nordblom fick. Det betyder att Domkapitlen har pratat sig samman. De har rådgjort med varandra. Vi får se hur samspelta de är. Jag kan förstå att de samspelar, men kanske har de också rådgjort med varandra om hur de ska döma. Mina svar är isådanafall av underordnad betydelse. Jag har självklart tagit del av Nordbloms svar, men framför allt svarat själv. Nordblom skickade in sina svar. Jag möter dem ansikte mot ansikte, imorgon kl 10. Jag har också fått lov att närvara på sammanträdet den 16 maj, nästa måndag.

Jag har inte med mig någon advokat i morgon, men min diakon. Hon ska hjälpa mig att lyssna och skriva ner vad som sägs. Det är annars lätt att glömma bort vad som sagts.

Bajen torskade med 1-0, men det får väl vägas upp av en teologisk seger den 16 maj. Jag återkommer i morgon här på bloggen med mina svar.

Be för mig!

Hoppas det blir ett riktigt, riktigt dåligt program.

2011-05-08T20:42:00.004+02:00

Klockan är snart 21. det har varit en lång dag. Vi har haft en församlingsdag. Den började med Högmässa kl 11 och min uppgift var att predika över Joh 10:22-30. Veckans ämne är den gode Herden. Judarna omringade Jesus och frågade hur länge han skulle hålla dem i ovisshet, som om det vore hans fel att de inte kunde förstå. Jesus är tydlig i sin förkunnelse, men den är inte lätt att förstå om man inte tillhör honom. För att göra en lång historia kort var mitt huvudärende att vi inte kan räkna med den gode Herden om vi inte också räknar med Jesus som Herren. HERREN är min Herde och vi behöver få dessa epitet i rätt ordning. Först Jesus som Herren, sedan igenkännandes glädje och erfarenheten av att han är den gode Herden. Den som vill lyssna till predikan i sin helhet ska klicka här .

Efter en god lunch höll kyrkoherden ett anförande under rubriken Paradigmskifte. Det var ett 80-tal nyckelpersoner närvarande. Huvudföredraget, som jag hoppas vi får som fil, följdes av fyra korta seminarier på samma tema. Samtliga deltagare deltog i alla fyra seminarierna. Jag är ganska säker på att det satt igång en hel del tankar hos många. Eftermiddagen avslutades med ett panelsamtal som leddes av Runar Eldebo. Han predikade också i den avslutande gudstjänsten.

Det har varit mycket nu därför att förutom Hela Människans Riksstämma och Frimodig kyrkas årsmöte har jag alltså predikat och deltagit i församlingsdagen. Och ändå är det stiftsjuristernas undersökning av mitt fall som funnits med hela tiden. Imorgon ska jag ägna en stor del av dagen åt att förbereda mig. Även om jag har en hel del argument för varför de ska fria mig i Domkpaitlet den 16 maj ska argumenten sorteras.

Innan jag går ner för att se Agenda måste jag bara få ondgöra mig över de arma journalisterna. Jag har skrivit det förr. De är oftast komplett odugliga när det kommer till religiösa frågor och jag kan inte begripa varför de inte tar hjälp av några som förstår det bättre. Det är ett systemfel de lever med. Nu senast är det TV4:s Kalla fakta som gått in med dold kamera för att avslöja att det finns kristna som menar att homosexualitet är fel. Och dessa ska avslöjas. Och de ska hängas ut. Och de ska bespottas. Hur trött kan man inte bli?! Varför frågar de inte med öppen kamera? Varför undersöker de inte den kristna traditionen och försöker belysa den på ett sakligt sätt? Varför försöker de inte förstå? Varför lånar de sig till ett sådant smutsigt hantverk som det är att "vara ute efter någon eller några de i förhand bestämt"? Varför respekterar de inte religions- och åsiktfriheten? När de själva lever på den? Jag måste säga att det är väldigt svårt att känna någon som helst respekt för dessa murvlar. Hoppas det blir ett riktigt, riktigt dåligt program.

Det rör på sig

2011-05-06T10:06:00.005+02:00

Kommer just från tandläkaren. Nu har det gått en vecka sedan Frimodig kyrka var i Berlin och samtalade. Det finns mycket att blogga ifrån från dessa dagar. Låt mig här bara nämna Strukturutredningen i korthet. De flesta av mina läsare är kanske inte särskilt intresserade, men det är en viktig utredning som innebär att kyrkovalet fortsättningsvis bara gäller pastoratet. I ett pastorat (som har en kyrkoherde) kan det finnas 5, 10, 15 20 eller fler församlingar. Det är pastoratet som leder alltihop. Det betyder i praktiken att "all makt" utgår därifrån, men också att församlingarna slipper allt detta. Du som läsare kan fundera vidare på fördelar och nackdelar. Vill du läsa en presentation av det hela kan du klicka här : Där finns en intervju med utredningens ordförande och du kan också klicka vidare och få del av hela utredningen. En sak som kan vara bra att förstå redan nu är emellertid att Svenska kyrkan på högre nivå knappast intresserar sig för att bygga församling. Det går inte heller att bygga församlingen uppifrån. Nu kommer det framöver att helt ch hållet beror på DIG om det ska finnas någon församling alls. Få andra bryr sig. Jag lär återkomma till den.

Jag måste bara visa bilden av en äkta Eisbein, det vill säga fläsklägg. Denna serverades på en av restaurangerna vars namn jag glömt. Men själva rätten glömmer jag aldrig. En vecka senare rör den sig fortfarande i magen.

Jag har faktiskt mycket mer att berätta för att inte tala om minst ett par mycket spännande böcker jag läst på sistone, till exempel Karen Armstrongs bok För Guds skull.

Nu måste jag åka till Jönköping där Hela Människan håller sin riksstämma unde dagarna tre. I morgon lördag har också Frimodig kyrka sitt årsmötet. Också det i Jönköping. Får se om jag kan smita ifrån en stund. Det är inte lätt att vara på två ställen på samma gång, men det kan vara värt ett försök.

På tisdag är det dags att bli undersökt av stiftets jurister. Jag har också fått besked om att jag får närvara på Domkapitlets sammanträde den 16 maj. Det ska bli intressant och som sagt det rör på sig.

Här hör jag historiens vingslag

2011-05-02T08:31:00.008+02:00

Igår kväll kom vi tillbaka från några dagar i Berlin. Nomineringsgruppen Frimodig kyrka har varit samlad för att studera, samtala och förbereda arbetet för Kyrkomötet. Vi hann med en hel del och jag lär återkomma till detta något senare. Men jag fick också en del andra tankar eftersom jag nyligen läst en boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren. Om du finns som någon gång vill ta del av av vad som hände och hur Führern fungerade rekommenderar jag denna bok.

Hur kunde det gå som det gick i Tyskland under Andra Världskriget? Det finns två tankar som jag inte tycker har lyfts särskilt starkt tidigare. Den första handlar om socialdarwinismen. De flesta, också unga, känner väl till darwinismen med sina idéer om konkurrens och naturligt urval. Men kom ihåg att den engelske filosofen Herbert Spencer förde över samma resonemang på människan. Människan är ett djur. Det talades mycket om "herrerasen" och "undermåliga raser" långt före Hitlers tid. Hitler växte upp med dessa tankar på samma sätt som alla andra européer, inklusive dem i Sverige. Det är också dessa tankar som ligger bakom tvångssteriliseringar, lobotimeringar och aborter. Jag menar att vi inte har sett slutet av denna människosyn och det är skrämmande att tänka vidare med det perspektivet.

Den andra tanken handlar om demokratin. Det är värt att komma ihåg att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Han bestämde sig nämligen för att inte ta makten genom våld utan gå vägen via valurnorna. Han var övertygad om att det gick att besegra demokratin med dess eget vapen. I själva verket avskydde Hitler demokrati. Den breda massan är för dum för att utöva politisk makt. Det demokratiska styrelsesättet ledde bara till att folk lät sig manipuleras av massmedia som i sin tur är i händerna på storkapitalet.

De här tankarna fick jag på grund av boken, besöket i Berlin och därför att jag tror att särskilt de unga behöver få veta sådant som sällan eller aldrig sägs. Hitler tog livet av sig, men historien har inte stannat av. Berättelsen om européerna fortsätter och vi är en del av den. I Tyskland vill man naturligtvis glömma vad som hänt och begrava åtminstonen en del av historien. Därför har man aldrig pekat ut platsen för Hitlers bunker, men nu går den att hitta. Hitlers bunker har inte bara funnits. Den finns fortfarande. Nedan ser du den karta som är diskret uppsatt över bunkern.

Här hör jag historiens vingslag.

En vanlig onsdag

2011-04-27T10:16:00.003+02:00

Denna vecka kallas för Påskveckan. Nu firar vi den storslagna påsken i åtta dagar. Själv åker jag till Berlin ikväll. Frimodig kyrka har sammanträde med början i morgon till och med söndag. Då ska det diskuteras kyrkopolitik och planeras för motioner till kyrkomötet. Själv har jag tänkt mig åtminstone ett par motioner. Den om vigselförordnandet är given. Det är bara en fråga om hur den ska skrivas.

Annars verkar bilden av vigselförordnandet klarna något. Jag fick som sagt kallelsen och ska nu undersökas den 10 maj, kl 10 av stiftets jurister. Jag samtalade med stiftsjuristen om syftet med kallelsen. Vilken är åtalspunkten? Vilket material har ni tänkt använda mot mig? Svaren var lite svävande, men ändå tillräckliga så här långt. Hon lovade att skicka över de frågor jag kommer att få och det material som kan ligga mig till last.

Det här betyder att massmedia har sin infallsvinkel. I deras ögon och därmed också tyvärr i allmänhetens ögon är jag homofob. Jag lär få leva med denna osanning utan att kunna rentvå mig. Domkapitlets infallsvinkel är emellertid en annan. För dem är det ett juridiskt ärende. Det är illojaliteten mot Svenska kyrkan som är problemet och det är mot den jag måste försvara mig. Eller försvara mig? Ligger inte bevisbördan på Domkapitlet? De måste visa att jag är skyldig att viga och det är jag ju inte. Jag har eller hade rättare sagt rätt att viga, men aldrig skyldighet. Jag förväntar mig att jag blir rentvådd i det här ärendet. I bästa fall kan då mitt fall bli prejudicerande och många, många präster komma efter.

I mina egna ögon har mitt fall varken att göra med homosexualitet eller juridik. Jag ser aktionen som en teologisk fråga och som ett led i kyrkokampen. Tyvärr lär jag inte kunna driva den linjen vare sig i media eller Domkapitlet, eftersom de inte bryr sig om sådant. Men jag ska göra vad jag kan, utan att glömma att jag är åtalad för illojalitet. Det känns för övrigt rätt märkligt eftersom jag varit Svenska kyrkan lojal under så många år. Jag har inte ändrat teologi sedan jag avlade prästlöftena. Det är Svenska kyrkan som har ändrat teologi!

För övrigt såg jag att de fått ett tillsynsärende också i Västerås stift. Det är prästen och komministerna Ulla karlsson som förnekar allting som har med kristen tro att göra. Kan det gå så att hon går fri och jag fälls? Det ska bli verkligen intressant att se.

Så går tankarna en vanlig onsdag förmiddag eller vanlig och vanlig. Det är ju Påskveckan.

Kroppens uppståndelse - ett teologiskt faktum

2011-04-24T20:39:00.003+02:00

Idag firar vi Jesus Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda. Jesus Kristi kropp lades aldrig under förgängelsen. Den förvandlades i uppståndelsen så att han kunde gå rakt igenenom linnebindlarna man svept honom i, på samma sätt som han senare på kvällen kunde gå igenom väggen och plötsligt bli synlig i det rum där lärjungarna var församlade. Denna händelse bekräftar att Skriften som talat profetiskt om Jesus död och uppståndelse är sann. Jag är så tacksam för att Jesus visade sig för lärjungarna så vi inte behöver tvivla, utan kan tro.

Lärjungarna tvivlade, och tack och lov för det. Deras tvivel betydde att Herren var tvungen att överbevisa dem om sin kroppsliga uppståndelse. Och det gjorde Han. Bara så kunde lärjungarna bli säkra på vad som skett. Denna förvissning gjorde att de kunde predika frimodigt, till och med ge sina liv. Skriften hade talat om Jesus död och uppståndelse, men de hade inte sett eller förstått att Skriften från början till slut handlar om hur Gud blir människa, försonar världen med sig och återställer så radikalt. Men efter att de umgåtts med den Uppståndne öppnades deras ögon så de förstod Skriften och dess budskap.

Men det är inte bara Skriften som besannats genom uppståndelsen utan också vår tro, det vill säga vår allmänneliga tro, Kyrkans tro. Paulus skriver att om Kristus inte har uppstått är vår tro förgäves, men nu har Han uppstått. Vill vi uttrycka samma sanning positivt blir det: Kristus har uppstått och vår tro är inte förgäves. Vår tro har visat sig sann genom uppståndelsen.

Livet efter detta var ingen märkligt tanke i Romarriket. Det var en allmän uppfattning att själen levde vidare, MEN INTE kroppen. Den kristna tron säger emellertid att Gud skapat oss med kropp och att Han genom försoningen har återställt oss helt och fullt, också i kroppslig mening. Våra syndakroppar är visserligen till skillnad mot Jesu kropp ställd under förgängelsen, men de ska återställas i kroppens uppståndelse. Inte så att vi uppstår med kött och blod, men med en oförgänglig kropp. Den kristna tron bär på ett återställelsehopp! Till slut blir det som Gud avsåg från början.

Gud är inte inomvärldslig, inte åtkomlig för oss och vi vet inte någonting om livet efter detta, - förutom det Jesus har berättat. Det är Kyrkans tro att Gud har blivit människa och genom Jesus har Han berättat för oss det Han vill att vi ska veta. Och dit hör tron på kroppens återställelse. Herren har genom sin förkunnelse, genom att uppväcka några döda medans han levde och genom sin egen uppståndelse överbevisat sina lärjungar om detta och detta är det budskap som förts vidare från generation till generation.

De kristtrogna har idag firat det som har skett och det som kommer att ske. De firar i förväg, överbevisade av Gud själv. Glad Påsk!

Tankar på Långfredagen

2011-04-22T12:42:00.003+02:00

Denna dag har vi fyra gudstjänster i Värnamo kyrka. De två första har redan ägt rum, Laudes och Sext. Vi var ett tiotal på morgonen, men bara sex mitt på dagen. Jag är inte förvånad, men glad över att Kyrkans liv kommer till uttryck denna dag. Jag tror att antalet gudstjänstbesökare kommer att öka allteftersom människor får upp ögonen för vem Jesus är. Men det är klart att vi alltmer framstår som en motkultur.

Dag Sandahl reflekterar över sekulariseringen på sin blogg. Han berättar om hur han plötsligt lyssnade till rösten på P 1:

Då annonseras i P1 "Äggets högtid", den vi nu ska fira. Radio-idioti eller larm för allvarligt sinnade om en annalkande kris för Sveriges folk och för Svenska kyrkan? Jag vet inte. Men detta är ju sekulariseringen. Ta bort innehållet och sätt fokus på någon liten ingrediens, som plötsligt får bli själva innehållet! Vemodet grep mig. Detta är det svenska folk, vars majoritet är döpt, och det svenska folk för vilket Jesus gav sitt liv på korset. Detta folk går alltså att fira "Äggets högtid". Och jag fruktar att idiotin är det som ska ge uppbyggelse och glädje åt detta arma folk. Fyll på med lite underhållning i tv så blir idyllen komplett.

I går var det Skärtorsdagen och texterna påminde mig om att när lärjungarna samlades inför den sista måltiden (som för övrigt sedan kom att bli den första) diskuterade de vem av dem som skulle ha hederplatsen. Jag tror att Simon Petrus gärna hade tagit den. Vem som fick den? Judas Iskariot fick hedersplatsen och Johannes skriver därför i sitt evangelium om Jesus: Han älskade dem till slutet.

Men det står också skrivet att "de första ska bli de sista och de sista ska bli de första". Judas blev sist och Simon Petrus först.

Vi som samlas till gudstjänst kan aldrig vara säkra på att det i sig är en merit. Vi blev frälsta av nåd, lever av nåd och kommer att vara helt beroende av nåden vår sista dag. Det är därför jag är så tacksam för Kyrkans liv. Det räcker liksom inte för mig att vara kristen. Jag vill leva i gemenskap med alla de andra, sitta vid samma bord. Jag vill leva Kyrkans liv.

Svenska kyrkan är djupt splittrad liksom lärjungarna tycktes vara vid den sista måltiden, ja förmodligen värre än så. Då är det hög tid att förstå att vi alltmer framstår som en motkultur. Låt oss se till att den motkulturen växer sig allt starkare!

Jag önskar mina läsare en god fortsättning på de tre heliga dagarna!

Relationerna ska ingå i infrastrukturen

2011-04-17T15:36:00.005+02:00

Det är i skrivande stund Palmsöndagens eftermiddag. Vi har firat en härlig Högmässa, mycket folk och med Jesus i centrum. Jesus i centrum har det också varit på konferensen Smågruppernas DNA. I konferensen deltog ett 40-tal personer från alla möjliga håll och kanter. På fredagen gjordes en resumé över åren som har gått och på lördagsförmiddagen kunde vi konstatera att detta med smågrupper (läs celler) inte kan läggas åt sidan. Tvärtom verkar det som att tiden har hunnit ikapp oss. Den lilla gemenskapen är i praktiken mer aktuell än tidigare.

Med tiden har det visat sig hur viktigt det är att de små gemenskaperna ingår i något större sammanhang och framöver behöver vi fördjupa oss i hur den infrastruktur ser ut som binder samman de små gemenskaperna på ett naturligt sätt. Här är vi inte framme och det är troligt att bara Herren själv kan åstadkomma detta om relationerna mellan anställda, förtroendevalda, präster och lekmän ska samverka på ett naturligt sätt. Det är en självklarhet att vi alla möts i Högmässa och om så vore fallet skulle det förmodligen räcka långt, men för att vi ska mötas och samverka i vardagen, dra åt samma håll, krävs sannolikt just ett mirakel. Men varför inte? Mirakler har skett förut. Det går inte att planera för mirakler, men med en rätt planering kan mirakler ske utefter vägen. Och i vissa lägen krävs att mirakler sker.

Värnamo församling inbjuder till en mycket intressant fördjupningsdag den 8 maj. Du hittar programmet genom att klicka här . Till denna dag är samtliga förtroendevalda inbjudna och alla anställda kommenderade, men dagen är också öppen för allmänheten. Efter Högmässan inbjuds till lunch och kl 13.30 inleder Kyrkoherden med ett anförande rubricerat: Paradigmskifte! Därefter får deltagarna (förhandsanmälan är nödvändig) ta del av fyra olika seminarier på samma tema. Min bön är att denna dag dels ska hjälpa oss att tänka i de nya banor som är helt nödvändiga om vi ska överleva och komma vidare och dels bryta ner massor med gamla invanda tankebanor om vad en församling är och hur den ska fungera. Har du intresse och möjlighet att vara med är du varmt välkommen!

Efter denna dag kvarstår frågan om hur relationerna ska kunna ingå i strukturen. Men målet kommer att vara tydligare och i bästa fall kommer fler människor att förstå vad som sker.

---

Till sist vill jag bara meddela att jag nu nåtts av kallelsen från Domkapitlet. Den 19 maj kl 10.00 ska jag frågas ut eller undersökas av två jurister. Jag är osäker på vad det betyder, men kommer att rapportera på ett sådant sätt att alla förstår hur jag ser på det hela. Men jag avstår tills vidare eftersom jag inte vill gå händelserna i förväg.

Nu går jag till Finnvedsvallen. IFK Värnamo tar emot Ljungskile. Det är den första hemmamatchen i Superettan och solen skiner ute. Jag hoppas laget är bättre organiserat än församlingen. Allt gott!

Försoningen - ett teologiskt faktum

2011-04-10T14:20:00.002+02:00

Det blir altt tydligare att människor inte förstår de viktigaste teologiska begreppen. Jag skrev om jungfrufödseln för inte så länge sedan. Den här veckan handlar om försoningen. Tyvärr är det inte bara "vanliga" människor som inte förstår, utan också präster och pastorer. Jag ska låta bli att ge exempel.

Bakgrunden är att synden skapar en konflikt i förhållande till den helige Guden. Israels folk låg i konflikt med Gud och det fick de allvarligaste följder. Paulus kan i Rom 6:23 skriva det som alla vet: "Syndens lön är döden". Denna sanning betonades särskilt på Medeltiden. Mest känd är Anselm av Canterbury som formulerade
försoningens mysterium med hjälp av juridiska termer. Det fick särskilt två följder för vanligt folk. Den ena att sjukdomar, olyckor och katastrofer betraktades som Guds straff, till exempel pesten på 1300-talet. Den andra följden att människors föreställning av Gud var att Gud är arg, ond och vred. Hur ska vi kunna närma oss en sådan Gud. Hur ska konflikten lösas?

I vår tid betonar vi inte att syndens lön är döden även om det är sant. Vi talar inte om en arg Gud, utan hellre om Guds kärlek. Det är bra, men låt oss inte gå från ett dike till ett annat. Vi behöver förstå hur konflikten med Gud har får sin lösning.

Vi vet alla att vi kommer att döden dö, men alla känner inte till den information Bibeln ger oss, nämligen att soning kan äga rum. Något annat eller någon annan kan dö i mitt ställe. Detta är bakgrunden till de blodiga offren i GT. Det utgjutna blodet är bevis på att något eller någon har dött i mitt ställe. Detta offer skulle vara oskyldigt för att räknas som soning och inte bara som syndens konsekvens. Människan kunde inte komma i direktkontakt med den helige Guden med sin synd, men ”genom offret”.

Den konflikt synden förorsakat kan inte återställas med en syndabekännelse, goda gärningar eller pengar. Det skulle innebära att vi kan frälsa oss själva och då är Jesu lidande och död onödig. Det hebreiska ordet för sona, he kippär, betyder i grund ”tvätta bort” eller ”utplåna”. Skuldoffret fungerade som en löspenning, som en lösen och blodet tvättar bort eller utplånar skulden och vi blir försonade med Gud.

Jesu död på Golgata kan bara förstås i ljuset av GT:s offerkult. Men hans offer skiljer sig från alla andra, därför att han är Människosonen, Guds egen Son, det fullkomliga och därför också det sista offret. Efter Jesu död på Golgata behövs inga fler offer, vare sig från Israels folk, från dig eller mig. Inga djur behöver längre offras, inget blod utgjutas. Aposteln Paulus skriver i Rom 5:10 att vi ”blev försonade med Gud genom hans sons död.” Du kan inte tvätta bort din skuld. Du behöver inte tvätta bort din skuld. Jesu Kristi blod tvättar bort din skuld.

Att leva för evigt är detsamma som att leva försonad med Gud. Vi lever inte längre i konflikt med Gud och behöver inte längre vara rädda, vare sig för Gud eller för djävul. Människosonen har gett sitt liv till lösen för oss. Skulden är betald av Människosonen. Hebreerbrevets författare skriver att Kristus: ”gick en gång för alla in i det allraheligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” Hebr 9:22. Hur ska vi rätt kunna ära Honom?

Idag börjar passionstiden och vi ska i år följa Johannespassionen. Vi kommer därför att i Kyrkans år återkomma till försoningen, grundbulten i den kristna tron. Försoningen är ett teologiskt faktum.

Det civilrättsligt ingånga äktenskapet

2011-04-01T20:43:00.004+02:00

Samtalet med Biskopen stannade vid att denne sa: "Nu får saken ha sin gång." Det var också hans kommentar till Kyrkans Tidning. Även om han var och är vänlig, för vi har inget otalt med varandra, så möter vi redan här en svårighet. Biskopen ska vara prästernas själasörjare. Men han kan inte vara min själasörjare i detta ärende för då tar han ställning i ett ärende som ska behandlas i Domkapitlet. Han blir partisk om han stödjer mig. Märker ni att det är något fel i systemet?

Jag fick idag ett paper om äktenskapsrätten i historisk belysning, det vill säga hur kyrkan tidigare förhållit sig till civilrättsligt ingånga äktenskap. Ignatius av Antiokia (35-ca 110 e Kr)var en av första i kyrkans historia som förde saken på tal. Han skriver i ett brev till Polykarpus (ca 69-155 e Kr), aposteln Johannes efterträdare i Smyrna, att Biskopen kan helga det äktenskap som ingåtts civilrättsligt. Han skriver också att det för kristna är förbjudet att gifta sig med hedningar eller odöpta.

Konstantin regerade som kejsare mellan år 306-337 e Kr. Då förklarades det civilrättsliga äktenskapet som gällande i den mån det inte motsade den kristna läran. Äktenskapets ingående var en borgerlig angelägenhet, men bekräftades alltså av kyrkan. Vid kyrkomötet i Laodicea mellan åren 342-383 e Kr skrevs den första kristna äktenskaplagstiftningen. Den innebar bland annat att man inte fick gifta sig under fastan. Den romerska rätten krävde att pojken fyllt 14 år och flickan 12 år. Vidare innebar den att båda föräldrarparen samtyckte till äktenskapet. Om de inte gjorde det, men barnen gifte sig ändå, - var då äktenskapet giltigt? Kyrkan svarade på olika sätt. Större delen av kyrkan svarade ja, några svarade nej. Det förra talar för att äktenskapet börjar få en sakramental prägel. Skilsmässa var möjlig i romarriket, men inte inom kyrkan.

Mot slutet av 800-talet lyckades kyrkan utverka juridisk rätt till äktenskapet. Under perioden 1055-1517 låg äktenskapslagstiftningen helt under kyrkans jurisdiktion, åtminstone i Västerlandet. Kriterierna för ett rätt ingånget äktenskap var att brudparet var överens, att vigseln var offentlig och att det var oupplösligt.

Under 800 år fanns med andra ord endast borgerligt äktenskap. I takt med att Europa kristnades förlades vigseln till kyrkan. Skilsmässa var förbjuden utom mellan kristna och hedningar eller odöpta. Då var det möjligt. Omgifte var tillåtet om det var hedningen eller den odöpte som ville skiljas. Likaså om man var säker på att partnern var död.

Det samhälle vi lever i är annorlunda. Kanske är det dags att återgå till den praxis som säger att vigseln är en borgerlig angelägenhet som kan bekräftas av kyrkan. För att bekräfta behöver vi inget vigselförordnande av Kammarkollegiet. Det gör vi på Guds uppdrag. Så långt är Kammarkollegiet och jag helt överens och det är sorgligt att Svenska kyrkan inte förstår sitt eget bästa. Den definition som Äktenskapsbalken ger oss idag: När två ingår äktenskap med varandra blir makar står i ett motsatsförhållande till kristen trosåskådning. Varje äktenskap som ingås från och med nu registreras av staten enligt denna definition. Det behöver vi inte göra något åt, men varför ska Svenska kyrkan, kollektivt och ofta urskiljningslöst bekräfta detta? Sedan 1 april 2009 är vi inte längre myndighet, utan trossamfund.

Nu väntar jag på att mina domare ska göra sin förundersökning. Är det förresten rättssäkert att samma människor ska göra förundersökningen, hålla förhöret och fälla domen? Jag upplever det inte så.

Kammarkollegiet på min linje!

2011-03-29T17:05:00.004+02:00

Vid lunch ringde Kyrkans Tidning. Jag tänkte att de nog ringde för att gratulera. De kunde nämligen meddela att Kammarkollegiet nu återkallat mitt förordnande som vigselförrättare. Sedan hade vi ett hyfsat långt samtal och ett gott sådant. Jag lovade att hålla tidningen informerad. Bara jag kommer ihåg det nu.

I webtidningen publicerades sedan en mindre intervju som Dagen klippt från. Vi får se om den blir lite utförligare på torsdag. Då kommer ju pappersupplagan. När jag sedan kom hem vid 16-tiden låg beslutet från Kammarkollegiet här. Det togs den 28 mars 2011 och där står:

Återkallelse av förordnande till vigselförrättare

Beslut Håkan Sunnlidens förordnande till vigselförrättare inom Svenska kyrkan återkallas.

Bakgrund
---

Ansökan, m.m.
---

Skäl förbeslutet
Svenska kyrkan har enligt 2 § lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund, vigsellagen, rätt att ansöka om att präst eller annan befattningshavare inom samfundet förordnas som vigselförrättare. Det finns däremot ingen laglig skyldighet för en sådan befattningshavare att vara vigselförrättare inom samfundet. Håkan Sunnlidens begäran om återkallelse av Kammarkollegiets förordnande av honom som vigselförrättare inom Svenska kyrkan ska därför bifallas.

Enligt 5 § vigsellagen får detta beslut inte överklagas.

---

Det är naturligtvis glädjande att i en djupt teologisk fråga som äktenskapet kunna vara överens med Kammarkollegiet! Nu har jag läst skälen för beslutet några gånger och tycker mig kunna konstatera:

- att Svenska kyrkan inte alls behöver ansöka för alla präster kollektivt

- att jag kan ersättas av någon av församlingens vaktmästare

- att det inte finns laglig skyldighet för någon att förrätta vigslar

- att jag således handlat helt rätt i förhållande till staten

Sedan finns det alltid en baksida av allting. Det tråkiga i den här saken är att det är Svenska kyrkan som utgör det riktigt stora problemet, det stora hotet. Har inte denna arma kyrka nog med problem?

Jag fick också ett protokollsutdrag från Domkapitlets sammanträde den 18 mars 2011 och av det framkom att Kyrkostyrelsen meddelat Domkapitlet att jag sänt tillbaka mitt förordnande till Kammarkollegiet. Domkapitlet har då beslutat att inleda ett tillsynsärende mot Håkan Sunnliden. Usch, hör du hur det ekar mot, mot och mot Håkan Sunnliden. Ingen bra början. Min önskan var att Domkapitlet inte skulle motsätta sig saken alls. Varför ska de göra det? Kan någon förklara det för
mig? Jag har ju inte gjort något fel?

Nu väntar jag bara på att domarledamoten Charlotte Brokelind tillsammans med Biskopen ytterligare ska utreda ärendet. Jag hoppas på att få komma till Domkapitlet och själv få lägga fram saken. Men det återstår att se. Jag träffar ju Biskopen i morgon på Stiftsstyrelsen så då får jag väl fråga. Alltså: fortsättning följer.

Jungfrufödseln - ett teologiskt faktum

2011-03-27T15:37:00.005+02:00

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag. Hon har fått en egen dag eftersom hon har fött Guds Son, enligt evangelisten Lukas. Detta är i sig så märkligt att det är en del av Kyrkans bekännelse. Jesus är ”född av jungfrun Maria” eller har, som det uttrycks i den Niceanska trosbekännelsen ”för oss människor och för vår salighets skull stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande och blivit människa”. Jag har i veckan som gått läst Christina Grenholms bok Levande teologi och inser att detta ställer hon inte upp på. Det är kanske inte så märkvärdigt med tanke på att det finns många andra som inte heller gör det. Det märkliga är att hon är Svenska kyrkans chefsteolog.

Liberalteologer och andra som inte tror förklarar denna märkliga berättelse med att Maria haft en utomäktenskaplig förbindelse. Några går så långt att de menar att hon blivit våldtagen av en romersk soldat. Händelsen skulle då vara så skamfylld att Lukas då i stället förklarar den som en jungfrufödsel. Han ljuger med andra ord. Och det kan väl knappast vara en del av Guds evangelium? Varför är då denna jungfrufödsel så viktig? Jag ska ge dig tre skäl.

För det första berättar Lukas redan från början det Kyrkan tror; nämligen att Jesus är den andra människan. Han är den nya skapelsen. När Gud skapade den första människan formade han den av stoft från jorden och blåste sedan in sin livsande. Så blev människan en levande skapelse, 1 Mos 2:7. Detta är avgörande för vår förståelse av Jesus

För det andra. I den hellenistiska kulturen och sedan den västerländska logiken kan inte det gudomliga och det jordiska förenas. De två måste hållas isär somman också gjorde inom gnosticismen och gör inom liberalteologin. Dagens evangelium vittnar om det motsatta. Gud blir människa och det innebär att Gud erkänner och bejakar det jordiska. Guds eviga Ord förenas med mänskligt DNA, gener och kromosomer som Han får av jungfrun Maria. Jesus är med andra ord den Högstes Son. Och det är som sådan han predikar, undervisar, kämpar och lider, dör och uppstår från de döda.

För det tredje är jungfrufödseln ett svar på Israels längtan, en uppfyllelse av profetian. Det händer att människor frågar sig om Maria kunde sagt nej till Jesus. Jag tror det. Hon var bärare inte bara av Guds löften utan också av det judiska folkets längtan. Tillsammans med folket längtade hon intensivt efter Guds Messias, så intensivt som bara en tonåring kan göra. Därför fann hon nåd inför Gud och svarade ja på kallelsen.

När Gud talade till ormen i paradiset lovade Han att kvinnans Säd en dag skulle trampa sönder ormens huvud, det vill säga krossa djävulens makt, 1 Mos 3:15. Denna dag handlar om hur Gud börjar förverkliga sitt löfte genom Jungfrun. Men Maria representerar inte bara Israels längtan utan mänsklighetens längtan. Hennes längtan får idag representera vår längtan. Då är det gott att veta att Gud håller sina löften. Det kallar Kyrkan evangelium.

Om kristen TV

2011-03-20T20:05:00.006+01:00

Skönt med en vilodag. Är egentligen ledig i morgon, måndag, också men måndag och tisdag går åt till att spela in resterande delar av 1 Thessalonikerbrevet för Cymbal TV. Kjell som tillsmmans med sin hustru står bakom CymbalTV gjorde inspelningarna av Galaterbrevet för Kanal 10 , men den här gången är det 1 Thessalonikerbrevet för Visjon Norge . Programmet sänds under rubriken Studio Sverige på tisdagar kl 19.00. Det går att se både som vanlig TV - om man har kanalen förstår - och som på datorn. Visjon Norge bygger just nu en studio i Sverige och räknar med att sända över hela Norden framöver. Jag tror kanalen ska heta Vision Norden. Själv funderar jag på om det verkligen finns underlag för två kristna kanaler, men jag hann inte mer än att tänka tanken så inser jag att det också uppstår en Kanal 316 som också ska vara rikstäckande. Eller hur det nu stod i annonsen? Inte mig emot, men jag tror det blir tufft för dessa och risken att de kristna konkurrerar ut sig själva måste vara uppenbar. Hursomhelst googlade jag Kanal316 för att få veta mer. Det visade sig att det rör sig webbTv och att det finns två kanaler, dels Nornet.tv och dels Glorynet.tv . Jag tittade en stund på den senare. Klicka i överkanten på Watch now. De visade då en häftig konert. Jag börjar förstå att jag rör mig på ett område som är gränslöst. När det gäller webbTv visste jag att Livets Ord sänder sedan några år. Du kan välja mellan en mängd möten och undervisningstillfällen. Det är bara att välja.

Har ni upptäckt allt detta? Tittar ni på det? Det vore kul att höra vad ni rekommenderar.

För övrigt sammanträdde Domkapitlet i fredags. Jag har inte hört ifrån dem, men tydligen går det till så att nu har det faktum att jag skickat tillbaka mitt vigselförordnande blivit ett ärende av något slag. Förmodligen ska detta nu undersökas och sedan ska något bestämmas vid nästa sammanträde som enligt mina anteckningar ska äga rum 5 april. Jag hoppas att jag får ge Domkapitlet lite mer information än media lyckats med. Det är väl rimligt att jag får redogöra för mitt handlande om jag nu på något sätt ska dömas av denna märkliga domstol. Från Kammarkollegiet har jag inte hört något. Men också de lär ha haft sammanträde i fredags. Jag utgår från att de beslutat att ta tillbaka mitt förordnande. Vi har ju religionsfrihet i Sverige. Jag lovar att hålla er informerade.

Oj, jag höll på att glömma. Du kan faktiskt också se predikningarna från Värnamo kyrka . Jag har visst lite svårt att hänga med.

Kan denna väg få några efterföljare?

2011-03-17T20:15:00.004+01:00

Hur ska det gå för Svenska kyrkan? Var är vi om fem år? Hur ser vägen ut framöver? Efter de två senaste dagarna är frågorna jag lever med mer berättigade än på länge. Det beror på att jag läst Christina Grenholms bok levande teologi som drar åt ett håll samtidigt som jag varit med stiftsfullmäktige på Tallnäs och fått information om "det nya konceptet" som drar åt ett helt annat håll.

Här är inte platsen för någon ingående analys av Grenholms bok. För den som inte vet det är Grenholm Svenska kyrkans "chefsideolog" så hennes bok ska läsas med intresse. Det har jag gjort även om det gick trögt och utan inspiration. Hon skriver om levande teologi vilket betyder existentiell teologi och nya öppningar på det mesta, kort sagt allmähetens åkning. Mycket av det som står är bra på så sätt att Guds Ord ska hållas levande, vi får tolka och använda nya ord. Här ligger styrkan, men hon har ingen given utgångspunkt och inget mål. Det finns ingen början och inget slut på vägen, bara en mer eller mindre lustfylld resa. Den här boken befinner sig på gungfly! Hon visar vägen ut i periferin. Hon "undervisar" bland annat om arvssynden, ämbetet och äktenskapet. Jag orkat inte redogöra närmare för det, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.

I Oxfords stift använder man sedan länge ett koncept som betyder att man har heligheten i centrum.Från heligheten utgår sedan principer om lärjungaskap, ledarskap, evangelisation och små gemenskaper. Om jag känner igen det? Var så säker. Oxfords stift är Växjö stifts vänstift. Nu vill Växjö stift lära av Oxford stft, översätta material och påverka stiftets samtliga församlingar innan år 2014. För detta ändmål har bildats en processgrupp av stiftsanställda som ska arbeta via kontrakten mot församlingarna. I kontrakten ska tillsättas arbetsgrupper som ska informera anställda och lekmän. Processgruppen svarar också mot styrgruppen som jag uppfattade som stiftsstyrelsen. Till detta har också bildats en referensgrupp som representerar församlingarna. Tanken är att alla, säger alla, verksamheter i församlingen ska innehålla helighet och relatera till vårt centrum. Jag tror det är söndagens Högmässa som åsyftas. Det övergripande målet är tillväxt och konceptet kommer att på svenska heta "Till tro". Det får en egen hemsida, www.tilltro.nu från och med 1 april, (varför kunde de inte valt 2 april?). Jag är häpen, imponerad, överväldigad och glad, men undrar om denna väg kan få några efterföljare.